Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Jenny

Så berättade en gång min moder:
I din barndom bodde här en flicka,
Hennes namn var Jenny. Sextonårig
Satt hon i sitt lilla rum och sydde,
Sydde flitigt, dar och nätter ofta,
För sin egen och sin moders bärgning.
Med allt detta var det dock ett under,
Att den unga flickans hy och hälsa
Icke led dess mera. Vacker var hon,
Skön i mångas tycke, fin och fyllig,
Med en färg på kinden, icke rosens,
Icke liljans heller, men en blandning
Dock af bådas, liljans, om hon finge
Låna blott en droppe blod af rosen.
Sådan var hon, när hon teg och sydde;
Såg hon åter opp ibland och talte,
Flög ett särskildt tycke, gladt och eldadt,
Hennes anlet öfver, som då blomman,
Nyss i skuggan varsnad, af en solglimt
Lyses upp, och daggbegjuten kalken
Leende tusen pärlor tindrar.
Det var då, i stunder såsom dessa,
Man förgaf att se, att hon var vacker,
Och på ängeln såg, som nu i skimmer
Log, där hennes anlet nyss sågs blomma.

En gång kom från ett besök i staden
Hennes moder hem. ”Mitt barn”, hon sade,
”Håll dig nu beredd att få visiter
Af vår granna värld. Den unga grefven,
Han, vår stolta baronessas släkting,
Kom i går; man säger, att hon väntar
För sin äldsta dotter nu hans anbud.
Men i morgon gifva stadens alla
Unga herrar bal af tacksam aktning
Så för baronessans hus som grefven.-
Du, min goda dotter, får, då andra
Glädjas, sitta ensam här och tråka,
Ordna andras dräkt och glömma egen.
Vore än vår lott som fordom, finge
Äfven du en bjudning, arma flicka,
Kunde glänsa som en ann’ i dansen;
Men vår tid är all.”

Hon hann ej mera;
Dörren uppgick, en betjänt i gala
Trädde in och räckte i den sköna
Flickans hand ett kort och gick. Ett skimmer,
Tändt af glädje, flög kring hennes panna,
När hon såg sitt namn på bjudningskortet,
Men ett skimmer blott, det var försvunnet
Nästa ögonblick. ”Min goda moder”,
Sade hon med stilla allvar, ”tiden
Är mig dock för mycket dyrbar, balen
Måste lämnas nu. En söm för andra
Dessa tvenne dagar gör mig lättnad
För en vecka, ja, för flere sedan.”

Så hon sade. Hvad som taltes mera
Mellan mor och dotter, nämndes icke.
Dock, en timme eller två därefter
Höll en vagn på gården. Baronessan
Med sin fröken och den stolta, vackra,
Unga grefven stego högljudt muntra
Ned och syntes nästa stund i kammarn,
Växlande ett skämt ännu i dörren.

Men till flickan, som från sömmen ödmjukt
Stigit opp och bugat, gick i blidhet
Hennes nåd och täcktes med sitt finger
Röra lätt dess skära rosenkinder.
”Nu, min vän”, hon sade, ”lämna genast,
Hvad ni haft för händer; jag vill ensam
Äga er för dessa tvenne dagar.”
Och tillika, med en blick på grefven,
Föll hon in och log: ”Bekänn det bara,
Var det mödan värdt att lämna vagnen?
Icke sant, en täck blondin, min grefve?”
Det berättas endast, att ett löje,
Vackert, flyktigt halft och halft allvarligt,
Spelat kring den smärta herrns mustascher,
Då han tigande till bifall nickat.

Men den unga flickan, utan minsta
Tecken, att hon varsnat gycklet, böjde
Lätt sitt lockomflutna, täcka hufvud
För den nådiga och talte stilla:
”Dessa tvenne dagar är jag hindrad
Af min egen söm. Min mor har velat,
Att i morgon jag går opp på balen.”

Med en min af spotsk förundran vände
Baronessan sig till flickans moder
”Kors”, hon sade, ”det är mer än artigt
Att försmå sin fördel för att kunna
Skänka oss er vackra dotters sällskap.
Är det verkligt allvar, eller kunde
Ert beslut, min fru, kanhända ändras?”

