Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Idyll och epigram – 24

Under strandens granar lekte gossen
Vid en vik af den besjungna Saimen.
Honom sÄg ur böljans salar NÀcken,
SÄg med kÀrlek pÄ den Sköna gossen,
Önskande att honom till sig locka.
DÄ som gubbe steg han först pÄ stranden,
Men den muntra gossen flydde honom;
Och som yngling steg han sen pÄ stranden,
Men den muntra gossen bidde icke;
Sist, förvandlad till en yster fÄle,
Steg han opp och hoppade bland trÀden.
Nu, nÀr gossen sÄg den muntra fÄlen,
Gick han sakta lockande till honom,
Grep i hast hans man och sprang pÄ ryggen,
Lysten att en glÀdtig ridt försöka;

Men i samma ögonblick till djupet
Flydde NÀcken med sitt sköna byte.
Kom sÄ gossens moder ned till stranden,
Sökande sitt barn med sorg och tÄrar.
Henne sÄg ur böljans salar NÀcken,
SÄg med kÀrlek pÄ den sköna kvinnan,
Önskande att henne till sig locka.
DÄ som gubbe steg han först pÄ stranden,
Men den sorgsna kvinnan flydde honom;
Och som yngling steg han sen pÄ stranden,
Men den sorgsna kvinnan bidde icke;
Sist, förvandlad till den muntra gossen,
LÄg han glad och vaggade pÄ vÄgen.
Nu, nÀr modren sÄg sin son, den sörjde,
Sprang hon ut i böljan i hans armar,
Lysten att ur vÄdan honom rÀdda;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde NÀcken med sitt sköna byte.


Dikt Idyll och epigram – 24 - Johan Ludvig Runeberg