Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Molnets broder

Mer Àn lefva, fann jag, var att Àlska,
Mer Àn Àlska Àr att dö som denne.

Högt i skogen lÄg det ringa torpet,
Djupt i ödemarken, lÄngt frÄn vÀgen,
DÀr sen hösten krigets skiften rÄdde.
Ingen ovÀn hade funnit stÀllet,
En fientlig fot ej trampat spÄngen,
Som dit ledde; bud om blod och strider
Gaf blott korpen, ropande frÄn molnen,
Eller gladan, som satt mÀtt i granen,
Eller vargen, som med blodigt byte
Sökte hedens skymda klyftor Äter.

Men i pörtet vid det lÄnga bordet
Satt en lördagsafton sorgsen vÀrden,
Hvilande frÄn veckans vedermödor.
Kinden höll han tryggt mot handen lutad,
Armen Äter fast mot bordets Ànde,
Men hans öga sÄg Ät sidan stundom,
Höll sig ej med lugn i samma syfte:
Ingen mÀrkte detta af hans husfolk,
Af de bÄda, som i pörtet voro,
Ej hans fosterson, och ej hans dotter;
Tysta, slutna af hvarandras armar,
Hand i hand och hufvud sÀnkt mot hufvud,
Suto de i sorglös frid vid muren.

Men den gamle bröt omsider tystnan;
För den kloke blef hans mening tydlig,
Fast han sjöng blott som för eget nöje,
SÄsom sÄngen föll och orden ville:

”Björnen”, sjöng han, ”föds till skogens konung,
Furan vÀxer opp att pryda heden;
MĂ€nskobarnet, om till kraft och storhet,
Om till flÀrd och stoft det föds, vet ingen.
Gossen kom en vinterkvÀll i stugan,
OkÀnd kom han, lik en otam fÄgel
Vilsefaren in i mÀnskors boning;
HjÀssan lyste kal ur mössans rÀmnor,
TÄn stack fram emellan snön pÄ foten,
Barmen sÄg man genom rifna tröjan.
Hvems och hvadan?-FrÄga hvems och hvadan
Af den rike, som har far och hembygd.
NÄgon vind lÀr frÄn mitt hem vÀl komma,
Skyn i luften törs jag kalla broder,
Men blott snö Àr jag pÄ nattens fötter,
Som han stampar af, i stugan kommen.-
Snön frÄn nattens fötter smÀlte icke,
Molnets broder flög ej bort med vinden,
Gossen dröjde kvar och blef en yngling.
ObemÀrkt han sprang det första Äret,
PÄ det andra högg han sveder redan;
Men förrÀn den fjÀrde sommarn Àndats,
Slog han björnen, öfver hjorden fallen.
Hvar Àr nu hans rykte, kÀrt för mÄngen,
Större Àn en man i nejden vunnit,
Hvar Àr fostrarns hopp? Den gamle sitter
Tung i stugan, lÀngtar, fast förgÀfves,
Att ett enda ord om kriget höra.
Om hans land Àr bÀrgadt eller fallet.
Örnens sprĂ„k forstĂ„r han ej att tyda,
Korpens rop han kÀnner ej; en frÀmling
För ej budskap opp till ödemarken,
Och den unge, som hans hjÀlp bort vara,
Lyss pĂ„ budskap nu frĂ„n kvinnohjĂ€rtan.”

Som nÀr sommarns hvirfvelvind en afton,
DÄ naturen lik en söndag tiger,
Kommer ensam, osedd, snabb som pilen
Och slÄr ned i skogssjöns famn, en planta
Rör sig ej, ett barr ej, lugn stÄr tallen,
Lugn stÄr blomman pÄ den branta stranden,
Lugnt Àr allt, och endast djupet sjuder;
SÄ, dÄ sÄngen slog den unges sinne,
Satt han stum, orörlig, sluten, bortskymd,
Men hvart ord dref bloden ur hans hjÀrta.
Kvar han satt hos flickan hela kvÀllen,
Gick till hvila, dÄ de andra gingo,
Tycktes somna, förrn de andra somnat,
Men lÄngt förr, Àn nÄgon annan vaknat,
Ren vid första glimt af morgonrodnan,
Smög han obemÀrkt ur stugan ensam.

