Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Mötet

Hon stod vid hasselhÀckens dörr,
Den flicka, som jag Àlskar mest,
Och hennes blick, sÄ yster förr,
Var nu med stilla vemod fÀst
PÄ tufvan, dÀr förleden kvÀll
Hon vid min sida satt sÄ sÀll.

En tÄrbegjuten ros hon bar,
Ett minne, som jag skÀnkte dÀr.
Hon trodde, att jag fjÀrran var,
Och jag var henne dock sÄ nÀr;
I nÀrmsta buske gömd jag lÄg
Och tÄrades och sÄg och sÄg.

DÀr stod en björk frÄn fordomtid
Och grönskade och vÀxte fritt;
Den bar min flickas namn,-bredvid
Bar den i ljusa barken mitt.
TÀtt till hvarann jag bÄda skar
En afton, dÄ jag ensam var.

Det var sÄ kÀrt för hennes hÄg
Att se dem vara dag frÄn dag.-
Nu stod hon suckande och sÄg
Den flydda vÀnnens kÀnda drag
Och skref, en sorgsen vers dit ner
Ur Ingborgs klagan af Tegnér.

Och jag blef tyst och gömd ÀndÄ
Och lÀt min flicka plÄga sig.
Det var sÄ ljuft att tÀnka pÄ
De kval, den hulda led för mig;
Blott dÀrför var jag otacksam
Och skyndade ej genast fram.

Men fjÀriln flög till blommans knopp,
Och blomman gaf sin purpurmund;
Och trasten sjöng i björkens topp,
Och hennes make kom pÄ stund;
DÄ nÀmnde jag min flickas namn,
Sprang opp och flög i hennes famn.


Dikt Mötet - Johan Ludvig Runeberg