Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Idyll och epigram – 26

Flickan Àgde af sin mor ett minne,
Ägde ett med pĂ€rlor och demanter
Smyckadt spÀnne af omÀtligt vÀrde.
Kommo tvenne fÀstmÀn dÄ till henne.
Stolt och rik och mÀktig var den ena,
Men han friade till flickans spÀnne.
Och den andra, han var blyg och fattig,
Men han friade till flickans hjÀrta.
Nu till dottren talte hennes styfmor:
”Tag den rike och förskjut den arme!
Skönt Ă€r guldet dock mot fattigdomen.”
Flickan grÀt och vÀgrade förgÀfves.
Men den dag, dÄ lysning skulle tagas,
Fanns ej flickan mer i modrens salar,
Ej pÄ gÄrden, ej bland parkens stammar,
Men hon fanns pÄ stranden invid, hafvet.
Dit kom hennes mor och hennes fÀstman,
Talande med vÀnlig röst till flickan:
”Följ oss opp till gĂ€stabud och glĂ€dje,
Ty din lysning skall i dag besörjas.”
DÄ tog flickan ur sin gördel spÀnnet,
Tog det i sin hvita hand och sade:
”Se, den litet har, Ă€r nöjd med litet;
Men den mycket Àger, fordrar mera.
Tusen Ă„r och tusen ren har hafvet
Slukat hÄfvor och förvÀrfvat skatter,
Och det fordrar Ă€n mitt gyllne smycke.”
SÄ hon sade och lÄngt hÀn frÄn stranden
Kastade sitt spÀnne ut i hafvet.
Men den rike gick förgrymmad dÀdan,
Och förgrymmad ropte flickans styfmor:
”Olycksaliga, hur har du handlat?
Ingen höghet har du mer att vÀnta,
Intet guld skall skimra i din boning,
Och ditt spĂ€nne ser du aldrig Ă„ter.”
Men den Àdla flickan log och sade:
”Hvad Ă€r höghet mot min framtids lycka,
Hvad Àr guld emot ett lif med kÀrlek,
Hvad Ă€r spĂ€nnet mot min ynglings hjĂ€rta?”


Dikt Idyll och epigram – 26 - Johan Ludvig Runeberg