Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Idyll och epigram – 18

Till en källa talte gossen vredgad:
”Källa, ängens öga, onda källa!
Tusen gånger har min flicka redan
peglat i din blåa famn sitt anlet;
Men du vårdar ej den hulda bilden,
Du förvarar ej min flickas anlet.
När hon bortgått, flyktar äfven bilden,
Och jag söker den förgäfves sedan.
Skall jag straffa dig, du onda källa,
Grumla opp din bölja, dika ut dig
Och förtrampa dina blomsterbräddar?”

Källan åter bad en bön och sade:
”Gosse, hvarför skulle du mig straffa,
Grumla opp min bölja, dika ut mig
Och förtrampa mina blomsterbräddar?
Jag är ju en vattnets dotter endast,
Har ej blod och har ej varma pulsar,
Älskar ej och älskas ej tillbaka.
Värre är att i ditt eget hjärta,
I ditt eget hjärtas varma källa
Flickans minne sällan varar längre,
Än hon står i fägring för ditt öga.”


Dikt Idyll och epigram – 18 - Johan Ludvig Runeberg