Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Jenny

SÄ berÀttade en gÄng min moder:
I din barndom bodde hÀr en flicka,
Hennes namn var Jenny. SextonÄrig
Satt hon i sitt lilla rum och sydde,
Sydde flitigt, dar och nÀtter ofta,
För sin egen och sin moders bÀrgning.
Med allt detta var det dock ett under,
Att den unga flickans hy och hÀlsa
Icke led dess mera. Vacker var hon,
Skön i mÄngas tycke, fin och fyllig,
Med en fÀrg pÄ kinden, icke rosens,
Icke liljans heller, men en blandning
Dock af bÄdas, liljans, om hon finge
LĂ„na blott en droppe blod af rosen.
SÄdan var hon, nÀr hon teg och sydde;
SĂ„g hon Ă„ter opp ibland och talte,
Flög ett sÀrskildt tycke, gladt och eldadt,
Hennes anlet öfver, som dÄ blomman,
Nyss i skuggan varsnad, af en solglimt
Lyses upp, och daggbegjuten kalken
Leende tusen pÀrlor tindrar.
Det var dÄ, i stunder sÄsom dessa,
Man förgaf att se, att hon var vacker,
Och pÄ Àngeln sÄg, som nu i skimmer
Log, dÀr hennes anlet nyss sÄgs blomma.

En gÄng kom frÄn ett besök i staden
Hennes moder hem. ”Mitt barn”, hon sade,
”HĂ„ll dig nu beredd att fĂ„ visiter
Af vÄr granna vÀrld. Den unga grefven,
Han, vÄr stolta baronessas slÀkting,
Kom i gÄr; man sÀger, att hon vÀntar
För sin Àldsta dotter nu hans anbud.
Men i morgon gifva stadens alla
Unga herrar bal af tacksam aktning
SÄ för baronessans hus som grefven.-
Du, min goda dotter, fÄr, dÄ andra
GlÀdjas, sitta ensam hÀr och trÄka,
Ordna andras drÀkt och glömma egen.
Vore Àn vÄr lott som fordom, finge
Äfven du en bjudning, arma flicka,
Kunde glĂ€nsa som en ann’ i dansen;
Men vĂ„r tid Ă€r all.”

Hon hann ej mera;
Dörren uppgick, en betjÀnt i gala
TrÀdde in och rÀckte i den sköna
Flickans hand ett kort och gick. Ett skimmer,
TÀndt af glÀdje, flög kring hennes panna,
NÀr hon sÄg sitt namn pÄ bjudningskortet,
Men ett skimmer blott, det var försvunnet
NĂ€sta ögonblick. ”Min goda moder”,
Sade hon med stilla allvar, ”tiden
Är mig dock för mycket dyrbar, balen
MÄste lÀmnas nu. En söm för andra
Dessa tvenne dagar gör mig lÀttnad
För en vecka, ja, för flere sedan.”

SĂ„ hon sade. Hvad som taltes mera
Mellan mor och dotter, nÀmndes icke.
Dock, en timme eller tvÄ dÀrefter
Höll en vagn pÄ gÄrden. Baronessan
Med sin fröken och den stolta, vackra,
Unga grefven stego högljudt muntra
Ned och syntes nÀsta stund i kammarn,
VÀxlande ett skÀmt Ànnu i dörren.

Men till flickan, som frÄn sömmen ödmjukt
Stigit opp och bugat, gick i blidhet
Hennes nÄd och tÀcktes med sitt finger
Röra lÀtt dess skÀra rosenkinder.
”Nu, min vĂ€n”, hon sade, ”lĂ€mna genast,
Hvad ni haft för hÀnder; jag vill ensam
Äga er för dessa tvenne dagar.”
Och tillika, med en blick pÄ grefven,
Föll hon in och log: ”BekĂ€nn det bara,
Var det mödan vÀrdt att lÀmna vagnen?
Icke sant, en tĂ€ck blondin, min grefve?”
Det berÀttas endast, att ett löje,
Vackert, flyktigt halft och halft allvarligt,
Spelat kring den smÀrta herrns mustascher,
DĂ„ han tigande till bifall nickat.

Men den unga flickan, utan minsta
Tecken, att hon varsnat gycklet, böjde
LÀtt sitt lockomflutna, tÀcka hufvud
För den nÄdiga och talte stilla:
”Dessa tvenne dagar Ă€r jag hindrad
Af min egen söm. Min mor har velat,
Att i morgon jag gĂ„r opp pĂ„ balen.”

Med en min af spotsk förundran vÀnde
Baronessan sig till flickans moder
”Kors”, hon sade, ”det Ă€r mer Ă€n artigt
Att försmÄ sin fördel för att kunna
SkÀnka oss er vackra dotters sÀllskap.
Är det verkligt allvar, eller kunde
Ert beslut, min fru, kanhĂ€nda Ă€ndras?”

