Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Lotta SvÀrd

Ännu sĂ„ hĂ€nder det mĂ„ngen stund,
DÄ vid kvÀllens trefliga hÀrd
Man trÀffar frÄn kriget en gammal kund,
Att man talar om Lotta SvÀrd.

Hur trumpen kamraten förut man sett,
FĂ„r strax han ett blidare drag,
Och de grÄ mustascherna krusas lÀtt
Af leende vÀlbehag.

Han minns, hur ofta frÄn stridens ras,
FrÄn segerns blodade fÀlt
Han kommit tröttad och tömt sitt glas
I Lottas brÀckliga tÀlt

Och han nÀmner med glÀdje ett ord och par
Om madammen och skrattar smÄtt;
Men han mulnar ocksÄ, dÄ du ler till svar,
Om ej löjet Àr gladt och godt.

Ty en pÀrla var hon pÄ krigets strÄt,
Och en Àkta pÀrla ocksÄ,
Och nÄgot tÄlte hon skrattas Ät,
Men mera hedras ÀndÄ.

Och var hon vacker, och var hon ung?
Hon rÀknade tjugu Är,
Sen tredje Gustaf var Sveriges kung
Och hon i sin lefnads vÄr.

Förrn den Àdle kungen i Finland stred,
Hon blifvit en krigsmans brud;
Och dÄ trumman rördes och SvÀrd drog med,
SÄ följde hon samma ljud.

DÄ var hon vacker. En lÀpp, en kind
Som hennes sÄ skÀr knappt fanns,
Och mÄngen krigare sÄg sig blind
PÄ de bruna ögonens glans.

Men en vÄr Àr flyktig, en blomning kort,
Och hennes, den blef ej lÄng:
I trenne vÀxlingar gick den bort,
En tredjedel hvarje gÄng.

En togs af den första vinterns köld,
Sent mildrad och tidigt sÀnd,
Den andra blef första sommarens stöld,
Den vissnade solförbrÀnd.

En del, den tredje, som Ă„terstod,
Den höll hon ej mycket vÀrd,
Den lÀt hon drunkna i tÄrars flod,
Sen han stupat i striden, SvÀrd.

NÀr det sista kriget med storm bröt ut
Och hon syntes bland oss pÄ nytt,
DÄ mindes hon knappast sin fÀgrings slut,
SÄ lÀngesen hade den flytt.

Men vacker Àn, fast pÄ annat vis,
För en krigsmans sinne hon var,
Och ofta nÀmndes hon Àn med pris
Som i blomningens bÀsta dar,

Fast de forna löjenas högkvarter
Nu hyste rynkor en flock
Och ögat ensamt var brunt ej mer,
Men hela anletet ock.

Hon Àlskade kriget, hvadhelst det gaf,
Mot-, medgÄng, fröjder, besvÀr,
Och de grÄa gossarne höll hon af,
Och dÀrför var hon oss kÀr.

Och om nÄgon med SvÀrd vid hans fana stÄtt,
Var han sÀker att ej bli glömd;
Åt sĂ„dana mĂ€tte hon fullare mĂ„tt.
Och, fördenskull blef hon berömd.

SÄ följde hon trogen och kÀck armén,
Hvarthelst pÄ sin marsch den kom
Och dÀr skotten smÀllde och kulan hven,
DÀr var hon ej lÄngt bakom.

Ty de kÀra gossarnes unga mod,
Det tyckte hon om att se,
Och mente, hur nÀra hon striden stod,
”Att hon ej var nĂ€rmre Ă€n de.”

Och om nÄgon tröttnat i rök och eld
Eller fÄtt sig ett Àdelt sÄr,
SÄ ville hon ha sin butik sÄ stÀlld,
Att han nĂ„dde en styrketĂ„r.”

Och den grÄ butiken, den röjde ocksÄ,
Om akt pÄ dess flikar man gaf,
Att den hÀrbÀrgerat en kula och tvÄ,
Och de kunderna skröt hon utaf.

Nu lyssna vÀnligt och hör ett drag,
Det sista af henne jag sÄg.
Vi slutat Oravais blodiga dag
Och gjorda vÄrt ÄtertÄg.

Med var hon, hade med möda fÄtt
Ur striden sin enda skatt,
Sitt tÀlt, sin kÀrra med kÀril och mÄtt,
Och sin grÄlle, bruten af spatt.

