Svensk poesi

Dikt på svenska

Dikt Skadars grundläggning

Trenne bröder grundade ett fäste,
Trenne bröder, tre Merljavtschevitscher.
Vukaschin var konung och den äldste,
Och den andra var voivod Ugljescha,
Gojko Merljavtschevitsch var den yngste.
Desse bygga vid Bojana Skadar,
Bygga ren tre runda år med ifver,
Ren tre år, med mästare tre hundra,
Och förmå dock ej att lägga grunden,
Mycket mindre att uppresa fästet.
Hvad om dagen mästaren uppfört,
Rycker åter Vila ned om natten.

När det fjärde året ren begynner,
Ropar Vila ned från bergets skogar:
”Allt förgäfves! Vukaschin, o konung,
Fåfängt, fåfängt du ditt gods förspiller;
Grunden är du ej i stånd att lägga,
Mycket mindre att uppresa fästet,
Om du ej två namn af lika tonljud,
Icke Stojan och Stojana finner,
Men de båda dock förtrogna syskon,
Att dem mura in i tornets grundval.
Så, blott så, skall fundamentet tryggas,
Så, blott så, förmår du resa borgen.”

När kung Vukaschin förnummit detta,
Dessimir, sin trogna sven, han kallar:
”Dessimir, min son, af hjärtat käre!
Du, till denna dag min trogna sven blott,
Men från denna som min son värderad!
Spänn i blinken hästarne för vagnen,
Tag där in sex bördor guld, och såleds
Genomtågande den ljusa världen,
Sök mig tvenne namn af lika tonljud,
Sök, o son, en Stojan och Stojana,
Men de båda dock förtrogna syskon.
Röfva eller köp dig dem för guldet,
Bringa dem till Skadar till Bojana,
För att muras in i tornets grundval.
Så, blott så, skall fundamentet tryggas,
Så, blott så, förmå vi resa borgen.”

Dessimir förnam sin kungs befallning,
Spände genast hästarne för vagnen,
Tog där in sex bördor guld, och såleds
Genomtågande den ljusa världen,
Sökte han två namn af lika tonljud,
Öfverallt en Stojan och Stojana.
Och han sökte dem tre runda år ren;
Fann dock ej de namn af lika tonljud,
Ingenstädes Stojan och Stojana.
Så tillbaka han till Skadar vänder,
Ger åt kungen vagn och hästar åter,
Ger åt honom guld, sex bördor, åter:
”Konung, här jag hämtar vagn och hästar,
Här jag hämtar guld, sex bördor, åter,
Ty jag fann ej Stojan och Stojana,
Ej de båda namn af lika tonljud.”

När kung Vukaschin förnummit detta,
Lät han kalla dit byggmästarn Rado,
Rado åter murare tre hundra,
För att bygga Skadar vid Bojana.
Men hvad kungen byggt, föröder Vila;
Ej tillstädjer hon att lägga grunden,
Mycket mindre att uppresa fästet.
Åter ropar Vila ifrån berget:
”Håll, kung Vukaschin, förnim min varning!
Fåfängt, fåfängt du ditt gods förspiller;
Grunden är du ej i stånd att lägga,
Mycket mindre att uppresa fästet.
Dock, förnim mig! Bröder tre I ären,
Hvar af er en trogen maka äger;
Den, som går i morgon till Bojana
Och åt arbetsfolket bringar maten,
Henne muren in i tornets grundval.
Så, blott så, skall fundamentet tryggas,
Så, blott så, förmån I resa borgen.”

När kung Vukaschin förnummit detta,
Lät han kalla sina bägge bröder:
”Hören mig, I älskelige bröder!
Ifrån bergets skog förkunnar Vila,
Att vi fåfängt här vårt gods förspilla,
Att oss ej beskärs att lägga grundvaln,
Mycket mindre att uppresa fästet.
Men från berget talar Vila åter,
Att vi tre Merljavtschevitscher äro,
Att enhvar sin trogna maka äger;
Den, som går i morgon till Bojana
Och åt arbetsfolket bringar maten,
Henne må vi mura in i grundvaln.
Så, blott så, skall fundamentet tryggas,
Så, blott så, förmå vi resa borgen.
Men, o bröder, svärjen mig vid Gud, att
Ingen yppar detta för sin maka,
Utan att vi låta ödet foga,
Hvem i morgon gå skall till Bojana.”
Och vid Gud besvuro brödren löftet
Att för makarna ej yppa detta.

Men när dagen nu till nedgång lutar,
Vandra de till sina hvita borgar,
Där en härlig aftonmåltid hålles;
Vandra sedan in i sina sofrum.
Se dock! Under är det att berätta;
Konung Vukaschin förgäter eden.
Han, den förste, säger åt sin maka:
”Akta dig, o du, min trogna maka!
Gå i morgon icke till Bojana,
För ej maten du åt arbetsfolket,
Ty beställdt det vore med ditt lif då,
In i grundvaln skulle man dig mura.”

Eden öfverträdde ock Ugljescha,
Och han talte till sin trogna maka:
”Låt mig varna dig, min trogna maka!
Gå i morgon icke till Bojana,
För ej maten du åt arbetsfolket,
Ty ditt unga lif, det vore spilldt då,
In i grundvaln skulle man dig mura.”

Blott den unga Gojko vördar eden
Och förtror sin maka ingen varning.
Nästa dag vid morgonrodnans bräckning
Tåga dessa tre Merljavtschevitscher
Till det fasta verket vid Bojana.

