Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Mor, syster och maka

Högt uppÄ ett vÄrdtorn vandrar Jovo;
Under honom brÀcks det murkna timret,
Och i fallet bryter Jovo benet.
Genast blir en lÀkarinna kallad,
IfrÄn bergets tÀta skog, en Vila.

Mycket fordrar Vila för sin lÀkdom:
Af hans mor den hvita högra handen,
Af hans syster hennes lockars flÀta,
Och ett pÀrlehalsband af hans maka.

Modren gaf sin högra hand för honom,
Systern skÀnkte sina lockars flÀta,
Men hans maka ej sitt pÀrlehalsband.
”Nej, jag ger, vid Gud, ej bort mitt pĂ€rlband,
Som jag sjĂ€lf ifrĂ„n min fader medfört.”

DÄ förgrymmas Vila ifrÄn berget
Och förgiftar dödligt Jovos skada.
Jovo dör,-ve, ve dig, arma moder!

Trenne sorgefÄglar klaga sedan:
Ena klagar utan uppehÄllan,
Sent och tidigt klagar blott den andra,
Och den tredje, nÀr det sÄ sig faller.

Den, som klagar utan uppehÄllan,
Är den dödes olycksburna moder;
Åter den, som klagar sent och tidigt,
Är den dödes sorgebundna syster;
Den, som klagar, nÀr det sÄ sig faller,
Är den dödes ungdomsfriska maka.


Dikt Mor, syster och maka - Johan Ludvig Runeberg
 »