Svensk poesi

Dikt på svenska

Dikt Lif och död

Lifvets ängel satt på skaparns högra arm,
Nedanför låg jorden i sin barndom än;
Och den Högste såg ifrån sin höjd med harm
Ren den första synd, som växte opp på den.

Flyg, så sade Gud till lifvets ängel då,
Straffande till jordens skuldbehöljda dal!
Ingen fröjd skall evigt blomma mer därpå,
Intet väsen fly förgänglighetens kval.

Och Guds sändebud flög ned till syndens land,
Svingande sin lia, som hans herre bjöd;
Och när stoftets son såg spåren af hans hand,
Nämnde han förskräckt den ljusa ängeln Död.

Och den höge skördarn skonar ej.-Hans glaf
Krossar örtens ringhet, krossar ekens prakt.
Hög och låg och rik och fattig, kung och slaf,
Alla bäfva för hans allvar, för hans makt.

Men utaf de offer, som han fäller här,
Samlar han det ädla, som låg gömdt i dem,
Skiljer det från grusets smitta blott och bär
Allt försonadt åter till sin Gud, sitt hem.


Dikt Lif och död - Johan Ludvig Runeberg