När den gamla, enkla kvinnan fattat
Dessa lätta ords förmätna mening,
Steg hon sårad fram ett steg och talte
”Baronessa, tvenne år har redan
Detta barn med sina svaga händer
Skaffat sig och mor och syskon bärgning.
Räkna kan man snart de korta stunder,
Hon på denna tid åt hvilan unnat.
Äfven nu-det är dock första gången
Hon, är bjuden-har jag nödgats bedja,
Öfvertala, banna, ja, befalla,
Innan hon förmåtts att börja tänka
På sin egen dräkt och lämna andras.
Det har kostat strid, men nå’n gång måste
Äfven hon som andra ha en glädje.”

Så hon sade. Med en axelhöjning
Nickade den nådiga till afsked,
Och besöket var förbi, man skildes.
Det är anmärkt dock, att något olikt
Röjts i grefvens skick och sätt att hälsa,
Då han kom och gick, att nu hans bugning
Synts som mera verklig, mera menad,
Att hans anlet och hans hållning visat
Mindre anspråk nu än nyss, och slutligt
Att hans blick, förrn dörren tillslöts, fallit
Än en gång med varmt behag på Jenny.

Dagen gick till ända, morgondagen
Likaså; man samlades till balen.
Allt, hvad staden ägde af förnämhet,
Ungdom, fägring, skönhet, syntes, lyste
I förening nu, och polonäsen
Gaf ett förspel snart af dansens glädje.
Skön till undran, elegant, behaglig
Mer än nånsin, sågs den unga grefven
Föra baronessan först och sedan
Hennes fröknar några hvarf kring salen.
Med allt detta låg dock ögonblickligt
Stundom i hans drag ett tankspridt tycke,
Rättadt ständigt åter med en vändning
Till hans dam och ett förnyadt samtal.

Promenaden slöts. Musiken anslog
Några takter åter, och kadriljen
Skulle börjas. Det var sed den tiden,
Att en kavaljer tog plats på förhand,
Där han fällt sin handske, och med klappning
Kallade sin dam till ronden sedan.

Högst i salen stod den unga grefven
Redan färdig, allt var ordnadt, alla
Väntade ett tecken blott af honom.
Och han gaf det. Kring det stora rummet
Ljöd en klappning nu, musiken inföll,
Damer sväfvade från alla sidor
Fram till sina riddare, kadriljen
Syntes sluten; grefven blott stod ensam.

Då bemärktes först längst ned i salen,
Blyg, förlägen, dröjande, en flicka.
Mellan parens rad och dem, som suto,
Sökte hon sig först en väg, men måste
På det ljusa golfvet fram omsider.
Enkel, med en krans af späda, hvita
Blommor på sitt lockigt täcka hufvud,
Skred hon, nu ett mål för allas blickar,
I sin bäfvan framåt, längre, längre,
Tills hon stannade vid grefvens sida.
Det var Jenny. Hennes kinder glödde
Djupare än rosens, och det milda,
Sänkta ögat tycktes sky att röjas.
Men den stolta, ädla grefven räckte,
Utan minsta akt på någon annan,
Glad och leende sin hand åt flickan,
Och i samma stund begyntes dansen.

Det är sagdt, att samma afton syntes
Samma par på nytt i kotiljongen,
Att från början då till slutet grefvens
Varma blick liksom ett solsken hvilat
Oafbrutet öfver Jenny ensam.

Mången nämnde äfven sen med tjusning
Om den blyga flickan, hur hon stundom
Vågat skåda opp mot grefvens öga;
Hur en klarhet, leende och himmelsk,
Strålat då hvar gång i hennes anlet
Och ett nytt behag kring purpurläppen
Kysst i flykten hvarje ord, hon talte.

Hvad som taltes, hörde eljest ingen.
Men det vissa är, att innan hösten
Sågs den stolta grefven här som brudgum,
Dröjde några dagar blott och reste,
Ung och lycklig, till sitt landtgods åter
Med sin unga lyckliga grefvinna,
Med den sköna sömmerskan, med Jenny.


Dikt Jenny - Johan Ludvig Runeberg