Dikt Kulneff

Och efter kvällen räcker till
Och minnet ger oss glädje än,
Om Kulneff jag berätta vill,
Säg, har du hört om den?
Det var en äkta folkets man,
Båd’ dö och lefva kunde han,
Den främste, där det höggs och stacks,
Den främste, där det dracks.

Att kämpa, kämpa nätter, dar,
Det var för honom tidsfördrif;
Att falla endast blomman var
Utaf en hjältes lif.
Hvad vapen man i handen höll,
Det var detsamma, blott man föll,
I stridens eller lekens ras,
Med sabel eller glas.

Och älska var hans hjärtas lust,
Och lika fritt som snabbt hans val:
Han kom blott från en blodig dust
Och gaf helt färmt en bal;
Och sen han lågat natten ut,
Tog han sin skönas sko till slut
Och fyllde den ur närmsta bål
Och drack sin afskedsskål.

Du skulle sett hans anletsdrag!
Än finns på mången hyddas vägg
Bland taflor en af eget slag,
En bild af bara skagg;
Du träder närmre, och du ser
En mund som under skägget ler,
En blick, helt öppen, varm och mild,
Det är just Kulneffs bild.

Dock fick man vara trygg och van
För att ej blekna vid hans chock;
Var man det minsta rädd för fan,
Var man för honom ock;
Det var på håll hans åsyn blott,
Som skrämde mer än pik och skott,
Och hellre såg man mot hans hugg
Än mot hans svarta lugg.

Så sågs han, när han rände an
Med sabeln lyft, i eggadt språng
Och sådan var han, säger man,
När han höll ro nå’n gång,
När, med sin korta päls uppå,
Från gård till gård han syntes gå
Och dröjde kvar som vän och gäst,
Hvarhelst han tyckte bäst.

Än talar mången moder om
Sin skräck, när utan krus och lof
Rakt fram till vaggan Kulneff kom,
Där hennes älskling sof.
”Men”, säger hon, ”han kysste blott
Mitt barn och log så fint, så godt,
Som nu hans bild på väggen där,
Om blott man närmre är.”

Visst är, att i sitt rätta ljus
Var gubben Kulneff god som guld;
Man klandrar, att han tog ett rus,
Det var hans hjärtas skuld;
Och detta hjärta bar han med,
Då han höll frid, som då han stred:
Han kysste och han slog ihjäl
Med samma varma själ.

Det fanns i ryska hären namn,
Som på sitt blad historien skref,
Som fördes hit i ryktets famn,
Långt förr än kriget blef.
Barclay, Kamenski, Bagration,
Dem kände hvarje Finlands son,
Och skarpa strider bidde man,
Där dessa ryckte an.

Men Kulneff visste ingen af,
Förrn krigets flamma här var tänd;
Då kom han såsom storm på haf,
Knappt anad förr än känd,
Då bröt han fram som blixt ur sky,
Så väldig och likväl så ny,
Och glömdes ej och kändes nog
Från första slag, han slog.

Man hade kämpat dagen ut,
Och rysse liksom svensk, var trött.
Man trodde glad, att allt var slut
Och sof helt lugnt och sött;
Men bäst vid drömmens barm man låg
Och guld och gröna skogar såg,
Så skrek en skyltvakt: ”I gevär!”
Och då var Kulneff där.

Man följde makligt en transport
Långt skild från ryska härens stråt,
Man åt och drack af bästa sort
Och drack på nytt och åt;
Men plötsligt, midt i glädjens stund,
Kom Kulneff som en obedd kund.
Det yrde opp ett moln af damm,
Hans pikar glänste fram.

Och satt man stadigt då till häst
Och gjorde allt med bästa flit,
Kom gubben rakad från vår fest
Så skäggig han kom dit;
Men höll man mindre amper min,
Då blef det han som drack vår vin
Och bjöd oss kvitta detta lån
Vid stränderna af Don.

Och var det varmt och var det kallt,
I regn, i snö, om dag, om natt,
Allt syntes Kulneff öfveradlt
Och gjorde spratt på spratt;
Och ställdes här mot här till slag,
Visst märkte man, hvar han tog tag,
Den fria stäppens käcke son,
Kamraten långt ifrån.

Dock hade Finlands hela här
Ej kunnat visa en soldat,
Som ej höll gamle Kulneff kär
Som trots en stridskamrat.
Och syntes blott hans kända drag,
Då grinade af välbehag
Mot björnen från kosackens land
Hans bror från Saimens strand.

Och denne åter såg helt nöjd
Mot ramar, hvilkas tag han rönt,
Och bröt han in, var det med fröjd,
Som om det mödan lönt.
Det var en syn, som dugde se,
När Kulneff togs med finnarne;
De visste bära opp hvarann,
De starke, de och han.

Hans arm har domnat längesen,
Han föll i strid med svärd i hand,
Hans ära lefver kvar allen’,
Bestrålande hans land;
Och hvar hans namn du nämnas hör,
Hör du ”den tappre” nämndt framför;
Den tappre, hvilket härligt ord
Af tacksam fosterjord!

Hans klinga drogs mot oss, hans lans,
Den gaf oss ofta djupa sår,
Dock älska äfven vi hans glans,
Som om han varit vår;
Ty hvad som mer än alla band
Af fana och af fosterland
På krigets ban förbrödrar oss,
Är samma kraft att slåss.

Hurra för Kulneff, för hans mod!
Hans like skall ej hittas lätt;
Hvad mer, om än han göt vårt blod,
Det var hans krigarrätt.
Han var vår fiende, välan,
Vi voro fiender som han;
Att han högg in med fröjd som vi,
Var det ett ondt däri?

Förhatlig är den fege blott.
Åt honom ensam hån och skam,
Men hell enhvar, som tappert gått
Sin krigarbana fram!
Ett gladt hurra, ett högt hurra
För hvarje man, som kämpat bra,
Hvadhelst han blef i lifvet än,
Vår ovän eller vän!