Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Sjunde sÄngen

Petrus sjÀlf och hans dotter och Anna och tiggaren Aron
Började sakta sin fÀrd med den hÀrdiga skymmeln i redet.
Skakande tyglarna, talade dÄ den förstÄndige Petrus:
”Aron, min vĂ€n, fast fĂ„len Ă€r god, ej vill jag i traf dock
Åka, ty lasset Ă€r tungt; men biter dig kölden i meckan,
SĂ€g, och jag smĂ€ller ett slag, och vi dröja ej lĂ€nge pĂ„ vĂ€gen.”

Honom svarade rörd den Àrlige tiggaren Aron
”Pecka, bekymra dig ej; om ock naken pĂ„ slĂ€dan jag sute,
FÀrden ej nÀmnde jag svÄr, dÄ med dig och din hustru jag fÀrdas.
Godt Àr ett rÄgadt bord, dÄ man hungrande kommer i stugan,
God en pÀls, dÄ man fryser, och god en bÀdd, dÄ man trött Àr;
Ringa Àr detta likvÀl mot mÀnniskogodhet att sÀttas.
Hyllad jag blifvit af er som en far, min mecka Àr tvÀttad,
Magen Àr spÀnd som en trumma, och nu jag Äker bekvÀmligt,
VÄrdad Ànnu, dÄ jag lÀmnat er gÄrd; helt annat jag utstÄtt,
SÄsom en gÄng, dÄ jag gick och Àrnade tigga i staden.
MissvÀxt drabbade landet, i socknarna saknades föda,
Bonden knappade, tiggaren svalt. I staden, jag tÀnkte,
Finns ett rikare folk med fetare Äkrar och Àgor.
SÄ jag tÀnkte och tiggde mig fram med möda; den gamla
Foten vÀgrade ofta att gÄ, och pÄsen pÄ ryggen
Tyngde, fast blottad och tom. Uthungrad, med svikande krafter
Kom jag till staden omsider och sÄg ett under af alla,
SÄg, förstÄndige vÀnner, hvad ej jag tillförene skÄdat:
GÄrdar, men ej kring gÄrden ett fÀlt med Äkrar och Àngar,
Icke vid knuten en teg, som burit en pipa tobak ens,
GÄrdar funnos dÀr blott, högtimrade, fönsterförsedda;
MÄlade, stolta att se, framstrÀckte de brokiga rader
LÄngt, och emellan dem korsade hundrade vÀgar hvarandra.
Åter pĂ„ vĂ€garna hördes ett dĂ„n som af Ă„skor och stormar;
KĂ€rror rullade fram, fyrhjuliga, silfverbeslagna,
PrÀktiga, byggda som hus: af de trafvande fÄlarnas hofvar,
Piskornas smÀllar, kuskarnas skri och hjulenas buller
DÄnade luften, och darrade fönster och vÀggar omkring dem.
Men lÄngt unnan bekymren, med fröjd förnötande dagen,
Suto i hvarje af dem guldsmyckade herrar och fruar,
FjÀrlarne lika, som sitta i skimrande skrudar pÄ blomstren,
NÀr solstrÄlen Àr varm och sommarens vindar dem gunga.
HÀpen gick jag pÄ sidan och strök mot vÀggarna meckan,
Mössan i handen jag bar och stannade ofta att hÀlsa;
Ingen sÄg mig dock an, men alla de skyndade fram blott.
SÄdan kom jag, af ingen bemÀrkt, till ett öppnare stÀlle,
JÀmnt, med stenar belagdt, af lysande gÄrdar omkringhvÀrfdt.
DÀr afbröt jag min fÀrd och stod i behagelig trygghet,
Armarna slagna i kors, och beundrade. FrÀmst dock af alla
Lyste ett hus, som en by till sin vidd, till sin höjd som en bergÄs.
Detta beundrade jag och kunde ej mÀtta mitt öga,
Seende jÀttarnes verk, ty af mÀnniskor var det ej uppbyggdt.
Men dÀr stod vid min sida en man, som sopade flitigt
VÀgen och sköt med sin kvast den ymniga smutsen i högar;
Honom, med önskan att frÄga om allt, tilltalte jag slutligt:
’SĂ€g dock, min vĂ€n, om en kyrka det Ă€r eller annars för kungar
Ärnadt och byggdt; af förvĂ„ning Ă€r hela mitt sinne betaget.’
SÄ jag sade, men han teg stilla och bet sig pÄ lÀppen,
Leende slugt, och ett skÀndeligt spratt han nÀrde i hÄgen;
Ty dÄ jag vÀnde mig om att Äter beundra och skÄda,
SÀnkte han kvasten i dyn och slog mig pÄ ryggen: en svart flÀck
Stannade efter, och styggt nedsmordes den tvÀttade meckan.
Sorgsen begynte jag gÄ och ville ej strida i otid,
RÀdd i min hÄg och försagd som tuppen pÄ frÀmmande sophög,
Men af en svÄrare strid jag möttes; en gosse, i trasor
Höljd, uthungrad och svart, sÄg slaget: med ljudande gapskratt,
SmÀllde han hÀndren ihop, högt hoppande; hitÄt och ditÄt
VÀnde han blickarna sen och kallade vÀnner. I blinken
Ljöd till höger och vÀnster ett sorl: barfotade ungar
Trafvade fram, kringyrde af smuts, med jublande fröjdrop
SÄgo de mig och sprungo pÄ svingade fötter omkring mig.
En lopp djÀrfvare fram och slet mig i meckan, en annan
Hotade blott och sparkade opp som en fÄle, den tredje
Slog sig pÄ knÀna och skrek-i sin fröjd spetsfundiga speord,
Medan den rörliga flocken alltmer förstÀrktes och stundligt
KÀckare blef att nalkas och fly. Af skam och förbittring
Svor jag och rusade fram nu Ät ett hÄll, nu Ät ett annat,
Ändtligt fick jag med list en fĂ„ngen och slĂ€ngde i flocken