Dager blef, och solen steg pÄ hvalfvet,
Men blott tvenne vÀcktes nu i torpet;
Stugan reddes, morgonbrödet frambars,
Men blott tvenne stego fram till bordet;
Middag blef, och ingen tredje syntes.
Utan moln var Àn den gamles panna,
Utan tÄrar Àn hans dotters öga,
Men till hvila, fast af söndan manad,
Gick vid slutad mÄltid ingendera.
NÀr en stund förgÄtt, sÄ lÄng som stunden,
Innan stormskyn, sedd vid himlaranden,
Kommer, brister, haglar och förskingras,
Höjde ordet som till tröst den gamle:
”LĂ„ng Ă€r vĂ€gen fram till byn, min dotter,
Branter möta, bÀckar hindra, spÄngar
Finnas ej, och höstregn fyller kÀrren.
Den, som vandrat dit vid morgonrodnan,
Är vĂ€l knappt, dĂ„ kvĂ€llen stundar, hemma.”
SÄ den gamle. Utan akt pÄ talet
Satt hans dotter, sluten lik en blomma,
Som sin kalk vid nattens anbrott sluter;
Hvad hon tÀnkte, var för henne ensam.

LÀnge satt dock ej den Àdla flickan,
LÀngre ej, Àn efter solens nedgÄng
Plantan mattad vÀntar aftondaggen,
Förrn en tÄr föll ned pÄ hennes kinder
Och hon sjöng med lutad panna sakta:
”NĂ€r ett hjĂ€rta mött ett annat hjĂ€rta,
Ringa blir dÄ, hvad förut var mycket,
Jord och himmel, hemland, fader, moder.
Mer Àn jorden sluts dÄ i ett famntag,
Mer Àn himlen ses dÄ i ett öga,
Mer Àn moders rÄd och faders vilja
Hörs dÄ i en suck, som knappast höres.
Hvilken makt kan tjusa sÄ som kÀrlek,
Hvilken boja hÄlla den, som Àlskar?
Sjöar simmar han som anden öfver,
Möta fjÀllar, fÄr han örnens vingar;
LÄngt för middag Àr han ren tillbaka,
DĂ€r han vĂ€ntats först till sena kvĂ€llen.”

SĂ„ngen hade knappt den gamle fattat,
NĂ€r, af vaknad sorg och oro slagen,
Han gick ut att söka den försvunne.
Tyst ur stugan gick han, tyst pÄ stigen,
Villsamt tecknad ut i ödemarken;
Solen stod ren skogens toppar nÀra,
Innan nÀrmsta gÄrd han tröttad nÄdde.

Tom och ödslig, lik en tall pÄ heden,
DÀr en skogseld gÄtt med hÀrjning öfver,
Syntes nu den fordom rika gÄrden;
Men i stugan satt vÀrdinnan ensam,
Mot sitt söfda barn i vaggan lutad.

Som en fÄgel, dÄ han oförmodadt
Hör ett skott och kulans ljud förnimmer,
Fasar, spritter, kastar ut sin vinge;
SÄ frÄn stolen flög den unga kvinnan,
DÄ hon hörde dörrens gÄng, men glÀdje
Blef dock vid den gamles anblick fasan.
Fram hon sprang och slöt hans hand i sina,
Stora tÄrar sköljde hennes kinder.
”Hell”, hon sade, ”hell dig, gamle fader,
Dyr i sorgen till vÄr boning kommen,
Trefaldt hell den Àdle, som du fostrat
Till förtrycktas vÀrn och armas bistÄnd!
Sitt och hvila dina trötta lemmar
Och med glÀdje hör, hvad jag förtÀljer:

HÄrdt var kriget ren frÄn höstens början,
Landet tÀrdt af vÀn och ovÀn lika,
Dock den vapenlöses lif var fredadt;
Men en dag har knappast Àn förflutit,
Sen en skara mÀn frÄn nÀrmsta socken
Följde hÀren fienden till mötes.
Slaget hölls, och segern svek de vÄra,
FÄ af mÄnga kommo undan döden,
Och som löf i stormen spridda desse.
Nu gick vreden strandlös lik en vÄrflod
Öfver nejden: vĂ€rnlös eller vĂ€pnad,
Man och kvinna, ingen sÄg förskoning.
Hit kom strömmen ren vid morgonstunden,
NÀr till gudstjÀnst ringdes första gÄngen,
Och en vÄg vek in till oss att hÀrja.
LÄt mig ej vid jÀmrens sagor dröja!
Bunden lÄg pÄ golfvet ren min make,
Blod var gjutet, vÄldet rÄdde, nöden
Var som störst och ingen hjÀlp att vÀnta.
SjÀlf af Ätta armar gripen, slets jag,
Som ett byte mellan rofdjur slites;
DÄ kom rÀddarn, dÄ var hjÀlpen nÀrmast,
Molnets broder bröt som storm i stugan,
Och förtrycket vek, de frÀcka föllo.
HÀr jag sitter nu i sköflad boning,
Mer Àn sparfven under taket fattig,
Mera glad dock Àn i lyckans dagar
Skall jag se den Àdle, se min make,
Om frÄn byn de utan skada komma,
Dit de följde fienden i spĂ„ren.”