NĂ€r den gamla, enkla kvinnan fattat
Dessa lÀtta ords förmÀtna mening,
Steg hon sÄrad fram ett steg och talte
”Baronessa, tvenne Ă„r har redan
Detta barn med sina svaga hÀnder
Skaffat sig och mor och syskon bÀrgning.
RĂ€kna kan man snart de korta stunder,
Hon pÄ denna tid Ät hvilan unnat.
Äfven nu-det Ă€r dock första gĂ„ngen
Hon, Àr bjuden-har jag nödgats bedja,
Öfvertala, banna, ja, befalla,
Innan hon förmÄtts att börja tÀnka
PÄ sin egen drÀkt och lÀmna andras.
Det har kostat strid, men nĂ„’n gĂ„ng mĂ„ste
Äfven hon som andra ha en glĂ€dje.”

SÄ hon sade. Med en axelhöjning
Nickade den nÄdiga till afsked,
Och besöket var förbi, man skildes.
Det Àr anmÀrkt dock, att nÄgot olikt
Röjts i grefvens skick och sÀtt att hÀlsa,
DĂ„ han kom och gick, att nu hans bugning
Synts som mera verklig, mera menad,
Att hans anlet och hans hÄllning visat
Mindre ansprÄk nu Àn nyss, och slutligt
Att hans blick, förrn dörren tillslöts, fallit
Än en gĂ„ng med varmt behag pĂ„ Jenny.

Dagen gick till Ànda, morgondagen
LikasÄ; man samlades till balen.
Allt, hvad staden Àgde af förnÀmhet,
Ungdom, fÀgring, skönhet, syntes, lyste
I förening nu, och polonÀsen
Gaf ett förspel snart af dansens glÀdje.
Skön till undran, elegant, behaglig
Mer Àn nÄnsin, sÄgs den unga grefven
Föra baronessan först och sedan
Hennes fröknar nÄgra hvarf kring salen.
Med allt detta lÄg dock ögonblickligt
Stundom i hans drag ett tankspridt tycke,
RÀttadt stÀndigt Äter med en vÀndning
Till hans dam och ett förnyadt samtal.

Promenaden slöts. Musiken anslog
NĂ„gra takter Ă„ter, och kadriljen
Skulle börjas. Det var sed den tiden,
Att en kavaljer tog plats pÄ förhand,
DÀr han fÀllt sin handske, och med klappning
Kallade sin dam till ronden sedan.

Högst i salen stod den unga grefven
Redan fÀrdig, allt var ordnadt, alla
VĂ€ntade ett tecken blott af honom.
Och han gaf det. Kring det stora rummet
Ljöd en klappning nu, musiken inföll,
Damer svÀfvade frÄn alla sidor
Fram till sina riddare, kadriljen
Syntes sluten; grefven blott stod ensam.

DÄ bemÀrktes först lÀngst ned i salen,
Blyg, förlÀgen, dröjande, en flicka.
Mellan parens rad och dem, som suto,
Sökte hon sig först en vÀg, men mÄste
PĂ„ det ljusa golfvet fram omsider.
Enkel, med en krans af spÀda, hvita
Blommor pÄ sitt lockigt tÀcka hufvud,
Skred hon, nu ett mÄl för allas blickar,
I sin bÀfvan framÄt, lÀngre, lÀngre,
Tills hon stannade vid grefvens sida.
Det var Jenny. Hennes kinder glödde
Djupare Àn rosens, och det milda,
SÀnkta ögat tycktes sky att röjas.
Men den stolta, Àdla grefven rÀckte,
Utan minsta akt pÄ nÄgon annan,
Glad och leende sin hand Ă„t flickan,
Och i samma stund begyntes dansen.

Det Àr sagdt, att samma afton syntes
Samma par pÄ nytt i kotiljongen,
Att frÄn början dÄ till slutet grefvens
Varma blick liksom ett solsken hvilat
Oafbrutet öfver Jenny ensam.

MÄngen nÀmnde Àfven sen med tjusning
Om den blyga flickan, hur hon stundom
VÄgat skÄda opp mot grefvens öga;
Hur en klarhet, leende och himmelsk,
StrÄlat dÄ hvar gÄng i hennes anlet
Och ett nytt behag kring purpurlÀppen
Kysst i flykten hvarje ord, hon talte.

Hvad som taltes, hörde eljest ingen.
Men det vissa Àr, att innan hösten
SÄgs den stolta grefven hÀr som brudgum,
Dröjde nÄgra dagar blott och reste,
Ung och lycklig, till sitt landtgods Ă„ter
Med sin unga lyckliga grefvinna,
Med den sköna sömmerskan, med Jenny.


Dikt Jenny - Johan Ludvig Runeberg