Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Talltrasten

Det Àr sÄ lÀtt man rörs och andas ren;
Ej mer en brÀnnhet sol med stupadt sken!
Af sommardagen finns ej öfrigt mer
Än vĂ€sterns glans, som genom lunden ser,
Och vindens flÀkt, som, redan matt och sval,
Skall domna snart pÄ blomstren i vÄr dal.

Blott du, den silfverklara kvÀllens vÀn,
O talltrast, bryter nejdens tystnad Àn!
Är dagen eldig och Ă€r natten ljuf,
Af bÄda diktens fÀrger lÄnar du
Och mÄlar i en oförgÀnglig sÄng
Din trohets högtid sÄsom vÄren lÄng.

Du har som jag en vÀn att tolka för
Den fröjd, det kval, ditt veka hjÀrta rör.
Har jag som du en stÀmmas vÀlljud fÄtt,
Ett sprÄk sÄ innerligt, sÄ lÀtt förstÄdt?
O, kan jag sÀga, hur jag Àlskar nu,
Och kan jag en gÄng Àlska ömt som du!

Lycksalig den, som vid naturens bröst
FrÄn henne hÀmtar kÀrlek, ord och röst,
Som, irrande, sitt modersmÄl ej glömt!
Han drömmer blott och sÀger, hvad han drömt,
Men medvetslös och utan reglors tvÄng
Han drömmer vishet och han talar sÄng.

Jag vill dig höra, skald, vid skogens bryn,
Tills sista purpurn flytt frÄn aftonskyn
Och nattens fackla tÀndt sitt bleka sken.
Vid hyddan möts jag af min flicka sen,
Och skall jag tolka, hur jag dig förstÄtt,
Ej ord jag brukar, utan kyssar blott.


Dikt Talltrasten - Johan Ludvig Runeberg