Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt HĂ€xeriet

HÀrligt var att se, hur inpÄ kvÀllen
HjÀlteskaran drack det gula vinet.
Med befann sig ock den veka Stojan,
Drack ej vin och brÀnnvin icke heller,
Utan kaffe blott ur gyllne skÄlar.
NÄgra flickor vandrade lÄngs stranden,
Och bland dessa Ivans sköna syster.
NÀr den veka Stojan henne mÀrker,
TÀnds hans bröst af kÀrlek,-och Ät tÀrnan
Kastar han ett Àpple och ett kvitten.
Men förtrytsam slÀngde Ivans syster
Genast bort frÄn sig hans gula kvitten,
Och med foten stötte Àpplet unnan.
PÄ den gröna marken föll hans kvitten,
Äpplet Ă„ter i den svala böljan.
NÀr den veka Stojan mÀrkte detta,
Blef han strax sÄ mörk, sÄ vild till sinnes.
DÀdan skyndar han med snabba fötter
Och sitt hem, sin hvita boning uppnÄr.
Papper tar han genast fram och skriftyg,
Att förtrolla Ivans sköna syster.
Och han sammansÀtter fyra trollbref;
Skrifver ett och kastar det i elden:
”Eld, förbrĂ€nn, förbrĂ€nn ej brefvets trollkraft,
TĂ€nd blott, tĂ€nd blott Angelijas hjĂ€rta!”
Skrifver Àn ett,-kastar det i böljan:
”Bölja, ryck ej med dig brefvets trollkraft,
Bortryck, bortryck Angelijas hjĂ€rta!”
Skrifver Àn ett-kastar det i luften:
”Vindar, fören ej bort brefvets trollkraft,
Fören, fören Angelijas hjĂ€rta!”
Ett han gömmer under hufvudkudden:
”Hvila icke kraftlöst dĂ€r, o trollbref;
Tills att Angelija med dig hvilar!”

MÀrk! Och inom nÄgra korta stunder
Ljuder dÀr ett klappande pÄ porten:
”Öppna porten, om du Gud bekĂ€nner,
Öppna porten, mig förtĂ€ra lĂ„gor!”
Stojan tiger och vill Àn ej svara,
Högre klappar Äter Ivans syster:
”Opp, mig rycka floder med sig hĂ€dan,
Opp med porten, om du Gud bekÀnner!
Snart till molnen höjes jag af vindar.”

Hastigt springer dÄ den veka Stojan,
LĂ„ter upp den vida buxbomsporten
Och ledsagar henne in med glÀdje.


Dikt HĂ€xeriet - Johan Ludvig Runeberg