Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Grafven i Perho

I.

Hvar Àr grafven, som i Perhos vildmark
Snart ett sekel har förgÀten grönskat,
Icke vÀrd att glömmas och förgÀtas?
Hvar Àr grafven? FrÄga ej, o frÀmling!
DÀr den lÄnga skogssjön smalast buktar
In mot tallmons dal, Àr stÀllet. Björkar
Skaka gröna kronor ren dÀröfver.
Hvar inunder deras rötter grafven
En gÄng blef igenfylld, kÀnner ingen.

Du, hvars minne mer Àn mÀnskans vÄrdar,
Höga SÄngmö, Finlands dotter, svara:
Göms en vÀldig konung dÀr i grafven,
Eller göms en konungs vederlike?-
Ej en konung, ej hans vederlike;
Gamle bonden Hane göms i grafven,
Och med honom sex hans stora söner.
Sitt vid brÀdden af den höga stranden;
Jag vill tÀlja deras sköna öde,
Medan daggen Àn pÄ ljungen glimmar
Och af brantens furar solen skymmes.

Hane, född af finska fÀder, fyllde
Sjutti vintrar pÄ sitt Àrfda hemman.
Gammal sjÀlf, han Àgde unga söner,
Trenne tvillingspar, det Àldsta sjutton
Och det yngsta femton vÄrar gammalt.
Sköna, kraftiga de voro alla,
Lika bÀckar, som af vÄrregn svÀlla;
Var dock nÄgon framför andra hÀrlig,
Var det visst den unga Tomas Hane,
Äldre brodern i det andra paret.

Gick han fram, fast höljd i trasor, sÄgs han
Skön som stjÀrnan mellan rifna skyar,
Och hvadhelst i vÀrlden han bedrifvit,
Hade ingen velat hata honom.
Honom tycktes dock hans fader hata,
Ej blott honom, men hans bröder Àfven.
Ej som barn bemöttes de af honom,
Ej som tröstare pÄ Älderns dagar,
Men som drÀngar, hÄrdare Àn drÀngar,
SÄsom vÀsen utan sjÀl och frihet.

SÄ de lefvat frÄn sin barndom alla,
Och den dag kom, dÄ de yngsta bÄda
Skulle fylla femton Ă„r tillika.
Klar stod morgonrodnan bakom skogen,
Ingen molnflÀck skymde himlahvalfvet,
FrÄn sin strÄbÀdd stego brödraparen,
Glade som den dag, som var bebÄdad.
Men med bÀfvan till sin far de gingo,
DĂ€r i stugan han allena dvaldes,
Och de yngsta stego fram med vördnad
Och, hans hÀnder fattande, begynte:
”Fader, gif oss denna dagen ledig,
Denna dag blott, att med vÄra bröder
Öfver fyllda femton Ă„r oss glĂ€dja!”

StrÀng som vintern, hörde gubben talet,
Sammandrog de hvita ögonbrynen
Och tog ordet: ”Hvad i dag försummas
LÀmnar ett försummadt kvar i morgon.
Åkern ligger oplöjd, gĂ„n att plöja.”
Tyste gingo de till Ă„kern alla,
Och till ledet kommen, talte Tomas:
”SĂ„g jag rĂ€tt vĂ„r faders öga, bröder,
Är vĂ„r arm vĂ€rd guld i dag; af svetten
Kan hvar droppe för ett granbarr sÀljas.
Nu i dag det gÀller att arbeta,
Ty i afton kommer svĂ„rt att granskas.”

Tomas detta. Vid hans maning sÀnktes
Hvarje plogbill ned i jorden genast.
SÄ frÄn solens uppgÄng till dess nedgÄng
Utan mat och utan hvila framgick
Hvar och en vid sin bestÀmda fÄra.
Men dÄ aftonskuggan höljde fÀltet,
Fanns en enda teg af Äkern oplöjd.

DÄ kom Àfven dit den gamle fadren,
Ropade tillsammans sina söner
Och begynte: ”VĂ€l har verket skridit,
Men med bÀttre flit det skridit bÀttre.
Alla kan jag ej pÄ en gÄng straffa,
En har Àfven mer Àn andra felat,
Han skall straffas för sig sjÀlf och andra.
I den trÄnga kÀllarn i min stuga,
Under golfvets tjocka, tiljor grÀfven,
Skall förbrytarn sitta innesluten.
Trenne dars och trenne nÀtters vÀxling
Skall hans skumma öga icke skÄda,
Trenne dars och trenne nÀtters nÀring
Skall hans torra tunga icke smaka.”
SÄ han sade och gick bort förgrymmad,
I sitt ord, sin blick, men ej i hjÀrtat,
Om de stora tÄrar ej bedrogo,
Som, dÄ han sig vÀnde, sköljde kinden.