Honom och slog en annan omkull som en kÀgla; pÄ en gÄng
Grep jag dem bÄda igen och agade bÄda med tung hand.
Skriande sprattlade dessa, med nödrop sprungo de andra
Vida omkring; folk skockades snart; tvÄ mÀnner med sablar
Togo mig fatt, och snart, af en sorlande skara omkringhvÀrfd,
Fördes jag bort lÄngs vÀgen och blef i ett fÀngelse insatt.
Men dÄ jag sÄg mig hÀktad och sÄg, hur dörren igenslöts,
Greps mitt hjÀrta af sorg, och jag satte mig neder att grÄta,
TÀnkande rörd pÄ den tid, dÄ jag lefde vÀrderad af alla,
TÀnkande rörd, hur jag nu med grÄhÄr skulle som fÄnge
Sitta bland fÄngar och ej fÄ glÀdjas af himlen och ljuset.
Bittert satt jag och grÀt, men nÀra min sida pÄ bÀnken
Hvilade tvÄ förstÄndige mÀn med fjÀttrade fötter,
GlÀdtiga, sprÄkande tyst om egna bedrifter och andras.
Dessa fördrogo ej lÀnge min sorg, men svuro i hast till,
SnÀsande bÄda; och sÄ tilltalte mig bittert den ena:
’Kyrktjuf, sjung dig ej hes, att din stĂ€mma mĂ„ ljuda behagligt,
NÀr sÄngmÀstaren snart slÄr takt pÄ din rygg och du Äter
Tvingas att hĂ„lla till fyrtio par den vanliga tonen.’
SÄ den ena, och strax tog Àfven den andra till ordet:
’GrĂ„skĂ€gg, trifs du ej hĂ€r, sĂ„ bjöds du ej heller att komma!
Är dock fördömdt, att enhvar, som taklös irrar i landet,
Sist skall trĂ€nga sig hit att störa en man i sin boning.’
SĂ„dant talade dessa, och mycket, som liknade detta,
Ändlöst gĂ€ckande mig och bespottande dagen igenom.
Men nÀr solen försvann frÄn fönsternas galler om kvÀllen,
Kom fÄngvaktaren in och gjorde pÄ trÀtan en Ànda.
Mat inbragte han Àfven och satte pÄ bÀnken ett soppfat,
Satte dit bröd, men sen försökte han fötternas bojor,
Om oskadde de voro, och slog med en hammare pÄ dem.
Åter, nĂ€r allt var bestyrdt, som sig borde, begaf han sig dĂ€dan,
Bister att se, men han manade mig att Àta och sade:
’Åt, björnhufvud, och salta dig nu, sen fĂ„r du mĂ„hĂ€nda
Sitta vid vatten och bröd en mĂ„nad och slĂ€cka din törst hĂ€r!’
Sade och bommade dörren igen. Af rÀdsla betagen,
Genast till maten jag lopp, att bereda min mage till fastan.
Mycket belopp sig dock icke pÄ mig, ty som hungriga vargar
Kommo de andra i hast, och snart sÄgs bottnen i fatet.
Men dÄ de Àtit och jag satt ensam och gnagade benen,
Talte de sakta en stund i hvarandras öron betÀnksamt,
HvÀlfvande stora förslag: pÄ en gÄng uppsprungo de bÄda,
Grepo mig, svingade högt blankt slipade knifvar och sade:
’Ropar du, hugga vi till, men svĂ€r vid Gud att oss icke
Röja i natt, dĂ„ vi Ă€rna att fly, om du Ă€lskar att lefva.’
Dessa jag svarade Äter med fröjd och hopp i mitt hjÀrta:
’VĂ€nner, ej vĂ„gade jag en pipa tobak pĂ„ ert vett mer.
Kostligt, menen I knifvar och ed behöfvas att tvinga
FÄngen frÄn vatten och bröd till mÀnniskoföda och frihet?
Men dock svĂ€r jag, vid Gud, att ej röja er, utan er bistĂ„.’
Sagdt, och de lÀmnade mig, framtogo ur gömmorna filar
BÄda och satte sig ned att nöta pÄ fötternas bojor.
Arbetet gick dock ej fort, af mÀnnerna droppade svetten,
Men jÀrnbojan var stark; fast filad tillförene, höll den.
BÀgge jag hjÀlpte i vÀxling och delade mödan med glÀdje,
LÀngtande ut; sÄ kufvades vid midnatten omsider
JÀrnen, och mÀnnerna svÀngde med löje de lediga föttren.
Snart uttogo de dÄ en stock, lösskuren ur vÀggen,
Gömd för spejarens öga af halm, som pöste i sÀngen,
Denna togo de ut, och vi kröpo med glÀdje ur rummet.
Skyndsamt hunno vi smygande fram till Àndan af staden,
Men dÀr stannade tvÀrt den ena kamraten och sade:
’VĂ€nner, ej höfves det oss att springa som harar till skogen,
RÀdda och tomma, men mig syns bÀst, att vi borgarelÄsen
Pröfva förut och taga, hvad nyttigast Ă€r för vĂ„r resa.’
Sagdt; och den andra jakade strax. Mig lyste att skuldlös
Vandra min vÀg, och jag tog af mÀnnerna hjÀrteligt afsked.
TÄrögd skildes jag frÄn dem och gick lÀttfotad; men desse
Dröjde och vandrade af att stjÀla i nÀrmaste gÄrdar.
SÄ, förstÄndige vÀnner, förlopp stadsfÀrden; en dylik
Gör jag ej sjÀlfmant mer och fruktar ej heller att tvingas,
Ty fast jag noga beskrefs frÄn predikstolen, och alla
Mantes att taga mig fatt och föra mig fÀngslig till staden,
Skyr dock enhvar att plÄga den Äldrige Aron och lyssnar
Hellre pÄ gigan, dÄ glad jag knÀpper en polska om kvÀllen,
Än han min grĂ„t vill skĂ„da och höra min jĂ€mmer och klagan.”

