Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Landshöfdingen

Gror bragdens Àra blott pÄ stridens mark,
DĂ€r tappre krigarn fuktar den med blod,
Kan ej den vapenlöse hÀlsas stark
Och visa hjÀltemod?

I djupa Finland bortgömd fanns en man,
En fridens man alltfrÄn sin ungdom hÀn;
I fridens vÀrf ren grÄnad, styrde han
Som höfding nu sitt lÀn.

Wibelius var hans namn, af anors glans
OmstrÄladt ej, men vördnadsvÀrdt ÀndÄ,
Ty namnets Àra var, att det var hans,
Hans adel föll dÀrpÄ.

Han Àgt sin mannaÄlders gyllne tid
Af lugna mödor; den fanns mer ej kvar.
Nu var hans fosterland i kamp och strid,
Och gammal sjÀlf han var.

Af hÀrar omhvÀrfd, sliten som ett rof
Emellan vÀn och ovÀn vÀxelvis,
Fick han hvar stund för segrarens behof
Ge frid och lugn till pris.

Att vÀrna rÀtt, förmedla bördors last
Han som en helig plikt sig föresatt,
Och dÀrför var hans dag ock utan rast
Och utan sömn hans natt.

SÄ satt en gÄng han pÄ sitt Àmbetsrum,
Blott han med tvÄ hans sekreterare;
Han syntes bruten nu, hans lÀpp var stum,
Och tyste voro de.

Han önskat hvila, hvila en sekund;
Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,
Han sÄg en krigare i samma stund,
Följd af en vÀpnad tropp.

Den ryska hÀrens öfvergeneral
Var krigarn, ingen ringare person;
Han kom, steg fram och höll helt kort ett tal
Med hot i min och ton:

”Herr höfding, Finlands kamp har nĂ„tt sitt slut,
Oss tillhör landet nu med vapnens rÀtt;
Dock kÀmpa landets söner som förut
I Sveriges hÀr för det.

VÀlan, hÀr Àr er penna, sÀtt er, skrif
Ett kraftigt bud, en maning nu till dem:
Att den skall tryggad bli till gods och lif,
Som ÄtervÀnder hem;

Men att, om nÄgon brottsligt hÄller vid
Att strida mot sin herre och monark,
Hans slÀkt skall jagas utan nÄd och frid
IfrÄn hans gÄrd och mark.

Har ni förstÄtt min mening, ord för ord,
SĂ„ skrif!” Han slöt med trotsigt vĂ€lbehag.
DĂ„ stod Wibelius vid sitt domarbord,
Och dÀr lÄg Sveriges lag.

Han sÀnkte tungt sin hand uppÄ dess pÀrm,
Hans blick, pÄ boken fÀstad, lyste klar:
”Herr general, hĂ€r ser ni ett beskĂ€rm
För dem, ni hotat har.

HÀr Àr vÄr vapenlösa trygghet Àn,
VÄr lag, vÄr stora skatt i lust i nöd;
Er hÀrskare har lofvat vörda den,
Den vÀdjar till hans stöd.

I den sen sekler ren det stadgadt stÄtt:
Att, bryter en; all skuld Àr endast hans,
Att mannen böter ej för hustruns brott,
Ej hustrun för sin mans.

Om det Àr brott att kÀmpa för sitt land,
Hvartill hvart Àdelt hjÀrta svarar nej,
SÄ utkrÀf straff af mÀn med svÀrd i hand,
Af barn och kvinnor ej!

Ni segrat, makten tillhör er i dag,
Jag Àr beredd, gör med mig hvad ni vill!
Men lag skall öfverlefva mig, som jag
LĂ„ngt efter den blef till.”

Han talte sÄ. En bÀfvan genomlopp
De bÄda unga mÀnnerna i saln,
Och nu han slog sitt klara öga opp
Och sÄg pÄ generaln.

Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
Var borta, varmt han mötte gubbens blick;
Han tog hans hand och tryckte den med kraft
Och böjde sig och gick.

Och nu, med hÀndren slutna som till bön,
Sjönk höfdingen i domarsÀtet ned;
Han kÀmpat ut, han njöt sin segerlön,
En öfverjordisk fred.

Och dessa vittnen tvÄ, som dröjde kvar,
De nÀmnde ofta sen med eldad hÄg
Om en förklaring, stilla, underbar,
Som i hans anlet lÄg.

Att detta sken var himmelskt skönt, dÀrom
Fanns blott en enda tanke hos de tvÄ;
Men hvarifrÄn det vackra ljuset kom,
Blef olikt tydt ÀndÄ.

Den ena höll det för ett yttre lÄn
Af dagens sol, som lyste mild och klar;
Den andra sade: ”Det kom inifrĂ„n
Hans samvetes det var.”


Dikt Landshöfdingen - Johan Ludvig Runeberg