Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Sveaborg

Vi suto efter slutad dag
Vid aftonbrasans sken,
Den gamle fÀnrik StÄl och jag;
Det var vÄr vana ren.
En stund flöt bort vid glam och skÀmt;
DÄ rÄkte Sveaborg bli nÀmndt.

Jag nÀmnde flyktigt blott dess namn,
Men det blef allvar dÄ:
”Har du sett ön i hafvets famn
Med EhrnsvÀrds fÀsten pÄ,
Gibraltars like i vĂ„r nord?”
SÄ tog den gamle mörk till ord.

”Den blickar öfver haf och fjĂ€rd
Med ögon i granit,
Den lyfter högt sitt GustafssvÀrd
Och menar stolt: ’Kom hit!’
Det svÀrdet sÀnks ej för att slÄ,
Det blixtrar blott och krossar sÄ.

LÄt bli att trotsigt nalkas ön,
DÄ kriget gör sin rund,
Stör icke drottningen af sjön
I hennes vredes stund;”
Hon slungar mot dig dödens bud
I tusende kanoners ljud.

TillbakatrÀngd var Finlands tropp,
Vid polens grÀns den stod;
Dock flammade Ànnu vÄrt hopp
Dock glödde Àn vÄrt mod.
Att bota allt ej troddes svÄrt
SÄ lÀnge Sveaborg var vÄrt.

Klar blef i hast hvar mulen blick,
NÀr detta namn blott ljöd,
Allt knot var slut, all sorg förgick,
Det fanns ej köld, ej nöd.
Ny fart den finska björnen tog
Och skakade sin ram och slog.
Men djupt ur mÄngen sluten barm
En pressad suck sig bröt.

PÄ drifvans bÀdd hur mÄngen natt
Jag hörde detta ord
Af grÄa kÀmpen, dÀr han satt,
LÄngt skild frÄn hemmets jord;
Det var hans eld, nÀr det var kallt,
I fjÀrran bygd hans hem, hans allt.

DÄ flög en hviskning oss förbi,
Ett rykte söder frÄn:
Det talte om förrÀderi,
Om vÄra vapens hÄn;
FrÄn man till man, frÄn trakt till trakt
Det möttes blott af stolt förakt.

Ej glöms i tiders tid den dag,
DÄ denna sÀgn blef sann,
DÄ likt ett dystert tordönsslag
Det sÀkra bud oss hann,
Att landets sista hopp gÄtt ner
Att Sveaborg var svenskt ej mer.

Har hafvets bottenlösa svall
Det i sin afgrund sÀnkt,
Har himlens blixt, har Ă„skans knall
Dess fasta murar sprÀngt?
Fanns ingen man pÄ vallen kvar?
Det frÄgtes blott, det gafs ej svar.

Men djupt ur mÄngen sluten barm
En pressad suck sig bröt,
Och mÄngen blick, pÄ tÄrar arm,
I strida floder flöt;
Det hade dött, ens fosterland,
Man stod och grÀt vid grafvens rand.

O lif! Den man, hvars skuld det var,
Att denna tÄrflod rann,
En gÄng den skönsta lager skar,
Som nÄgon hjÀlte vann:
Den svenska flottans största glans
Dess seger vid Svensksund, var hans.

Dock om sitt ljus, sin glans en vÀrld
Utaf hans klinga fÄtt,
Om solar bleknat för hans svÀrd,
Skall han föraktas blott.
Det blir hans lön för hans bedrift
PÄ klippan dÀr med EhrnsvÀrds grift.

Du Àlskar, yngling, ton och sÄng,
VÄr forntid Àlskar du;
KanhÀnda sjunger du en gÄng,
Hvad jag förtÀljer nu;
DĂ„ gif hans svarta bragd sin dag,
Det i sin afgrund sÀnkt, dag,
Men hölj i natt hans namn som jag.

Förtig hans Àtt, nÀmn ej hans stam,
HvÀlf ej pÄ den hans brott;
MÄ ingen rodna för hans skam,
Den drabbe honom blott.
Den, som förrÄdt sitt land, han har
Ej Àtt, ej stam, ej son, ej far.

NĂ€mn honom blott den falska arm,
Man stÀllt till Finlands stöd,
NÀmn honom blygd och hÄn och harm
Och skuld och straff och död.
Det Àr blott sÄ, han kallas bör,
Det Àr att skona den, som hör.

Tag allt, hvad mörker finns i graf,
Och allt, hvad kval i lif,
Och bilda dig ett namn dÀraf
Och det Ă„t honom gif;
Det skall dock vÀcka mindre sorg
Ån det, han bar pĂ„ Sveaborg.”


Dikt Sveaborg - Johan Ludvig Runeberg