Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Radoslaus

(En servisk folksång).

Knappt ännu på himlen morgonrodnan,
Knappt på himlen morgonstjärnan lyste,
När för konung Radoslaus i sömnen
Sjöng en svala. Så för honom sjöng hon:

”Upp, o konung! Oblidt var ditt öde,
Då du här dig lade ned att sofva.
Och du slumrar trygg till morgonväkten?
Se, från dig har Lika ren gjort affall
Jämte Korbau och det flacka Kotar,
Från Cettines stränder allt till hafvet.”

Knappt förnummit hade Radoslaus
Denna stämma, när sin son han ropte:
”Upp, min käre son, och låt oss båda
Snabbt från alla sidor samla härar!
Se, från oss har Lika ren gjort affall
Jämte Korbau och det flacka Kotar,
Från Cettines stränder allt till hafvet.”

Knappt förnummit hade Ciaslaus
Denna fadrens maning, när han skyndsamt
Samlar stora härar, hurtigt fotfolk,
Och Dalmatiens snabba ryttarskaror.

Men ett ädelt råd gaf fadren honom:
”Ciaslaus, medtag härens kärna
Och gå modigt mot Kroatiens söner!
Är dig himmelen och lyckan gynnsam,
Så att banen Selimir blir slagen,
Bränn då inga städer, inga byar,
Och försälj ej dina fångna slafvar!
Tämj allenast Korbau, du, och Lika,
Detta land, din ädla moders hemland;
Jag vill draga mot det flacka Kotar,
Från Cettines stränder allt till hafvet,
Vill det kufva blott och ej föröda.”

Så de båda konungsliga hjältar
Skiljas åt, och deras båda härar
Tåga muntra af med sång i täflan,
Skämta gladt och dricka under ridten.

Länge var det ej, förrn banens krigshär,
Selimirs, liksom en vind förspriddes;
Men, med glömska af sin fars förmaning,
Nederbrände Ciaslaus städer,
Tog med plundring rika slott, lät grufligt
Stor och liten öfver klingan springa
Och som skänker delte åt sin krigshär
fångna slavar.

Konung Radoslaus
Snart och villigt fått det flacka Kotar
Under spiran åter; men, o öde!
Nu mot honom resa sig hans härar,
Därför att ej han som Ciaslaus
Gett dem lof att rika slott föröda,
Öda altaren och kyrkor, icke
Gett dem lof att skända Kotars döttrar
Och de arma slafvarna försälja.
Vrede taga de från honom kronan
Och till konung Ciaslaus välja.
Och han är knappt konung, när han hastigt
Lät från solens uppgång till dess nedgång,
Från dess nedgång till dess uppgång, ropa:
”Den, som hämtar mig min fader fången
Eller mig hans gråa hufvud hämtar,
Skall den andra varda i mitt rike.”

Milutin, en slaf, har knappt förnummit
Dessa ord, när han tolf kämpar samlar
Och kring Kotars flacka nejder söker
Konung Radoslaus, att honom fången
Eller ock hans gråa hufvud hämta.

Men en ädel klippgudinna höjer,
Bebi höjer från den höga toppen
Så sin stämma: ”Akta, Radoslaus!
Oblidt är det öde, som dig hitfört;
Nära stå tolf knektar att dig fånga,
Slafven Milutin för dem i spetsen.
Gamle fader, ack, ett oblidt öde
Hvälfde stunden, då din son du födde,
Som ditt gråa hufvud eftertraktar.”

Full af smärta lyssnar Radoslaus
Till beskyddarinnans ord och flyktar
Strax från slätten, flyktar bort mot hafvet,
Att sig rädda bland dess blåa vågor.
Och han störtar sig i böljans sköte,
Hinner ändtligt till en kulen klippa,
Klättrar upp, och, himmel! utan fasa
Hvem förmått den gamles straffdom höra
Midt i hafvet, på den kulna klippan:

”Ciaslaus, o min son, min älskling,
Som så länge jag af himlen tiggde
Och som, ändtligt mig af himlen unnad,
Grymt din faders hufvud eftertraktar,
O, vik från mig, o, vik fjärran från mig!
Du, min son, min innerligen käre!
Gå, att hafvets djup dig sluka måtte,
Som det mig i detta nu skall sluka
Från den kulna klippan. Mörkne, mörkne
Öfver dig den ljusa solen! Öppne
Himlen sig med vredens blixt och dunder,
Och förbittrad gifve jorden åter
Dina gömda ben! En son, en sonson
Efterlämne aldrig du! Må lyckan
Svika dig i krigets kamp, din maka
Snart bli nödgad att en sorgdräkt bära,
Och din svärfar ensam efterlefva!
Må Dalmatien sin röda drufva
Och sitt hvita korn dig aldrig gifva,
Dig, gudlöse son, som kan din gamle
Faders, Radoslaus’, död begära!”

Medan så ännu den kvalde klagar
Och med tårar tvår den kulna klippan,
Kom ett litet skepp med fulla segel,
Fördt af Latiens ädla söner. Tårad
Ropar dem den gamle an och ber dem,
Ber vid himlen, månens ljus och solens,
Taga honom opp ombord och bringa
Fram till Latiens strand. Och Latiens söner
Buro i sin barm ett ädelt hjärta,
Ädelt hjärta och för himlen fruktan.
Upp de togo kungen på sitt fartyg,
Bragte honom till sitt land. Den gamle
Radoslaus for till Rom och upptogs
Vänligt där och hade gift ånyo,
Sen en son, som Petrimir sig nämnde
Och, med ädelt romerskt blod förenad,
Födde Paulimir, Slavoniens konung.


Dikt Radoslaus - Johan Ludvig Runeberg