Vi rastade. Lotta skötte sin sak,
Höll disk, som hon förr var van,
Men gömdt var tÀltet, hon valt till tak
Nu endast en skyrest gran.

Och sorgsen var hon, om Àn hon bedrog
Med ett löje emellanÄt;
Hon sörjde de tappres sorg, och hon log,
Men den bruna kinden var vÄt.

DÄ kom till henne, dÀr sÄ hon stod,
En sÀlle, en ung dragon:
Hans blickar lyste af öfvermod,
Och af spotskhet svÀllde hans ton:

”HĂ€ll i”, sĂ„ skrek han, ”för ingen bang,
I afton vill jag bestÄ,
Ty silfver har jag, du hör dess klang,
Och vĂ€nner kan jag mig fĂ„!”

Hon sköt pÄ den stolte en vredgad blick:
”Det Ă€r vĂ€l, jag kĂ€nner dig nu.
För en fattig moder i fÀlt du gick,
Men hur stridde i dag hÀr du?

I mitt tÀlt dÀr satt du försagd och vek
Och kved, att du sÄrad var.
Nu bÀr du rosor, dÄ var blek,
Och sÄret, hvar finns det, hvar?

SĂ€g ej, att din moder i grafven bor,
Att för henne gevÀr du ej tog;
Si! Detta land Àr din gamla mor,
Det Àr denna mor du bedrog.

Och hade du skatter, din rÀnsel full,
Och ett haf att ösa dem frÄn,
Vid Gud, en droppe för allt ditt gull
Jag gaf ej en sĂ„dan son.”

Hon knöt vid sidan sin nÀfve blott,
Det var sÄ madammens maner
Och den rike stormaren fann ej godt
Att försöka nÀrma sig mer.

Men ett stycke borta vid vÀgens rand
DĂ€r satt en yngling allen,
PÄ honom sÀnkte hon blicken ibland
Med den blidaste stjÀrnas sken.

Det syntes, om nÀrmre hans skick man sÄg,
DÀr han satt med gevÀret stödd,
Att han följt med möda vÄrt skyndade tÄg
Och att rocken var genomblödd.

PÄ honom sÄg hon frÄn stund till stund
SĂ„ moderligt varmt och rent,
Som om varje glas, hon rÀckte en kund,
Just varit Ă„t honom ment.

Men dÄ stÀndigt han sjönk blott djupare ner
I de sorgsna drömmarnas famn,
DÄ tycktes hon ledsna att vÀnta mer,
Och hon nÀmnde ynglingens namn.

”Kom”, sĂ„ hon sade med bruten röst,
”Än finns hĂ€r en pĂ€rla kvar,
Kom hit, min gosse, ett glas ger tröst,
Vi behöfva den nu enhvar.

Du blygs? Hvad mera! Jag vet det nog,
Att ej guld i din rÀnsel du bÀr;
FrÄn ett torp i skogen till strids du drog,
Och guld, det skar du ej hÀr.

Men dÀr blod det gÀllde, dÀr var du ej sÀmst,
Det sÄg jag pÄ Lappos slÀtt,
Och vid Ruona stod du pÄ bryggan frÀmst,
DĂ„ det stormades, minns du det?

Sörj dÀrför ej, om ett glas du tar,
För betalningsn, den fÄr gÄ;
Ett glas för Lappo till godo du har
Och för Ruona fullaste tvÄ.

Och stod han, SvÀrd, vid gevÀret
Med sin tappra, vÀnliga sjÀl
Och hade dig sett, hur i dag igen
Du blödde och slogs likvÀl,

DĂ„ stod du hos honom i denna stund
Som en son hos sin köttsliga far,
Och, sÄ sant jag lefver, pÄ jordens rund
Fanns aldrig ett Ă€dlare par.”

Soldaten kom, och hon fyllde sitt mÄtt
För den tappre till yttersta rand,
Och det feltes ej stort, att till rÄga han fÄtt
TvÄ tÄrar till dÀribland.

Det Àr lÀnge sedan jag henne sÄg,
Men hon bor i mitt minne dock,
Och madammen kommer jag gÀrna ihÄg,
Och hon kan förtjÀna det ock.


Dikt Lotta SvÀrd - Johan Ludvig Runeberg