Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Skadars grundlÀggning

Trenne bröder grundade ett fÀste,
Trenne bröder, tre Merljavtschevitscher.
Vukaschin var konung och den Àldste,
Och den andra var voivod Ugljescha,
Gojko Merljavtschevitsch var den yngste.
Desse bygga vid Bojana Skadar,
Bygga ren tre runda Ă„r med ifver,
Ren tre Är, med mÀstare tre hundra,
Och förmÄ dock ej att lÀgga grunden,
Mycket mindre att uppresa fÀstet.
Hvad om dagen mÀstaren uppfört,
Rycker Ă„ter Vila ned om natten.

NÀr det fjÀrde Äret ren begynner,
Ropar Vila ned frÄn bergets skogar:
”Allt förgĂ€fves! Vukaschin, o konung,
FÄfÀngt, fÄfÀngt du ditt gods förspiller;
Grunden Àr du ej i stÄnd att lÀgga,
Mycket mindre att uppresa fÀstet,
Om du ej tvÄ namn af lika tonljud,
Icke Stojan och Stojana finner,
Men de bÄda dock förtrogna syskon,
Att dem mura in i tornets grundval.
SÄ, blott sÄ, skall fundamentet tryggas,
SĂ„, blott sĂ„, förmĂ„r du resa borgen.”

NÀr kung Vukaschin förnummit detta,
Dessimir, sin trogna sven, han kallar:
”Dessimir, min son, af hjĂ€rtat kĂ€re!
Du, till denna dag min trogna sven blott,
Men frÄn denna som min son vÀrderad!
SpÀnn i blinken hÀstarne för vagnen,
Tag dÀr in sex bördor guld, och sÄleds
GenomtÄgande den ljusa vÀrlden,
Sök mig tvenne namn af lika tonljud,
Sök, o son, en Stojan och Stojana,
Men de bÄda dock förtrogna syskon.
Röfva eller köp dig dem för guldet,
Bringa dem till Skadar till Bojana,
För att muras in i tornets grundval.
SÄ, blott sÄ, skall fundamentet tryggas,
SĂ„, blott sĂ„, förmĂ„ vi resa borgen.”

Dessimir förnam sin kungs befallning,
SpÀnde genast hÀstarne för vagnen,
Tog dÀr in sex bördor guld, och sÄleds
GenomtÄgande den ljusa vÀrlden,
Sökte han tvÄ namn af lika tonljud,
Öfverallt en Stojan och Stojana.
Och han sökte dem tre runda Är ren;
Fann dock ej de namn af lika tonljud,
IngenstÀdes Stojan och Stojana.
SÄ tillbaka han till Skadar vÀnder,
Ger Ät kungen vagn och hÀstar Äter,
Ger Ät honom guld, sex bördor, Äter:
”Konung, hĂ€r jag hĂ€mtar vagn och hĂ€star,
HÀr jag hÀmtar guld, sex bördor, Äter,
Ty jag fann ej Stojan och Stojana,
Ej de bĂ„da namn af lika tonljud.”

NÀr kung Vukaschin förnummit detta,
LÀt han kalla dit byggmÀstarn Rado,
Rado Ă„ter murare tre hundra,
För att bygga Skadar vid Bojana.
Men hvad kungen byggt, föröder Vila;
Ej tillstÀdjer hon att lÀgga grunden,
Mycket mindre att uppresa fÀstet.
Åter ropar Vila ifrĂ„n berget:
”HĂ„ll, kung Vukaschin, förnim min varning!
FÄfÀngt, fÄfÀngt du ditt gods förspiller;
Grunden Àr du ej i stÄnd att lÀgga,
Mycket mindre att uppresa fÀstet.
Dock, förnim mig! Bröder tre I Àren,
Hvar af er en trogen maka Àger;
Den, som gÄr i morgon till Bojana
Och Ă„t arbetsfolket bringar maten,
Henne muren in i tornets grundval.
SÄ, blott sÄ, skall fundamentet tryggas,
SĂ„, blott sĂ„, förmĂ„n I resa borgen.”