Ren lÄg jorden tyst i nattens armar.
I sin stuga sof den gamle fadren,
Bröderna i pörtet pÄ sin strÄbÀdd.
Ingen sof, sÄ sant han tycktes sofva,
Men han vÀntade de andras sömn blott.
Först, nÀr hvar och en han somnad trodde,
Steg den yngste, Jakob, upp frÄn bÀdden
Och begaf sig till sin far i stugan.
”Fader, jag Ă€r den, som har förbrutit;
PÄ min födslodag sprang jag i glÀdje
ObetÀnksamt kring och glömde plöja.
Straffa mig, som bröt, och ingen annan.”
Honom svarade den gamle fadren:
”Som ditt brott Ă€r, blir ditt straff i morgon.”
Jakob gick och lade sig till hvila.

Åter, nĂ€r enhvar han somnad trodde,
Steg frÄn bÀdden tvillingsbrodern Gustaf
Och begaf sig till sin far i stugan:
”Fader, mig allena drabbe straffet,
SÄsom jag allena det förtjÀnar.
PÄ min födslodag sprang jag kring renen,
Att för mina bröder plocka hallon.
Mitt Ă€r felet, och de andras icke.”
Honom svarade den gamle fadren:
”Som ditt brott Ă€r, blir ditt straff i morgon.”
Gustaf gick och lade sig till hvila.

Åter, nĂ€r enhvar han somnad trodde,
Steg frÄn bÀdden tredje brodren, Erik,
Och begaf sig till sin far i stugan:
”Fader, om du Ă€rnar straffa nĂ„gon,
SÄ Àr skulden min och ingen annans.
Jag sprang tanklöst kring vid trÀskets vassar
Att med stenar jaga unga Ànder;
Min Ă€r tegen, som blef lĂ€mnad oplöjd.”
Honom svarade den gamle fadren:
”Som ditt brott Ă€r, blir ditt straff i morgon.”
Erik gick och lade sig till hvila.

SĂ„ i ordning gick enhvar till fadren,
Kom med samma svar frÄn honom Äter,
Tills af alla Tomas blott var öfrig.
Denne, dÄ han mÀrkte brödrens vandring,
Gissade till deras uppsÄt genast
Och betÀnkte sig, tills alla somnat,
Och gick in i stugan till sin fader.
”Fader, hör en sĂ€llsam sak, i sanning!
NÀr jag lÄg dÀr nyss och tycktes sofva,
Satte sig hvar broder upp i bÀdden,
Och dÄ ensam jag lÄg kvar pÄ halmen,
Talade de sakta med hvarandra:
’Bröder, hvar och en vet bĂ€st, att Tomas
Ensam vÄllat allt det straff, oss hotar,
LiksÄ vÀl som att han allt bekÀnner.
Men han har för oss sÄ ofta lidit,
Att vi en gĂ„ng bort för honom lida.’
Sen, nÀr alla tycktes somnat Äter,
Har jag sett Àn en och Àn en annan
Smyga ut och komma in tillbaka.
Har jag gissat deras afsikt, fader?
Hvad de sagt, har deras kÀrlek diktat,
Ty den felande Ă€r jag, i sanning.”
Fadren svarade med bruten stÀmma:
”GĂ„, och straffet hinner dig i morgon.”

Ren med gyllne vingar morgonrodnan
Flugit opp ur sjön och satt i skogen,
NÀr den gamle sina söner ropte.
Hög och strÀng i sina hvita lockar,
Satt han redan helgdagsklÀdd vid bordet,
Och en penning, fosterlandets gÄfva,
HÀngde vid hans blÄa rock pÄ bröstet.
”Hvem af eder”, frĂ„gte han allvarlig,
”StĂ„r hĂ€r nu med brottet pĂ„ sin skuldra?”
”Jag”, ljöd svaret frĂ„n hvar broders lĂ€ppar.

