Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt LĂ€rkan

Högre uppsteg dagen,
GlÀdjen och behagen
VÀcktes ur sin lÄnga vinterdvala;
VĂ„rens krans blef bunden,
Göken gol i lunden,
Och kring hyddan flög min kÀnda svala;
Luften ljöd och skogen,
Minsta fÄgel trogen
Göt i stÀmmor spÀda hjÀrtats brand.

Allas fröjd jag hörde;
Djupast dock mig rörde
LĂ€rkans ljufva lott i himlarunden.
Varmast sÄgs den ömma
Om sin kÀrlek drömma
Och om sÀllheten af lifssekunden;
Hvarje ton, hon sÀnde,
DÀr till skyn hon lÀnde,
Tycktes klinga i mitt öra sÄ:

Lycklig den, som inga
HĂ„rda bojor tvinga
Att den fria eterns rymd försaka,
Som, för sÄngen buren,
StÀndigt ser naturen
I gestalterne af vÄr och maka!
SÄ jag kvÀdas hörde;
Eko Äterförde
MÄngfördubblad hennes sÄng till mig.

Blott med solen följa
Öfver land och bölja
Än till söderns hem och Ă€n till nordens;
Kyssas först i dalen,
Sen i etersalen
Sjunga kÀnslans salighet och jordens;
Hvilken lott du njuter,
Hvilken fröjd du sluter,
LÀrka, lÀrka, i din lilla barm!


Dikt LĂ€rkan - Johan Ludvig Runeberg
 »