Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt HĂ€lsningen

FĂ€stet klarnar opp, den dunkla skuren
LÀmnar rum för aftonsolens sken,
Och pÄ fjÀrden, af en svallsjö buren,
Vaggas dagens storm och sofver ren.

Hon, som saknat mig pÄ mÄnga dagar,
Ser ej Àn min julle styra dit;
Kanske stÄr hon nu vid sjön och klagar
Och med tÄradt öga blickar hit.

Ej ett vindkast fyller dock mitt segel,
Och det vill ej skrida, om jag ror,
Och sÄ lÄngt, lÄngt bortom fjÀrdens spegel,
Skymtar udden, dÀr den hulda bor.

Svala, du, som rör sÄ gÀrna vingen,
Med ett tröstens bud till henne flyg!
PĂ„ dess skuldra sitt och, sedd af ingen,
Dessa ord i hennes öra smyg:

Goda flicka, om din vÀn du saknar,
Hör hans trogna hÀlsning genom mig!
NĂ€sta morgon, endast vinden vaknar,
Lossar han sin bÄt och söker dig.

LÄng Àr vÀgen, och han sjÀlf behöfver
Vindens hjÀlp att klyfva fjÀrd och sund;
Men, hur lugnt det Àr, som jag dÀröfver
SvÀfvar lÀtt hans tanke hvarje stund.

NÄgra fÄgelljud i skogen vÀckta,
Blott en kÀllas sus bland strandens fjÀll,
Blott en myggsvÀrms lÀtta vingslag flÀkta
Den med blixtens snabbhet till ditt tjÀll.


Dikt HĂ€lsningen - Johan Ludvig Runeberg