Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Idyll och epigram – 27

Stor var tavastlÀndarn Ojan Pavo,
Stor och vÀldig ibland Finlands söner,
Stadig som en granbevuxen klippa,
DjÀrf och snabb och kraftig som en stormvind.
Tallar hade han med rötter uppryckt.
Kufvat björnar med sin blotta armkraft,
Lyftat hÀstar öfver höga gÀrden
Och som strÄn förmÀtne mÀnner nedböjt.

Och nu stod den starke Ojan Pavo
Stolt och vÀldig uppÄ lagmanstinget:
Midt pÄ gÄrden stod han ibland folket
Som den höga furan ibland smÄskog.
Men han hof sin stÀmma opp och sade:
”Finns hĂ€r en af kvinna född och ammad,
Som förmÄr att hÄlla mig pÄ stÀllet,
Blott ett ögonblick pÄ samma stÀlle,
Den mÄ taga strax mitt rika hemman,
Den mÄ vinna mina silfverskatter,
Den mÄ Àga mina mÄnga hjordar,
Och med kropp och sjĂ€l Ă€r jag dess egen.”
SĂ„ till folket talte Ojan Pavo.
Men förskrÀckte stodo bygdens drÀngar,
Tigande i nejden af den stolte,
Och dÀr trÀdde ingen fram till honom.

Och med undran och med kÀrlek sÄgo
Bygdens flickor pÄ den unga kÀmpen;
Ty han stod, den starke Ojan Pavo,
Som den höga furan ibland smÄskog,
Och hans öga brann som himlens stjÀrna,
Och hans panna lyste klar som dagen,
Och hans gula hÄr föll pÄ hans skuldror
Som ett solglÀnst strömfall öfver fjÀllet.

Men ur kvinnohopen framsteg Anna,
Hon, den skönaste af bygdens flickor,
Vacker som en morgon till att pÄse.
Och hon framsteg raskt till Ojan Pavo,
Slog omkring hans hals de mjuka armar,
NÀrmade sitt hjÀrta till hans hjÀrta,
Pressade hans kind mot sina kinder,
Och sÄ bjöd hon honom slita lös sig.

Men den starke gossen stod besegrad,
Kunde icke röra sig af stÀllet,
Utan sade sviktande till flickan:
”Anna, Anna, jag har tappat vadet.
Du mÄ taga strax mitt rika hemman,
Du mÄ vinna mina silfverskatter,
Du mÄ Àga mina mÄnga hjordar,
Och med kropp och sjĂ€l Ă€r jag din egen.”


Dikt Idyll och epigram – 27 - Johan Ludvig Runeberg
 »