Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Stenarnas amen. Legend efter Kosegarten

Fast blind af ålderdom, for Beda fort
Att lifvets evangelium förkunna.
Från stad till stad, från by till by han gick,
Den fromme gubben, vid ledsagarns hand,
Predikande med ynglingsvärma ordet.
Så af sin gosse leddes han en gång
Ned till en dal, med stenar öfversådd.
Och yr, långt mer än elak, talte gossen:
”Hör, fromme fader, många människor
Sig samlat här och vänta på predikan.”

Den blinde gubben stiger genast opp,
Tar text, förklarar den, tillämpar den,
Förmanar, varnar, tröstar och bestraffar
Så varmt, att på hans silfvergråa skägg
I flöden milda tårar föllo neder.
När sen till ett beslut, som öfligt var,
Sitt ”Fader vår” han bad och talte ut:
”Ditt riket är och makten, härligheten,
Från evighet till evighet”,-då ljöd
I dalen tusenstämmigt: ”Amen, amen.”

Förskräckt och slagen böjer gossen knä
Och biktar för den helige sin skuld.

Då talte gubben: ”Barn, har du ej läsit:
Om mänskor tiga, skola stenar tala?
Lek icke mer, o son, med Herrans ord!
Skarpt är det, lefvande, det biter djupt,
Mer än ett tveeggs-svärd. Och skulle än
En mänskas hjärta, trotsande, förstenas,
Skall det i stenar väcka mänskohjärtan.”


Dikt Stenarnas amen. Legend efter Kosegarten - Johan Ludvig Runeberg