Ren var tid att dit förskaffa maten,
Och på drottningen föll turn för dagen.
Men hon dröjer, går till svågerns maka,
Till sin svägerska, Ugljeschas maka:
”Hör, du goda svägerska, min önskan!
Litet ondt har jag i dag i hufvut;
Hell dig, du, som frisk är!-Men jag kan ej;
Bringa maten du åt arbetsfolket!”
Henne svarar så Ugljeschas maka:
”O min svägerska, min ädla drottning!
Litet ondt har jag i dag i handen;
Blifve du vid hälsa, men jag kan ej.
Tala dock med svägerskan den unga!”

Och hon gick till svägerskan den unga:
”Svägerska, du Gojkos unga maka!
Litet ondt har jag i dag i hufvut;
Hell dig, dit, som frisk är!-Men jag kap ej;
Bringa maten du åt arbetsfolket!”
Henne svarar Gojkos unga maka:
Ӏdla drottning, du min goda moder!
Gladt och gärna ville jag dig lyda;
Men mitt barn är ännu icke badadt
Och dess hvita linne icke tvättadt.”
Drottningen till svar åt henne åter:
”Goda svägerska, begif dig bara,
Bringa maten du åt arbetsfolket!
Jag vill själf det hvita linnet tvätta,
Själf ditt späda barn, du goda, bada.”-

Och hon tiger, Gojkos unga maka,
Och åt arbetsfolket bringar maten.

När hon nu var kommen till Bojana,
Ser sin maka Gojko Merljavtschevitsch.
Djupt af smärta grips den unge hjälten,
Djupt af smärta lär hans trogna makas
Och hans späda barns skull, i sin vagga
Moderlöst och blott en månad gammalt.
Tåreströmmar flöda på hans kinder.
Och den smärta makan vid hans anblick
Nalkas blygsamt sin gemål och herre,
Nalkas blyg och frågar honom sakta:
”Gode herre, säg, hvad har dig drabbat
Nu, då tårar strömma dig på kinden?”

Henne svarar Gojko Merljavtschevitsch:
”Ondt, för mycket ondt, min trogna maka!
Ack, ett gyllne äpple, som jag ägde,
Föll i dag uti Bojanas bölja;
Detta sörjer jag och kan ej tröstas.”
Och den smärta makan, som ej anar
Något värre, svarar så gemålen:
”Bed till Gud om hälsa blott,-ett äpple,
Mera skönt ännu, kan du dig gjuta.”
Häftigare blott blef hjältens smärta;
Och åt sidan vände han sitt anlet
För att icke se sin hulda maka.

Närmre träder svågerparet redan
Fram till Gojkos ungdomssköna maka,
Fatta henne vid de hvita händren
Och till borgens grundval föra henne.
Och de vinka dit byggmästarn Rado;
Murarena kallar åter Rada
Men den unga, smärta kvinnan småler,
Aktande det allt som skämt och lek blott.

Och att lägga borgens grundval ila
De tre hundra murare till verket
Och kring henne ställa sten och bjälkar.
Upp till knät ren är hon innesluten;
Och den unga, smärta kvinnan småler,
Aktande ännu det allt som skämt blott.

Oförtrutet murar framgent skaran
Och kring henne hopar sten och bjälkar.
Upp till gördeln innesluts hon redan
Och betryckes tungt af sten och bjälkar.

Ändtligt märkande, hvad henne ärnas,
Kvidande, som ormen krossad hväser,
Ber hon sina svågrar om förbarmning:
”Tålen ej, om I en Gud bekännen,
Att så ung jag muras in i grundvaln!”
Detta ropar hon till sina svågrar;
Men sitt anlet vända de från henne.

Då med kufvad skam och tadelfruktan
Ber hon slutligt till sin egen make:
”Tål det ej, min dyre man och herre,
Att så ung jag muras in i grundvaln!
Låt mig fara till min gamla moder!
Guld i öfverflöd min moder äger,
Köper nog en slaf och en slafvinna,
Att dem mura in i tornets grundval.”
Så hon beder; men hon ber förgäfves.
Och när nu den smärta sköna märker,
Att hon slöser fåfängt sina böner,
Vänder hon sig till byggmästarn Rado:
”Mästar Rado, inför Gud min broder!
Lämna vid min barm ett litet fönster,
Låt min hvita barm stå fri och öppen,
Att, ifall mitt spenbarn Jovo kommer,
Om han kommer, jag må nära honom!”
Bifall ger, för brodernamnet, Rado,
Lämnar vid dess barm ett litet fönster,
Till den hvita barmen öppen tillgång,
Att, ifall dess spenbarn Jovo komme,
Om han komme, hon må nära honom.
Och hon ber ännu, den öfvergifna:
”Mästar Rado, inför Gud min broder!
Lämna ock ett fönster vid mitt öga,
Att jag måtte se mot hvita borgen,
När de föra hit mitt spenbarn Jovo
Och när hem de föra honom åter!”

Äfven detta unnar mästarn henne,
Lämnar vid dess öga ock ett fönster,
Att hon måtte se mot hvita borgen,
När de hämta hennes spenbarn Jovo
Och när bort de föra honom åter.
Och så blir hon murad in i grundvaln.
I sin vagga hämtas henne barnet,
Och hon ger det näring hela veckan;
Då omsider sviker henne målet.
Men åt barnet flöder föda ständigt,
Och det närs vid barmen hela året.

Än i denna stund sker samma under.
Ännu flöder mjölk där och för svaga
Mödrars näringstomma spenar läkdom.


Dikt Skadars grundläggning - Johan Ludvig Runeberg