NÀr den gamle hört det sista ordet,
Stod han upp, som om han hvilat lÀnge,
I hÄns blick var mörkt af sorg och oro.
FÄfÀngt bedd att dröja, tog han vÀgen
Som till byn, den vÀlbebodda, ledde.

Solen skymdes ren af skogen fjÀrran,
NÀr han, delad mellan hopp och Àngslan,
Hann den gÄrd, dÀr kyrkans herde bodde.
Sköflad syntes nu den stora gÄrden,
Tom och ödslig, lik en afklÀdd holme,
Sedd frÄn trÀskets is en vinterafton.
Men i stugan satt vid muren ensam,
Trött af Är, den gamle knekten Klinga.

Nu, nÀr denne hörde dörren röras,
SÄg sin vÀn frÄn forna dagar komma,
Sprang han upp, fast lam af sÄr och mödor.
”Än har dagen ljus för oss”, han sade,
”DĂ„ de unga trampa vĂ„ra stigar,
Kraft och mandom ej Àr glömd i landet.
SÄdan gudstjÀnst har i dag hÀr hÄllits,
Att ett barn, som hört den nu i vaggan,
Skall förtÀlja den för sina söner.
Se, i roflust lik en skara vargar,
Kom han, landets ovÀn, segerdrucken,
Följd af blod och hÀrjning hit.-Det mindre
Kan förtigas, om ock ej förgÀtas;
Men nÀr troppen ren i blod sig mÀttat,
Blott de vÀrsta blifvit kvar pÄ stÀllet,
DÄ steg jÀmmern öfver damm och brÀddar.
Nu emellan tvenne ystra hÀstar
Bands den Àdle herden, dittills skonad,
Att till fots den vilda ryttarn följa.
Kort var domen, inom nÄgra stunder
Skulle handen domna, foten svika
Och hans hvita lockar sopa stoftet.
Ensam stod den gamle, upp mot himlen
SÄg hans öga, som mot himlen skÄdas,
DÄ pÄ jorden allt Àr natt och mörker.
Pris och Àra! DÄ var hjÀlpen nÀrmast;
Han, som föddes lik en flÀkt pÄ heden,
Molnets broder, se, en ljungeld vorden,
Slog han ned, och krossad lÄg förtryckarn.
HÀr jag lefvat nu med likars bistÄnd,
Som en rotlös gran mot andra fallen,
Tung för mig, en börda för min nÀsta;
Lifvets gÄfva vill dock Àn jag skatta,
Om frÄn striden, nÀra kyrkan hÄllen,
Än med seger hem den Ă€dle kommer.”

NÀr den gamle hört det sista ordet,
Gick han ut, som om frÄn glöd han ilat;
Aftonrodnan var dock bleknad redan,
Innan kyrkobyn han hinna kunde.
SÄ var byn att se i rök och aska,
Som ett stjÀrnehvalf af skyar hÀrjadt;
SÄ lÄg kyrkan bortom byn pÄ kullen,
Som en ensam stjÀrna mellan molnen;
SÄ lÄg tystnad öfver öde nejden,
Som ett mÄnsken öfver kala hösten.

Mellan fallna kÀmpar, vÀn och ovÀn,
Som en skugga öfver skördad Äker
Gick den gamle. Öfverallt var döden,
Men af lif ej ens en suck att spörjas.
Först vid slutet af den krökta gÄngen,
Mellan ödelagda gÄrdar banad,
Satt en yngling, snart förblödd, vid vÀgen
PÄ hans bleka kinder flög dock rodnad,
Flyktigt som pÄ kvÀllens silfverskyar,
Och hans slÀckta öga tÀndes Äter,
NÀr han vaknad sÄg den gamle nalkas.
”Hell”, han sade, ”nu Ă€r lĂ€tt att blöda,
En bland mÄnga, som det unnats tidigt
Att för fosterlandet dö med seger.
Hell dig, du som fostrat landets rÀddning,
Trefaldt hell den Àdle; som oss förde,
Ensam mÀktig mer Àn vi tillsamman!
Se, med bruten styrka stod vÄr skara,
Skingrad som en hjord, den ingen leder,
Ren till dödens nesa hopplös korad.
Ingen fanns, som ropte folket samman,
Ingen gaf ett rÄd och ingen lyddes,
Förrn han syntes, förrn ur öknens klyftor
Tiggarsonen kom med kungapanna
Och hans röst, som ljöd till strid, förspordes;
DÄ flög eld igenom hvarje hjÀrta,
Tvekan flydde, honom kÀnde alla,
Och med honom gick vÄr tropp mot svÀrden,
Som en stormvind in i vassen bryter.
Se mot kyrkan! LÄngt som vÀgen rÀcker,
Ligger landets ovÀn, som pÄ Àngen
StrÄ vid strÄ, dÀr skördarns lie framgÄtt;
DÀr Àr banan, som den Àdle vandrat,
Som min blick har följt, sen foten svikit,
Som min tanke följer Ă€n i döden.”
Sagdt, och kÀmpens öga slocknar sakta.

