Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt N:o femton Stolt

Den sköna dagen pÄ Lappos fÀlt
Var Àndad, och segerglad
Red Döbeln fram, dÀr hans hÀr sig stÀllt,
LĂ€ngs hela dess stolta rad.

Han tackade vÀnligt hvar trupp dÀrvid
Med en krigares enkla ord
För trofast heder, för manlig strid
Och för kÀrlek till fosterjord.

Han nÄdde sin yttersta flygel till slut
Vid aftonens sista glans;
Han tackade skaran dÀr, som förut;
Den fördes af kapten Schantz.

Den glesnat mycket, han sÄg det vÀl,
FĂ„tt luckor i hvarje led;
Snart fÀste dock annat genralens sjÀl,
Och nu ryckte han fram dÀrmed.

Man mÀrkt vid talet frÄn stund till stund,
Hur han blickat Ă„t sidan ren
PĂ„ en tiggarskepnad, en trasig kund,
Som stod dÀr tyst och allen.

Nu gaf han mannen en vink: ”Du, du
DĂ€r borta, kom hit, tag mod!
Du var oss nÀrmare dock Àn nu
I dag, dÀr det gÀllde blod.

SÀg, har du glömt, hur du tog dig gevÀr
Ur en fallen krigares hand
Och skyndade efter min tappra hÀr
I stridens hetaste brand?

DÄ vi döko i Äkern, hann du oss opp
Och dök som de öfrige med,
DĂ„ den syntes Ă„nyo, min segrande tropp,
DÄ slogs du i frÀmsta led.

DÄ man stormade byn mot kanonerna Àn
Och jag kastade blicken dit,
DÄ sÄg jag din trasiga jacka igen
Först uppe pÄ batterit.

Det dÀr var hurtigt: ett slikt försök
Kan bÀras i ryktets famn;
SÄ gala öppet, min kÀcka gök,
LĂ„t höra till först ditt namn?”

”Hvad namn i vĂ€rlden jag fĂ„tt af prĂ€st,
Har ingen sig fÀstat vid;
Men fÀhund har man mig kallat mest
I hela lefnads tid.”

”Bra! Kasta namnet tillbaks pĂ„ dem,
Som gett det, och tröstad var.
Men sÀg mig blott, hvar du har ditt hem
Och hvar du har ditt försvar!”

Han viste pÄ vÀgen vid kullens rand:
”Mitt hem pĂ„ denna jag har;”
Han viste sin knutna, vÀldiga hand:
”Och hĂ€r, hĂ€r har jag försvar.”

”Ditt hem gĂ„r an, ditt försvar Ă€r godt;
Ditt yrke, det Àr dock, sÀg,
Att stjÀla kyrkor, att snatta smÄtt
Eller röfva pĂ„ allmĂ€n vĂ€g?”

”Och hade jag stulit stort eller smĂ„tt,
Visst Àgde ett öre jag dock;
Och hade jag plundrat en tiggare blott,
Visst bar jag en helare rock.”

DÄ strÄlade Döbeln af vÀlbehag:
”Von Schantz, herr kapten, hör hit!
Hvem var den tappraste man i dag,
Som föll hÀr i kompanit?

LÄt hÀmta hans rÀnsel, hans rock, hans hatt.
Hans plit och gevÀr ocksÄ:
Hans Àdla namn och hans krigarskatt,
Den hĂ€r skall i arf dem fĂ„.”

Man kom med vapen och drÀkt i hast,
De burits af femton, Stolt.
Von Döbeln log med ett ögonkast
PĂ„ sin skyddlings trasiga kolt.

”Stolts rock Ă€r blodig, det fordras mod
Att dra det plagget uppÄ;
Men FĂ€hund, ser jag, har tjockt af blod
PÄ egna klutar ocksÄ.

SÄ byt och klÀd dig i uniform
För fronten hÀr uppenbart!
Du gick framför den vid dagens storm,
Jag vill se dig inom den snart.”

Han bytte drÀkt, och hans kind, den brann,
Sen han vapen och rustning fÄtt;
Och tyst kom Döbeln och stÀllde sin man
I luckan, dÀr Femton stÄtt.

”Och nu sĂ„ Ă€r du en ung soldat
Af Àktaste skrot och hÄlt,
Och nu sÄ Àr du vÄr krigskamrat
Och numero femton, Stolt.

SÄ var till mod och till hjÀrtelag
Densamma du var förut,
Men nÀmns du fÀhund frÄn denna dag,
SĂ„ drag din plit och sĂ€g: ”Hut!”

Den nye krigarn, till denna stund
Hans bröst höjts lugnt som ett hvalf;
Vid dessa ord frÄn genralens mund
Man sÄg dock, att djupt det skall.

Han hade smakat ej ens som stöld
En fröjd i sin lefnads dar;
Hans tÄrar, frusna i lifvets köld,
Ej runnit, sen barn han var.

Nu sken pÄ hans hjÀrta för första gÄng
En strimma af sol och vÄr,
Och ur smultna kÀllor med hejdlöst sprÄng
Framströmmade tÄr pÄ tÄr.

”Och fĂ„r jag vara i lust och nöd
Soldat, bland de tappre en,
SÄ sÀg, nÀr gÀller det kamp och död?
Gud gifve i morgon ren!”


Dikt N:o femton Stolt - Johan Ludvig Runeberg
«