Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Kyrkan

HÄrda skiften, bittra pröfningstider
Bragt frÄn eget hemman, gods och vÀlstÄnd
Djupt i nöd och armod bonden Onni.
Åren hĂ€rjat sist, hvad ödet skonat.
Fem och sjutti vintrar tÀckt hans hufvud
Med en snö, som ingen sommar smÀlter.
Ett blott Àgde han af allt, hvad fordom
Gjort hans glÀdje, ett blott, sin förtröstan
PÄ den Gud, som medgÄng sÀndt och motgÄng;
Och han bodde nu, till dörrn förvisad,
Gömd, förbisedd, pÄ en annans hemman,
Af sin sockens mildhet underhÄllen.

Men midsommardagen grydde, folket
Vaknade i stugan; Àldre, yngre
KlÀdde sig i högtidsdrÀkter, alla
Ville skynda nu till Herrans tempel.
Hos den gamle vÀcktes samma lÀngtan,
Och han gick till vÀrden fram och talte:
”LĂ„t mig följa dig i dag till kyrkan,
KĂ€re broder! VĂ„ren ut jag sutit,
Full af krÀmpor, i mitt hörn vid muren
Och ej hört Guds ord pĂ„ halfva Ă„ret.”

VÀrden viste ut mot trÀsket. Tjocknad
LÄg en hvitgrÄ dimma Àn dÀröfver,
Och ej strand, ej vÄg, ej holmar syntes.
”Vill du sjĂ€lf försöka hitta vĂ€gen”,
Sade han, ”med bĂ„t far ingen annan;
Men till fots Àr fÀrden lÄng kring viken,
Och för dig finns nu ej hĂ€st i gĂ„rden.”

NÀr den gamle hört det hÄrda ordet,
Gick han tyst till stranden, löste bÄten
Och begynte ro i grÄa dimman.
”Den, som leder fiskens strĂ„t i hafvet,
FÄgelns strÄt i luften, att de komma
Dit Hans lag dem kallar, Han skall foga,
Att ock jag i dag Hans kyrka finner.”

Stunder flöto bort, blott sjö och töcken
SÄg den gamle, frÄn sin kosa vilsnad,
Och hans kraft begynte svika; tyngre
KĂ€ndes rodden ren och handen domnad.
NÀr i morgonlugnet öfver fjÀrden
Första gÄngens ringning ljöd och klangen
Hann hans öra, var den dof och mattad,
Och han fann sig lÄngt frÄn kyrkan, lÀngre,
Än nĂ€r först han lade ut frĂ„n hemmet.
Och det ringdes andra, tredje gÄngen,
Och frÄn fjÀrran Àn blott kommo ljuden.
Och mot höjden hof den gamle ögat,
SÄg mot grÄa skyn som med en frÄga,
Utan kraft och rÄd och hopp och bana.

Men i samma stund i sakta skridning
Stötte bÄten mot en hÀll, och dunkelt
Ofvan hÀllen skymtade ur töcknet
Fram en strand och bjöd den gamle hvila.
Opp han steg pÄ stranden, sÄg omkring sig,
KÀnde stÀllet, kÀnde ön i trÀsket,
DÀr som ung han landat tusen gÄnger,
Och han satte sig pÄ kala berget
Tankfull ned, och mörker rÄdde, mulen
Var hans sjÀl, och mulen jord och himmel.

Men det ringdes samman.-Var i högre
Makters vÄrd den gamle?-NÀr han hopplös
Nu mot fÀstet höjde ögat, syntes
Klar en högblÄ rand emellan molnen,
Ljusets förebud. I kyrkan skulle
SÄngen börjas; pÄ den öde holmen
Drog ock nu den första vindflÀkt andan
Mellan löfven, och den första lÀrkan
Flög, af dagern vÀckt, mot skyn. Försvunnen
Var naturens dvala snart. PĂ„ toner
Följde toner nu, och nya stÀmmor
Vaknade i dal, i höjd. Ett jubel
Ljöd bland luftens dimmor, ljöd bland trÀden
Kring den gamle, och han sjÀlf, af sÄngens
GlÀdje gripen, glömde nöd och sorger
Och föll in med ord. Den sköna psalmen,
Sommarns psalm, ”Den blomstertid nu kommer”,
Ljöd i stilla darrning frÄn hans lÀppar.

Och den blomstertid var kommen. Sommarn,
Som han sjöng om, var af inga murar
Utom honom stÀngd. Dess örtesÀngar
VÀxte för hans fot, dess fÄgelsÄnger
Hörde han; och Kristus, som han nÀmnde
Sarons blomster, gröna dalens lilja,
Kom som blomster och som lilja, vÀrmde,
Som han bad, i hvarje flÀkt hans sinne.

NÀr han slutat psalmen, hade höjden
Klarnat redan, blott kring lÀgre rymder
LÄg ett töcken Àn. DÄ steg ur österns
MolnbÀdd solen opp och göt en strÄlflod
Öfver landets, öfver vattnets dimma.
Tystare blef rymden, luftens skaror
Sökte hvila, hvarje vÀsen tycktes.
Vilja endast skÄda nu, ej sjunga;
Och den gamle följde med sitt öga,
Stum af andakt, ljusets vÀg.-Hvad dunkelt
Syntes nyss, var nÀsta stund förklaradt.
Udde efter udde dök ur dimman,
Ö vid ö stod fram; en vĂ€rld af fĂ€gring
VĂ€xte sakta opp ur skuggans tomhet,
Tog begrÀnsning, fÀrger, glans.

Förliden
LĂ€ngesen var morgonstunden redan,
NĂ€r, med klarnad blick, med molnfri panna,
Rörd och tacksam, frÄn sin plats den gamle
Reste sig och gick till jullen Ă„ter.

Men han sÄg till afsked Àn tillbaka
Upp mot stranden. ”Nu, Guds frid med eder”,
SĂ„ han hördes sĂ€ga, ”fĂ„glar alla,
Unga bröder, systrar, Guds församling,
Som med mig i dag i samma kyrka
Honom prisat och Hans Àra sjungit.
Och haf tack, du tolk af himlens lÀror,
Klara sol, som nu för oss predikat,
Böjt vÄrt hjÀrta att Hans godhet kÀnna
Och lagt ut Hans verk för vĂ„ra ögon.”


Dikt Kyrkan - Johan Ludvig Runeberg