DÄ brast dammen, som för barnens ögon
StÀngt i sjutton Är hans tÄrars flöden,
Och han grÀt med sammanknÀppta hÀnder:
”Pris ske Herran”, sade han, ”den store;
Fylldt Àr löftet, och mitt fadershjÀrta
Har vid mina söners hat ej brustit.
Barn, frÄn nu ej mer som slafvar hÄllna,
Men som söner, Àlskelige söner,
Hören hvad er gamle fader talar:
DÀr som ung i nÀrmsta by jag tjÀnte,
Fanns en far med Ätta raska söner,
Men sÄ hÀtsk Àr ovÀn ej mot ovÀn,
Som en bror bland dem var mot sin broder;
Möttes de, var knifven deras tunga,
Gingo de förbi hvarandra, stenen.
Ve, jag tÀnkte, hellre vill jag sakna
All den fröjd, en Àlskad maka skÀnker,
Än att lefva Ă„r frĂ„n Ă„r i fruktan
Att med slika odjur fylla jorden;
Och med tanken var beslutet fattadt.
Redan tyngde femti Är min hjÀssa;
Men ej Ären, icke krigets mödor
Kufvat mina friska lemmars styrka.
SĂ„dan satt jag sent en natt vid milan,
DĂ„ en man stod hastigt vid min sida
Och vid eldens matta skimmer talte:
’KĂ€nn i mig de onda brödrens fader;
LÄt den kraft, som göms i dina leder,
Ej för maskar i din graf besparas.
Tag en maka, föd Ät landet söner,
Och hvad mina ej af medgÄng lÀrde,
LĂ„t gemensam nöd de dina lĂ€ra!’
Mannen sÄ. Ett vindkast ökte lÄgan,
Och han var försvunnen, som han kommit.
Han gaf rÄdet, Gud förlÀnte framgÄng.
Nu vid samma Gud, o söner, svÀrjen,
Att, som hittills I tillsammans hÄllit,
Framgent ingen trygghet, ingen fara,
Ingen lust och ingen nöd pÄ jorden
Skall den enas bli och ej den andras,
Allt, sÄvidt er lif och krafter skÀnkas;
Och den sorg, som mig min hÄrdhet kostat,
Skall ej fruktlös gĂ€cka mig i grafven.”

DĂ„ steg Tomas Hane fram och talte:
”Fader, ingen ed Ă€r ljuf som denna,
Liksom ingen Àr sÄ lÀtt att fylla.
Se, som trÀlar, ej som söner hÄllne,
Hvarför gingo vi ej bort frÄn gÄrden
Och hos andra sökte tjÀnst och lycka?
Hvarför, om ej för att icke skiljas?
Ingen ville öfverge den andra.
Skola vi kring vida vÀrlden spridas,
SÄsom tjÀderungarna i skogen,
Dem den mordbetÀnkta skytten jagar?
SÄdant var vÄrt tal, dÄ nöden gÀllde,
SĂ„dant skall det bli i lyckans stunder.”

Och vid Gud begick hvar brodereden,
Att, som hittills de tillsammans hÄllit,
Framgent ingen trygghet, ingen fara,
Ingen lust och ingen nöd pÄ jorden
Skulle enas bli och ej den andras,
Allt, sÄvidt dem lif och krafter skÀnktes.
SĂ„ de svuro; men den gamle fadren
Gömde eden glad uti sitt hjÀrta.

II.

Ren försvunnen var den gyllne friden,
Mord och hÀrjning fyllde Finlands bygder,
MĂ€nner stupade och kvinnor flydde.
Upp frÄn Lintulaks och SaarijÀrvi
Kommo budskap, sorgeliga budskap,
Ned frÄn Storkyros och Lappos slÀtter
Kommo icke gladare till Perho.

Vid det lÄnga bordet i sin stuga
Satt en dag den Ă„lderstegne Hane,
Middag Àtande med sina söner,
NÀr en flykting, nÀr en tolfÄrs gosse
Hann med bruten andedrÀkt hans stuga
Och, igenom dörren kommen, talte:
”Signe Gud er, gamle fader Hane!
Tjugu ryttare med lÄnga pikar
Hafva brÀnt vÄr gÄrd i natt. De rasta
Nu i kyrkobyn pÄ vÀgen hitÄt;
Innan kvĂ€llen skola hĂ€r de vara.”

