Dikt Kulneff
Och efter kvÀllen rÀcker till
Och minnet ger oss glÀdje Àn,
Om Kulneff jag berÀtta vill,
SÀg, har du hört om den?
Det var en Àkta folkets man,
BĂ„d’ dö och lefva kunde han,
Den frÀmste, dÀr det höggs och stacks,
Den frÀmste, dÀr det dracks.
Att kÀmpa, kÀmpa nÀtter, dar,
Det var för honom tidsfördrif;
Att falla endast blomman var
Utaf en hjÀltes lif.
Hvad vapen man i handen höll,
Det var detsamma, blott man föll,
I stridens eller lekens ras,
Med sabel eller glas.
Och Àlska var hans hjÀrtas lust,
Och lika fritt som snabbt hans val:
Han kom blott frÄn en blodig dust
Och gaf helt fÀrmt en bal;
Och sen han lÄgat natten ut,
Tog han sin skönas sko till slut
Och fyllde den ur nÀrmsta bÄl
Och drack sin afskedsskÄl.
Du skulle sett hans anletsdrag!
Ăn finns pĂ„ mĂ„ngen hyddas vĂ€gg
Bland taflor en af eget slag,
En bild af bara skagg;
Du trÀder nÀrmre, och du ser
En mund som under skÀgget ler,
En blick, helt öppen, varm och mild,
Det Àr just Kulneffs bild.
Dock fick man vara trygg och van
För att ej blekna vid hans chock;
Var man det minsta rÀdd för fan,
Var man för honom ock;
Det var pÄ hÄll hans Äsyn blott,
Som skrÀmde mer Àn pik och skott,
Och hellre sÄg man mot hans hugg
Ăn mot hans svarta lugg.
SÄ sÄgs han, nÀr han rÀnde an
Med sabeln lyft, i eggadt sprÄng
Och sÄdan var han, sÀger man,
NĂ€r han höll ro nĂ„’n gĂ„ng,
NÀr, med sin korta pÀls uppÄ,
FrÄn gÄrd till gÄrd han syntes gÄ
Och dröjde kvar som vÀn och gÀst,
Hvarhelst han tyckte bÀst.
Ăn talar mĂ„ngen moder om
Sin skrÀck, nÀr utan krus och lof
Rakt fram till vaggan Kulneff kom,
DÀr hennes Àlskling sof.
”Men”, sĂ€ger hon, ”han kysste blott
Mitt barn och log sÄ fint, sÄ godt,
Som nu hans bild pÄ vÀggen dÀr,
Om blott man nĂ€rmre Ă€r.”
Visst Àr, att i sitt rÀtta ljus
Var gubben Kulneff god som guld;
Man klandrar, att han tog ett rus,
Det var hans hjÀrtas skuld;
Och detta hjÀrta bar han med,
DÄ han höll frid, som dÄ han stred:
Han kysste och han slog ihjÀl
Med samma varma sjÀl.
Det fanns i ryska hÀren namn,
Som pÄ sitt blad historien skref,
Som fördes hit i ryktets famn,
LÄngt förr Àn kriget blef.
Barclay, Kamenski, Bagration,
Dem kÀnde hvarje Finlands son,
Och skarpa strider bidde man,
DĂ€r dessa ryckte an.
Men Kulneff visste ingen af,
Förrn krigets flamma hÀr var tÀnd;
DÄ kom han sÄsom storm pÄ haf,
Knappt anad förr Àn kÀnd,
DÄ bröt han fram som blixt ur sky,
SÄ vÀldig och likvÀl sÄ ny,
Och glömdes ej och kÀndes nog
FrÄn första slag, han slog.
Man hade kÀmpat dagen ut,
Och rysse liksom svensk, var trött.
Man trodde glad, att allt var slut
Och sof helt lugnt och sött;
Men bÀst vid drömmens barm man lÄg
Och guld och gröna skogar sÄg,
SĂ„ skrek en skyltvakt: ”I gevĂ€r!”
Och dÄ var Kulneff dÀr.
Man följde makligt en transport
LÄngt skild frÄn ryska hÀrens strÄt,
Man Ät och drack af bÀsta sort
Och drack pÄ nytt och Ät;
Men plötsligt, midt i glÀdjens stund,
Kom Kulneff som en obedd kund.
Det yrde opp ett moln af damm,
Hans pikar glÀnste fram.
Och satt man stadigt dÄ till hÀst
Och gjorde allt med bÀsta flit,
Kom gubben rakad frÄn vÄr fest
SÄ skÀggig han kom dit;
Men höll man mindre amper min,
DÄ blef det han som drack vÄr vin
Och bjöd oss kvitta detta lÄn
Vid strÀnderna af Don.
Och var det varmt och var det kallt,
I regn, i snö, om dag, om natt,
Allt syntes Kulneff öfveradlt
Och gjorde spratt pÄ spratt;
Och stÀlldes hÀr mot hÀr till slag,
Visst mÀrkte man, hvar han tog tag,
Den fria stÀppens kÀcke son,
Kamraten lÄngt ifrÄn.
Dock hade Finlands hela hÀr
Ej kunnat visa en soldat,
Som ej höll gamle Kulneff kÀr
Som trots en stridskamrat.
Och syntes blott hans kÀnda drag,
DÄ grinade af vÀlbehag
Mot björnen frÄn kosackens land
Hans bror frÄn Saimens strand.
Och denne Äter sÄg helt nöjd
Mot ramar, hvilkas tag han rönt,
Och bröt han in, var det med fröjd,
Som om det mödan lönt.
Det var en syn, som dugde se,
NĂ€r Kulneff togs med finnarne;
De visste bÀra opp hvarann,
De starke, de och han.
Hans arm har domnat lÀngesen,
Han föll i strid med svÀrd i hand,
Hans Ă€ra lefver kvar allen’,
BestrÄlande hans land;
Och hvar hans namn du nÀmnas hör,
Hör du ”den tappre” nĂ€mndt framför;
Den tappre, hvilket hÀrligt ord
Af tacksam fosterjord!
Hans klinga drogs mot oss, hans lans,
Den gaf oss ofta djupa sÄr,
Dock Àlska Àfven vi hans glans,
Som om han varit vÄr;
Ty hvad som mer Àn alla band
Af fana och af fosterland
PÄ krigets ban förbrödrar oss,
Ăr samma kraft att slĂ„ss.
Hurra för Kulneff, för hans mod!
Hans like skall ej hittas lÀtt;
Hvad mer, om Àn han göt vÄrt blod,
Det var hans krigarrÀtt.
Han var vÄr fiende, vÀlan,
Vi voro fiender som han;
Att han högg in med fröjd som vi,
Var det ett ondt dÀri?
Förhatlig Àr den fege blott.
Ă
t honom ensam hÄn och skam,
Men hell enhvar, som tappert gÄtt
Sin krigarbana fram!
Ett gladt hurra, ett högt hurra
För hvarje man, som kÀmpat bra,
Hvadhelst han blef i lifvet Àn,
VÄr ovÀn eller vÀn!