Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Munter

Vackert var det att betrakta
HjÀlten Adlercreutz, genralen,
Hur han kom sÄ tyst och sakta
Till soldatens graf i dalen,
Hur han stannade vid randen
Och, med hatten sÀnkt i handen,
SÄg den enkla bÀdd fullbordas,
DĂ€r Hans Munter skulle jordas.

Stor var eljest icke hopen,
Honom följde i det sista:
TvÄ soldater grÀfde gropen,
Fyra stodo vid hans kista;
Men till heders sen för resten,
Utom generaln och prÀsten,
Tre korpraler, pengar vÀrde,
Och furiren, jag,-den fjÀrde.

Annan stÄt fanns ej att skÄda.
KlÀdd i slitna krigarklÀder
LÄg han, Munter, i sin lÄda
HopklÀmd mellan fyra brÀder,
Trygg och nöjd att se i döden,
Som han var i alla öden,
Samma kÀmpe som i lifvet,
Mindre fÀrm blott, det Àr gifvet.

Nu, nÀr skild frÄn strid och skiften
Sitt kvarter han fÄtt, soldaten,
Framsteg korpral Buss pÄ griften
Och höll) tal om stridskamraten.
Hur han var till börd och minnen,
HjÀrta, sprÄk och kraft och sinnen
Som en slant till krigsman slagen,-
Allt drog gubben Buss i dagen.

Det var konstlöst, men man rördes,
Stod dÀr kvar i tyst förbidan,
Log, nÀr Munters kÀrnsprÄk hördes,
Strök mustascherna Ät sidan.-
Vill du lyssna till hans saga?
Den Àr enkel och alldaga,
Kan vÀl mödan knappt betala;
Hör dock! Gamle Buss mÄ tala.

”KrigsmĂ€n! Nu Ă€r Munter borta.
KÀnd och kÀck lÄngt mer Àn mÄngen,
Har han kommit nu till korta
Och Ät döden gett sig fÄngen.
Efter marscher, stormar, strider
Har han nu gjort halt ömsider,
Lagt sig hÀr till rast i backen
Och vÀndt lugnt i vÀdret klacken.

FrÄga oss, som nÀrmst i elden
FĂ„tt med honom kulor smaka.
Om han höll sig, dĂ€r man stĂ€llde’n,
Eller ryggade tillbaka,
Om i striderna och slagen
Han fick hvitt i anletsdragen,
Eller sÄg mot dödsminuten
Mörkbrun, som af koppar gjuten.

Till armén frÄn vilda skogen
Kom han, styf till skick och later,
Sina tappra fÀder trogen,
Allt frÄn hedenhös soldater,
Svarte kort och talte föga,
Log med skalken i sitt öga
Högst tre ord, sen stum som siken,
Men pÄ hufvet slog han spiken.

Liksom han, sÄ hela raden
Af hans slÀkt gÄtt fram i vÀrlden,
Blödt och dött i lÀgsta graden,
HÄllit truten, talt med svÀrden.
En gÄng som ett troll omsider
Steg i Karl den tolftes tider
Ända till furir en Munter;
Sen dock bar pÄ nytt herunter.

MÄngen, ej i tjÀnsten öfvad,
SlÀpper sent sitt hem ur minnet,
HÀnger nÀbb och gÄr bedröfvad,
Innan tiden stÄlsatt sinnet.
SĂ„dan var ej Munters vana,
Nej, till tredje Gustafs fana
Kom han, rakt frÄn första dagen
Som en slant till krigsman slagen;

Drack af fröjd, blef vild om kvÀllen
Och slog buckla pÄ gevÀret;
NÀsta morgon fick sig sÀllen
Litet fuktel för besvÀret.
VĂ€beln sade: ’Tag ej illa,
SÄ Àr tjÀnsten, gubbe lilla!
Har du mjuknat nu till början?’
’Jo,’ sad’ Munter, ’tack för smörjan!’

Nykter var han ock alltsedan,
Hurtig, nöjd och oförtruten,
Fick i första dusten redan
VĂ€nstra skuldran genomskjuten.
Döbeln stod dÄ bland de sina,
Hörde samma kula hvina:
’Den gick nĂ€ra, barn, hvem fick’en?’
’Munter svarte: ’Jag var pricken.’

Knappast lÀkt pÄ nytt den gÄngen,
Fick han Äter lyckan pröfva,
Fick, i en kosackhop fÄngen,
Sina breda fötter öfva;
Tvangs att följa halfva milen
StÀppens fÄle, snabb som ilen,
Tills af nÄgra djÀrfva kunder
Han blef frÀlst som af ett under.

Svetten svÀllde i hans panna,
HjÀrtat slog och barmen hÀfdes,
NÀr han Àndtligt kom att stanna;-
Dock god min behölls och krÀfdes.
’Fick du trafva?’ ljödo ropen
SkÀmtsamt ur den ystra hopen,
’Hur gick fĂ€rden, hur var stigen?’
Munter svarte: ’TĂ€mmeligen.’