NÀr kung Vukaschin förnummit detta,
LÀt han kalla sina bÀgge bröder:
”Hören mig, I Ă€lskelige bröder!
IfrÄn bergets skog förkunnar Vila,
Att vi fÄfÀngt hÀr vÄrt gods förspilla,
Att oss ej beskÀrs att lÀgga grundvaln,
Mycket mindre att uppresa fÀstet.
Men frÄn berget talar Vila Äter,
Att vi tre Merljavtschevitscher Àro,
Att enhvar sin trogna maka Àger;
Den, som gÄr i morgon till Bojana
Och Ă„t arbetsfolket bringar maten,
Henne mÄ vi mura in i grundvaln.
SÄ, blott sÄ, skall fundamentet tryggas,
SÄ, blott sÄ, förmÄ vi resa borgen.
Men, o bröder, svÀrjen mig vid Gud, att
Ingen yppar detta för sin maka,
Utan att vi lÄta ödet foga,
Hvem i morgon gĂ„ skall till Bojana.”
Och vid Gud besvuro brödren löftet
Att för makarna ej yppa detta.

Men nÀr dagen nu till nedgÄng lutar,
Vandra de till sina hvita borgar,
DÀr en hÀrlig aftonmÄltid hÄlles;
Vandra sedan in i sina sofrum.
Se dock! Under Àr det att berÀtta;
Konung Vukaschin förgÀter eden.
Han, den förste, sÀger Ät sin maka:
”Akta dig, o du, min trogna maka!
GĂ„ i morgon icke till Bojana,
För ej maten du Ät arbetsfolket,
Ty bestÀlldt det vore med ditt lif dÄ,
In i grundvaln skulle man dig mura.”

Eden öfvertrÀdde ock Ugljescha,
Och han talte till sin trogna maka:
”LĂ„t mig varna dig, min trogna maka!
GĂ„ i morgon icke till Bojana,
För ej maten du Ät arbetsfolket,
Ty ditt unga lif, det vore spilldt dÄ,
In i grundvaln skulle man dig mura.”

Blott den unga Gojko vördar eden
Och förtror sin maka ingen varning.
NÀsta dag vid morgonrodnans brÀckning
TĂ„ga dessa tre Merljavtschevitscher
Till det fasta verket vid Bojana.

Ren var tid att dit förskaffa maten,
Och pÄ drottningen föll turn för dagen.
Men hon dröjer, gÄr till svÄgerns maka,
Till sin svÀgerska, Ugljeschas maka:
”Hör, du goda svĂ€gerska, min önskan!
Litet ondt har jag i dag i hufvut;
Hell dig, du, som frisk Àr!-Men jag kan ej;
Bringa maten du Ă„t arbetsfolket!”
Henne svarar sÄ Ugljeschas maka:
”O min svĂ€gerska, min Ă€dla drottning!
Litet ondt har jag i dag i handen;
Blifve du vid hÀlsa, men jag kan ej.
Tala dock med svĂ€gerskan den unga!”

Och hon gick till svÀgerskan den unga:
”SvĂ€gerska, du Gojkos unga maka!
Litet ondt har jag i dag i hufvut;
Hell dig, dit, som frisk Àr!-Men jag kap ej;
Bringa maten du Ă„t arbetsfolket!”
Henne svarar Gojkos unga maka:
Ӏdla drottning, du min goda moder!
Gladt och gÀrna ville jag dig lyda;
Men mitt barn Àr Ànnu icke badadt
Och dess hvita linne icke tvĂ€ttadt.”
Drottningen till svar Ă„t henne Ă„ter:
”Goda svĂ€gerska, begif dig bara,
Bringa maten du Ă„t arbetsfolket!
Jag vill sjÀlf det hvita linnet tvÀtta,
SjĂ€lf ditt spĂ€da barn, du goda, bada.”-

Och hon tiger, Gojkos unga maka,
Och Ă„t arbetsfolket bringar maten.

NĂ€r hon nu var kommen till Bojana,
Ser sin maka Gojko Merljavtschevitsch.
Djupt af smÀrta grips den unge hjÀlten,
Djupt af smÀrta lÀr hans trogna makas
Och hans spÀda barns skull, i sin vagga
Moderlöst och blott en mÄnad gammalt.
TÄreströmmar flöda pÄ hans kinder.
Och den smÀrta makan vid hans anblick
Nalkas blygsamt sin gemÄl och herre,
Nalkas blyg och frÄgar honom sakta:
”Gode herre, sĂ€g, hvad har dig drabbat
Nu, dĂ„ tĂ„rar strömma dig pĂ„ kinden?”