Vred steg gamle Hane opp och talte:
”VĂ€l har Gud sex söner mig förlĂ€nat,
Seniga och axelbreda gossar,
Men om tolf jag hade, gick vÀl nÄgon
Glad för fosterland och hem i döden?”
SÄ han sade och frÄn vÀggens trÀdknapp
Nedtog lugn det rostade gevÀret.

Tomas log och uppsteg stolt och talte:
”Vapen passa ej för gamla hĂ€nder,
Liksom feghet ej för unga hjÀrtan;
HÀng gevÀret opp igen, o fader,
Och lĂ„t mig och mina bröder pröfva.”

Gubben gladdes Ă„t hans ord och lydde.
Men i blinken gick hvar bror med stolthet
Till sin sÀkra, skinnbeklÀdda bössa,
SlÀngde den pÄ axeln och i handen
Fattade sitt trygga, korta björnspjut.
SÄ bevÀpnade, de gingo alla,
Tigande, men i sin sjÀl betÀnkta
Att, hvarhelst de mötte ovÀnsskaran,
SlÄ den neder eller falla sjÀlfve.

Som de nu en knapp halffjÀrndel framÄt
PÄ den smala socknevÀgen hunnit,
Talade till sina bröder Tomas:
”TĂ„gen nu, som vĂ€gen leder, bröder,
Tills i hinnen trÀskets bukt mot dalen;
DÀr pÄ tallmon ofvanför bland trÀden,
DÀr Àr stÀllet att vÄr ovÀn bida.
Innan kvÀllen kommer han vÀl icke,
Om han först skall hÀrja vÀgen framÄt;
Mellertid vill jag en stund fördröja
I det grÄa torpet hÀr vid vÀgen,
DĂ€r min flicka ren min ankomst vĂ€ntar.”
SĂ„ han sade och gick upp till torpet.

Bröderna i lÄngsam vandring hunno
Det bestÀmda stÀllet, dÀr vid trÀsket
Tallmon öfver dalens vÀg sig höjde,
Och, af skogens snÄr försÄtligt dolda,
Riktade enhvar sin blick lÄngs vÀgen.

Knappt sÄ lÀnge, som frÄn första gryning
JÀgarn i sitt skjul af granar vÀntar,
NÀr pÄ orrlek han om vÄren vandrat,
Innan spelarn flyger ned och modigt
Med sitt stridsrop trÀsk och strÀnder fyller,
Bidde brödren, nÀr i hast pÄ afstÄnd
Fiendernas bistra skara syntes,
SprÀngande med höjda lansar framÄt.
Ingen sÄg dem förr likvÀl Àn Adolf,
Tomas Hanes kÀra tvillingsbroder:
”Nu”, han sade, ”nu det gĂ€ller, bröder;
Lossen hölstren snart af edra bössor,
Och sÄ fort pÄ andra sidan dalen
Fienderna backens sluttning hunnit,
DĂ„ gif eld, hvem som i bössan lod har.”

SĂ„ han sade; i detsamma hunno
Fienderna backens höjd i trafvet,
Och vid första sats, de gjorde utför,
SmÀllde brödrens skott. I fyra pannor
Kyldes loden, tvÄ i en och samma;
Fyra hÀstar lupo lösa framÄt,
Sexton hejdades af hÀpna mÀnner.

”Ladden, bröder”, ropte högrest Adolf,
TrÀdande med trotsig blick ur gömman,
Och som orden föllo, var lik ilen
Fiendernas vilda tropp i anlopp.
Den, som snabbast var af brödraskaran,
Hann som knappast kasta krut i bössan,
Mycket mindre skjuta kulan efter,
Innan, oppför backen hunna redan,
Fienderna, med ett sprÄng pÄ marken,
TrÀngde fram med fÀllda pikar genast;
Men med spjut, af fasta hÀnder förda,
TrÀdde brödren dem till mötes modigt.
Striden börjades med rop och buller,
Ingen vek och ingen vann ett framsteg.
Först för ett pistolskott nedföll Erik,
Och hans baneman för Gustafs björnspjut.
Striden vÀxte, styng med styng blef vÀxladt,
Sex af fienderna lÄgo döde,
Och af brödraskaran blödde alla.
Sist bland dem var Adolf ensam öfrig.
SĂ„rad genom ben och skuldra redan,
Slog han kring sig med en röfvad sabel,
Tills, igenom bröstet dödligt stungen,
Än i döden sĂ„rande, han nedföll.
Men hans hufvud, skildt frÄn kroppen, fÀste
Skarans höfding pÄ den hvassa piken
Och red flÀmtande med troppen dÀdan.
Sex, af tjugu komna, redo dÀdan,
Och af dem bar en ett sÄr frÄn striden.