SÄ i stillhet slÀcktes dagen Àfven;
MĂ„nen, nattens sol, den bleka, ensam
Lyste vandrarns stig till kyrkogÄrden.
NÀr den gamle inom muren trÀdde,
Stod en mÀnskoskara mellan korsen,
Hemsk och tyst, som skaran söfd dÀrunder.
Ingen fanns, som gick ett steg till mötes,
Ingen, som ett ord till vÀlkomst sade,
Ingen fanns, som ens med blickar talte.
NÀr den gamle inom ringen trÀdde,
LÄg en yngling för hans fötter slagen,
LÀtt, fast öfversköljd af blod, igenkÀnd.
Som en fura, mellan tallar fallen,
Än i stoftet störst och utan like,
LÄg bland fiender, som stupat, hjÀlten.
Men med sammanknutna hÀnder, mÄllös,
Som af Ă„skan drabbad, stod den gamle,
Och hans kind var hvit, hans lÀppar skÀlfde,
Tills hans sorg fick ord och brast i klagan:
”Nu Ă€r Ă„sen i min stuga bruten,
Skörden pÄ min teg af hagel hÀrjad,
Nu Àr grafven vÀrd lÄngt mer Àn gÄrden.
Ve mig, att jag sÄ skall se dig Äter,
Du, min Älders stöd, min lefnads Àra,
SkÀnk af himlen, nyss sÄ stor och hÀrlig,
Nu som sanden, dĂ€r du hvilar, ringa.”
SÄ i Àngslan knappt den gamle klagat,
NÀr en röst, som var hans dotters, hördes,
Och hon talte, nyss till stÀllet kommen:
”KĂ€r han var mig, mot mitt hjĂ€rta sluten,
Dyrbar mer Àn annat allt i vÀrlden,
Dubbelt kÀr Àr mig dock nu den Àdle,
Kall mot jordens kalla sköte sluten.
Mer Àn lefva, fann jag, var att Àlska,
Mer Ă€n Ă€lska Ă€r att dö som denne.”

SÄ hon sade utan grÄt och jÀmmer,
Framgick stilla till den fallnes sida,
Böjde knÀ och tog sin duk och tÀckte
Tyst och lÀtt hans genomskjutna panna.
Hemsk och tigande stod kÀmpaskaran,
Lik en skog, dÀr ej en flÀkt sig rörer;
Tysta stodo nejdens kvinnor Àfven,
Komna dit att skÄda och att sörja.
Men den Àdla flickan sade Äter:
”Om dock nĂ„gon ville hĂ€mta vatten,
Att jag kunde tvÄ hans anlet blodfritt,
Stryka Àn en gÄng hans lock med handen,
Se hans öga, ljuft Ànnu i döden;
Visa ville jag med fröjd för alla
Molnets broder, den förlÄtne tiggarn.
Som stod upp och blef vĂ„rt hemlands rĂ€ddning.”

NÀr den gamle sÄ sin dotter hörde,
SÄg den öfvergifna vid sin sida,
Tog med bruten röst han Äter ordet
”Ve dig, ve dig, du, min arma dotter!
GlÀdjens glÀdje, sorgens bot och lÀttnad,
VÀrn i nöden, fader, broder, make,
Allt med honom Àr för dig förloradt,
Allt du mistat, intet stĂ„r dig Ă„ter.”

Högt i jÀmmer brast vid talet skaran,
Ingen fanns, som stod med tÄrlöst öga;
Men den Àdla flickans tÄrar glÀnste,
Och hon tog den fallnes hand och sade:
”Ej med klagan skall ditt minne firas,
Ej likt dens, som gÄr och snart skall glömmas;
SÄ skall fosterlandet dig begrÄta,
Som en afton grÄter dagg om sommarn,
Full af glÀdje, ljus och lugn och sÄnger
Och med famnen strĂ€ckt mot morgonrodnan.”


Dikt Molnets broder - Johan Ludvig Runeberg