Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Hjorten och Vilan

Hjorten betar uppÄ bergets Äsar,
Betar en dag, sjuknar in den andra
Och begynner klaga högt den tredje.

Vila ifrÄn berget frÄgar hjorten:
”O, du hjort, du djur frĂ„n bergets skogar,
SÀg mig, hvilket bittert kval dig plÄgar,
DÄ du, betande pÄ bergets Äsar,
Betar en dag, sjuknar in den andra
Och begynner klaga högt den tredje?”

Sakta[5] talar hjorten dÄ till Vila:
”Goda syster, Vila ifrĂ„n berget,
Stort i sanning Àr det kval, mig plÄgar.
Se, till sÀllskap hÀr en hind jag Àgde,
Och hon gick att dricka ner för berget,
Gick dit ner och har ej Ă„terkommit.
Om hon sen har irrat sig om vÀgen?
Eller af en jÀgare Àr fÄngad?
Eller helt och hÄllet mig förgÀtit
Och en annan hjort sig valt till Àlskling?-
Om, sÄ sant, hon irrat sig om vÀgen,
Gifve Gud, att hon mig Ă„terfunne!
Om en jÀgare har fÄngat henne,
MÄ han sjÀlf en lott lik min fÄ pröfva!
Men om mig hon helt och hÄllet lÀmnat
Och en annan hjort sig valt till Àlskling,
Gifve henne Gud i jĂ€garns hĂ€nder!”


Dikt Hjorten och Vilan - Johan Ludvig Runeberg
 »