Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Häxeriet

Härligt var att se, hur inpå kvällen
Hjälteskaran drack det gula vinet.
Med befann sig ock den veka Stojan,
Drack ej vin och brännvin icke heller,
Utan kaffe blott ur gyllne skålar.
Några flickor vandrade långs stranden,
Och bland dessa Ivans sköna syster.
När den veka Stojan henne märker,
Tänds hans bröst af kärlek,-och åt tärnan
Kastar han ett äpple och ett kvitten.
Men förtrytsam slängde Ivans syster
Genast bort från sig hans gula kvitten,
Och med foten stötte äpplet unnan.
På den gröna marken föll hans kvitten,
Äpplet åter i den svala böljan.
När den veka Stojan märkte detta,
Blef han strax så mörk, så vild till sinnes.
Dädan skyndar han med snabba fötter
Och sitt hem, sin hvita boning uppnår.
Papper tar han genast fram och skriftyg,
Att förtrolla Ivans sköna syster.
Och han sammansätter fyra trollbref;
Skrifver ett och kastar det i elden:
”Eld, förbränn, förbränn ej brefvets trollkraft,
Tänd blott, tänd blott Angelijas hjärta!”
Skrifver än ett,-kastar det i böljan:
”Bölja, ryck ej med dig brefvets trollkraft,
Bortryck, bortryck Angelijas hjärta!”
Skrifver än ett-kastar det i luften:
”Vindar, fören ej bort brefvets trollkraft,
Fören, fören Angelijas hjärta!”
Ett han gömmer under hufvudkudden:
”Hvila icke kraftlöst där, o trollbref;
Tills att Angelija med dig hvilar!”

Märk! Och inom några korta stunder
Ljuder där ett klappande på porten:
”Öppna porten, om du Gud bekänner,
Öppna porten, mig förtära lågor!”
Stojan tiger och vill än ej svara,
Högre klappar åter Ivans syster:
”Opp, mig rycka floder med sig hädan,
Opp med porten, om du Gud bekänner!
Snart till molnen höjes jag af vindar.”

Hastigt springer då den veka Stojan,
Låter upp den vida buxbomsporten
Och ledsagar henne in med glädje.


Dikt Häxeriet - Johan Ludvig Runeberg
 »