SÄdant berÀttade nu den förstÄndige Aron; och alla
Hörde med nöje hans ord. Mellertid framlunkade fÄlen
KÀckt, och man visste ej af, förrn herrgÄrdsbacken man uppnÄtt.
DÀr nedhoppade Petrus och gick vid sidan af slÀdan,
Skjutande pÄ, och med tömmarna smÀllde han skymmeln pÄ lÀnden;
Uppför gick det med fart, och i hast stod slÀdan vid stugan.
Nöjde förnummo de genast, att festen var börjad dÀr inne,
Sollikt tindrade ljus ur de öppnade gluggarnas imma,
Dörrn stod vida pÄ gafvel, och ljud af en stojande polska
Susade fram som en storm och fyllde den rymliga farstun.

In förfogade sig den förstÄndiga Anna och dottren,
In gick tiggaren Aron ocksÄ, men den Àrlige Petrus
Band vid slÀdan sin hÀst, sen han lÄtit den tumla sig först dÀr.
Stolt stod skymmeln och gnÀggade sen bland frÀmmande hÀstar,
Ätande nöjd vid sitt lass och med hofven straffande grannen,
Hvar gÄng denne för djÀrft pÄnosade höet i slÀdan;
Petrus, hans Àgare, Äter begaf sig till stugan och ingick.


Dikt Sjunde sÄngen - Johan Ludvig Runeberg