Kort dÀrpÄ blef Armfelt slagen;
Munter, blodbestÀnkt, ja, fÀrgad,
Stod sin fana nÀrmst den dagen,
Genom honom blef hon bÀrgad.
Nu, vasserra, Àndtligt fick han
PÄ den fasta, grÄa brickan
SvÀrdsmedaljens hederstecken;
Munter sade lugnt: Å nĂ€cken!’

Som han var i dessa strider,
Lika nöjd och oförfÀrad
Var han allt till sista tider,
Endast mer bemÀrkt och Àrad,
Var nu grÄ i skÀgget vorden,
Kanske Àn mer karg pÄ orden,
Men i eld och rök och flamma
In i döden Àn densamma.

Sent pÄ ett besök i vÄras
Kom hans mor till bivuaken;
DÄ fick Munter lof att tÄras,
NÀr han sÄg den gamla draken;
Satt ock sedan lÄngt pÄ natten,
Teg och log och sÄg pÄ skatten.
Detta möte var det sista,
Nu lÀr gummans hjÀrta brista.

Aldrig nej, hvadhelst hon sade;
Till hvart ord frÄn modrens tunga
Endast ja och ja han hade,
Tills hon Àndtligt hördes sjunga:
’KĂ€re son, var ej förvĂ€gen!
HÄll dig saktligt, gÄ ur vÀgen,
BĂ€ttre fly Ă€n illa fĂ€kta!’
DĂ„ sad’ Munter: ’Pass, ursĂ€kta!’

Dock, hans kula, den var gjuten,
HÀr var grÀnsen, hÀr fanns döden,
Sen han kÀck och oförtruten
Följt armén i alla öden.
Än i gĂ„r dock blef han funnen,
Hurtig med tobak i munnen,
Som piket hos generalen,
DÀr ett krigsrÄd hölls i salen.

Nyss pÄ orderna vi lÀste,
Hur, liksom att föra ordet,
En granat kom in och frÀste
Mellan herrarne kring bordet.
Munter, van att röra brÀnder,
Spottade i styfva hÀnder
Och fick gynnarn öfver nacken,
Flink att skynda ut pÄ backen.

Dörren hann han, klippte sedan
Genom farstun ut i rycken,
Stod sÄ nÀr pÄ trappan redan,
NĂ€r granaten sprang i stycken.
Det var Munters bragd den dagen.
Nu sÄ lÄg den tappre slagen,
Dock, till modet Àn behÄllen,
Sad’ han endast: ’Fan tog bollen.’

Än i dag, nĂ€r morgon grydde,
Höll han kvar af lif en gnista;
Ingen klagan, hÄllning prydde
Veteranen i det sista.
’Stackars gubbe, ena armen,
Den Àr borta, hela barmen
Full med skÀrfvor af granaten
Munter sad’: ’Han sprack, den saten.’

SÄdan slöt han, sÄdan var han,
Karl i början, karl i slutet,
Trög i ord, men kvick i faran,
Med om saken oafbrutet.
Van att handla, ej att prÄla,
Van att sakna, van att tÄla,
Var han man att allt fördraga,
Allt, ja, utom ett-att klaga.

Kunde vÀrlden oss betala
VÄra bistra dar och nÀtter,
Ägde de ett sprĂ„k att tala,
Finlands genomblödda slÀtter,
Kunde hÀrens fanor sÀga,
Hvad en Munters likar vÀga,
MÄngen med galon pÄ rocken
Fick dÄ buga för en tocken.

Ja, min gamla barm kÀnns höja
NĂ€r jag honom minns i ledet;
Skulle dödens fÄror plöjas,
VÀnner, det var hÀst i redet;
Aldrig Àngslig och förlÀgen,
Bara hejsan och ur vÀgen,
GÄngen jÀmn och efter trumman,
FramÄt, det var hufvudsumman.

Och hur var han dock ej boren,
VĂ€nfast, trofast, lugn och stilla
Som ett barn, fast grÄ till hÄren,
Ville han knappt ovÀn illa.
Fienden var för hans hÀnder.
Hvad tobaken för hans tÀnder;
BÀgge sleto press och vÄda,
Dock som kÀra plantor bÄda.

Heder öfver honom, heder
Öfver krigarn, dĂ€r han gömmes!
Mannamod och mannaseder
Akte, att hans namn ej glömmes.
Inga slafvar trampe kullen,
DĂ€r den tappre bor i mullen,
Nej, en Àtt af gamla stammen
Skydde stĂ€ndigt grafven. Amen!”

NĂ€r korpralen slutat hade
Och steg ned frÄn vigda sanden,
Tog genralen sjÀlf en spade
I den segervana handen.
Det var han, som sist af alla
Sakta lÀt pÄ grafven falla
Litet stoft af fosterjorden;
Men han talte.-Glöm ej orden!

Hvad han sade, föll i tycket,
VÀckte tankar mÄngahanda,
Fast det ej var grant och mycket,
Endast talt i Munters anda;
Nog det var att vittne bÀra
Om vÄr trohet, om vÄr Àra,
Nog ocksÄ till krigarns minne;-
Orden lydde: ”Han var finne.”


Dikt Munter - Johan Ludvig Runeberg