Henne svarar Gojko Merljavtschevitsch:
”Ondt, för mycket ondt, min trogna maka!
Ack, ett gyllne Àpple, som jag Àgde,
Föll i dag uti Bojanas bölja;
Detta sörjer jag och kan ej tröstas.”
Och den smÀrta makan, som ej anar
NÄgot vÀrre, svarar sÄ gemÄlen:
”Bed till Gud om hĂ€lsa blott,-ett Ă€pple,
Mera skönt Ă€nnu, kan du dig gjuta.”
HÀftigare blott blef hjÀltens smÀrta;
Och Ät sidan vÀnde han sitt anlet
För att icke se sin hulda maka.

NÀrmre trÀder svÄgerparet redan
Fram till Gojkos ungdomssköna maka,
Fatta henne vid de hvita hÀndren
Och till borgens grundval föra henne.
Och de vinka dit byggmÀstarn Rado;
Murarena kallar Ă„ter Rada
Men den unga, smÀrta kvinnan smÄler,
Aktande det allt som skÀmt och lek blott.

Och att lÀgga borgens grundval ila
De tre hundra murare till verket
Och kring henne stÀlla sten och bjÀlkar.
Upp till knÀt ren Àr hon innesluten;
Och den unga, smÀrta kvinnan smÄler,
Aktande Ànnu det allt som skÀmt blott.

Oförtrutet murar framgent skaran
Och kring henne hopar sten och bjÀlkar.
Upp till gördeln innesluts hon redan
Och betryckes tungt af sten och bjÀlkar.

Ändtligt mĂ€rkande, hvad henne Ă€rnas,
Kvidande, som ormen krossad hvÀser,
Ber hon sina svÄgrar om förbarmning:
”TĂ„len ej, om I en Gud bekĂ€nnen,
Att sĂ„ ung jag muras in i grundvaln!”
Detta ropar hon till sina svÄgrar;
Men sitt anlet vÀnda de frÄn henne.

DĂ„ med kufvad skam och tadelfruktan
Ber hon slutligt till sin egen make:
”TĂ„l det ej, min dyre man och herre,
Att sÄ ung jag muras in i grundvaln!
LĂ„t mig fara till min gamla moder!
Guld i öfverflöd min moder Àger,
Köper nog en slaf och en slafvinna,
Att dem mura in i tornets grundval.”
SÄ hon beder; men hon ber förgÀfves.
Och nÀr nu den smÀrta sköna mÀrker,
Att hon slöser fÄfÀngt sina böner,
VÀnder hon sig till byggmÀstarn Rado:
”MĂ€star Rado, inför Gud min broder!
LÀmna vid min barm ett litet fönster,
LÄt min hvita barm stÄ fri och öppen,
Att, ifall mitt spenbarn Jovo kommer,
Om han kommer, jag mĂ„ nĂ€ra honom!”
Bifall ger, för brodernamnet, Rado,
LÀmnar vid dess barm ett litet fönster,
Till den hvita barmen öppen tillgÄng,
Att, ifall dess spenbarn Jovo komme,
Om han komme, hon mÄ nÀra honom.
Och hon ber Ànnu, den öfvergifna:
”MĂ€star Rado, inför Gud min broder!
LÀmna ock ett fönster vid mitt öga,
Att jag mÄtte se mot hvita borgen,
NÀr de föra hit mitt spenbarn Jovo
Och nĂ€r hem de föra honom Ă„ter!”

Äfven detta unnar mĂ€starn henne,
LÀmnar vid dess öga ock ett fönster,
Att hon mÄtte se mot hvita borgen,
NÀr de hÀmta hennes spenbarn Jovo
Och nÀr bort de föra honom Äter.
Och sÄ blir hon murad in i grundvaln.
I sin vagga hÀmtas henne barnet,
Och hon ger det nÀring hela veckan;
DÄ omsider sviker henne mÄlet.
Men Ät barnet flöder föda stÀndigt,
Och det nÀrs vid barmen hela Äret.

Än i denna stund sker samma under.
Ännu flöder mjölk dĂ€r och för svaga
Mödrars nÀringstomma spenar lÀkdom.


Dikt Skadars grundlÀggning - Johan Ludvig Runeberg