Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Idyll och epigram – 25

Högt bland SaarijÀrvis moar bodde
Bonden Pavo pÄ ett frostigt hemman,
Skötande dess jord med trÀgna armar:
Men af Herren vÀntade han vÀxten.
Och han bodde dÀr med barn och maka,
Åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
GrÀfde diken, plöjde opp och sÄdde.
VĂ„ren kom, och drifvan smalt af tegen,
Och med den flöt hÀlften bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Och af den slogs hÀlften ned af axen;
Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Pavos maka slet sitt hÄr och sade:
”Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe,
Tagom stafven! Gud har oss förskjutit;
SvĂ„rt Ă€r tigga, men att svĂ€lta vĂ€rre.”
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
”Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hÀlften bark i brödet,
Jag skall grÀfva dubbelt flera diken,
Men af Herren vill jag vĂ€nta vĂ€xten.”
Hustrun lade hÀlften bark i brödet,
Gubben grÀfde dubbelt flera diken,
SÄlde fÄren, köpte rÄg och sÄdde.
VĂ„ren kom, och drifvan smalt af tegen,
Men med den flöt intet bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Men af den slogs hÀlften ned af axen;
Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Pavos maka slog sitt bröst och sade:
”Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe,
LÄt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!
SvĂ„r Ă€r döden, men att lefva vĂ€rre.”
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
”Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
Jag vill grÀfva dubbelt större diken,
Men af Herren vill jag vĂ€nta vĂ€xten.”
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
Gubben grÀfde dubbelt större diken,
SÄlde korna, köpte rÄg och sÄdde.
VĂ„ren kom, och drifvan smalt af tegen,
Men med den flöt intet bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Men af den slogs intet ned af axen;
Hösten kom, och kölden, lÄngt frÄn Äkern,
LÀt den stÄ i guld och vÀnta skördarn.
DÄ föll Pavo pÄ sitt knÀ och sade:
”Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.”
Och hans maka föll pÄ knÀ och sade:
”Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.”
Men med glÀdje sade hon till gubben:
”Pavo, Pavo, tag med fröjd till skĂ€ran;
Nu Àr tid att lefva glada dagar,
Nu Àr tid att kasta barken unnan
Och att baka bröd af rĂ„g allena.”
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
”Kvinna, kvinna, den blott tĂ„r att pröfvas,
Som en nödstÀlld nÀsta ej förskjuter;
Blanda du till hÀlften bark i brödet,
Ty förfrusen stĂ„r vĂ„r grannes Ă„ker.”


Dikt Idyll och epigram – 25 - Johan Ludvig Runeberg