Svensk poesi

Dikt på svenska

Dikt Idyll och epigram – 27

Stor var tavastländarn Ojan Pavo,
Stor och väldig ibland Finlands söner,
Stadig som en granbevuxen klippa,
Djärf och snabb och kraftig som en stormvind.
Tallar hade han med rötter uppryckt.
Kufvat björnar med sin blotta armkraft,
Lyftat hästar öfver höga gärden
Och som strån förmätne männer nedböjt.

Och nu stod den starke Ojan Pavo
Stolt och väldig uppå lagmanstinget:
Midt på gården stod han ibland folket
Som den höga furan ibland småskog.
Men han hof sin stämma opp och sade:
”Finns här en af kvinna född och ammad,
Som förmår att hålla mig på stället,
Blott ett ögonblick på samma ställe,
Den må taga strax mitt rika hemman,
Den må vinna mina silfverskatter,
Den må äga mina många hjordar,
Och med kropp och själ är jag dess egen.”
Så till folket talte Ojan Pavo.
Men förskräckte stodo bygdens drängar,
Tigande i nejden af den stolte,
Och där trädde ingen fram till honom.

Och med undran och med kärlek sågo
Bygdens flickor på den unga kämpen;
Ty han stod, den starke Ojan Pavo,
Som den höga furan ibland småskog,
Och hans öga brann som himlens stjärna,
Och hans panna lyste klar som dagen,
Och hans gula hår föll på hans skuldror
Som ett solglänst strömfall öfver fjället.

Men ur kvinnohopen framsteg Anna,
Hon, den skönaste af bygdens flickor,
Vacker som en morgon till att påse.
Och hon framsteg raskt till Ojan Pavo,
Slog omkring hans hals de mjuka armar,
Närmade sitt hjärta till hans hjärta,
Pressade hans kind mot sina kinder,
Och så bjöd hon honom slita lös sig.

Men den starke gossen stod besegrad,
Kunde icke röra sig af stället,
Utan sade sviktande till flickan:
”Anna, Anna, jag har tappat vadet.
Du må taga strax mitt rika hemman,
Du må vinna mina silfverskatter,
Du må äga mina många hjordar,
Och med kropp och själ är jag din egen.”


Dikt Idyll och epigram – 27 - Johan Ludvig Runeberg
 »