Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Höstaftonen

Hvi suckar du så mången timma,
O, tärda bröst?
I nattens stund, då blida stjärnor glimma,
Hvi bryter genom rymdens lugna dimma
Din hemska klagoröst?

Begråter du de snabba dagar
På lifvets ö?
Är det vid minnet af en vår, du klagar?
O, fasar du för stoftets milda lagar,
Att blomma och att dö?

Minns, fågeln sjöng i ljusa salen,
Han sörjde ej.
I skogens toppar tonar näktergalen;
Dess harmonier, födas de af kvalen
Vid stundens flykt?-O nej!

Och fjäriln flög i blomsterringen
En sommardag;
Om aftonen hans suckar hörde ingen,
Fast domnande han sänkte trötta vingen
Och lydde ödets lag.

Då eken föll för tidens ilar,
Då bergets häll,-
Du dåre, vill du undfly dödens pilar?
Uppå den graf, där världens forntid hvilar,
Fördömer du din kväll?

Hvem nedsteg att din lott behjärta?
Hvem löser dig
Ifrån förgängelsens och dödens smärta?
Din bön är blommans bön, bedragna hjärta:
Se hennes stoft och tig!

Och njut den nakna öknens manna,
Minutens fröjd,
Och vandra framåt med en molnfri panna!
Du är en främling här, du får ej stanna
Förrn på ditt Kanaans höjd.

Där ofvan stjärnorna du äger
Din rätta hamn.
O gläds, att allt, hvad vanskligheten säger,
En dröm blott är, som sväfvar kring ditt läger
I evighetens famn!

Ej skrämme då den dunkla glafven
I ängelns hand!
Han krossar bojan blott, men icke slafven.
Förklarad skall du blicka ned på grafven
Från ljusets fosterland.


Dikt Höstaftonen - Johan Ludvig Runeberg