Men pÄ spÄngen i den djupa skogen
Kom de slagnes Ă„lderstegne fader.
Ej han trifdes, sen hans söner vandrat,
I sin stuga; obevÀpnad kom han
För att bringa sÀkra rÄd i striden.
DÀdan sÄg han ryttarskarans framfÀrd,
DÀr den sprÀngde fram pÄ vÀgen fjÀrran,
Och pÄ piken sÄg han Adolfs hufvud.
Darrande i sina gamla leder,
Skyndade han fort sin fÀrd pÄ spÄngen
Och kom fram till stÀllet, dÀr hans söners
Sköna rad bland fienderna stupat.
FrÄn de grÄa ögonhÄren ref han
TĂ„ren bort och, blickande med stolthet,
RÀknade de slagna, vÀn och ovÀn.
Alla söner fann han, Tomas icke.
”Hvar Ă€r Tomas? Lefver han allena
Och Ă€r icke hĂ€r bland sina bröder?”

SÄ han sade. LÄngt ifrÄn i torpet
Satt den Àdle Tomas hos sin flicka.
Men han drog just nu sin hand ur hennes.
”Hvad Ă€r detta?” sade han förvĂ„nad,
”Ser mitt öga, eller ser min nacke?
Ögat borde skĂ„da dig blott, flicka,
Och min nacke endast svarta vÀggen.
Hvilket sinne ser dÄ detta gyckel,
Mina bröder blodiga och slagna,
Och min broder Adolfs hufvud spetsadt?”
SÄ han sade, och sitt spjut, sin bössa
Grep han hastigt, skyndande ur stugan.
Hela vÀgen framÄt sÄg han blodstÀnkt,
Och till stÀllet, som var aftaldt, kommen,
SÄg han sina bröders lik bland trÀden
Och emellan dem sin gamle fader.

Ej ett steg han vÄgade mot skogen,
Men han stod dÀr stum och sÄg och hörde,
Hörde hur hans gamle fader ropte:
”Ve mitt grĂ„a hufvud! Hvar Ă€r Tomas?
Hvar Àr Tomas? Han har flyktat ensam,
Han, af mina söner fordom kÀrast,
Han har flytt och svikit sina bröder.
Ve förrÀdarn, ve den fege bofven!
MÄ han irra, rÀdd som Kain, i skogen,
SkrÀmd af löfvet, som pÄ aspen skÀlfver,
SkrÀmd af jÀrpen, som den spÄng, han nalkas,
BÀfvande med dÄnfull vinge lÀmnar.-
Gud, om rÀttvis du i höjden lefver,
Hata honom, som jag Àlskat honom,
Och, hvarhelst han vaknar opp i döden,
Gif ej fosterland, ej bror Ă„t honom.”

Stel af fasa hörde Tomas orden,
Och han vÀnde bort sin blick frÄn fadren.
Hunden lik, som retad följer björnen,
VĂ€drande hans stig i skog och vildmark,
Gick han stum, som vÀgens blodspÄr ledde,
Stum, men mordlust ropte i hans hjÀrta.
NÀr han kom förbi sin faders boning,
Bröt dÀr eld och rök ur taket redan;
Men han sÄg ej, hörde ej, hans öga
Var orörligt endast fÀst pÄ vÀgen.

Ren var solen bakom skogen sjunken,
NÀr en öfvergifven by han nÄdde.
NÀra vÀgen ur en skyl pÄ Äkern
Tittade en gosse fram och, varsamt
Vinkande med handen, ropte sakta;
”GĂ„ ej ditĂ„t, ty du Ă€r förlorad;
Fienderna rasta dÀr i gÄrden.
Sex de voro, förde lÄnga pikar,
Och den grymmaste och största ryttarn
Bar ett blodigt hufvud fĂ€st pĂ„ piken.”

Endast snabbare gick Tomas framÄt.
Men pÄ dörren till den frÀmsta stugan
SÄg han brodrens kÀra hufvud spikadt.
Rytande han slÀngde unnan bössan
Och bröt in. Den första, honom mötte,
Fick hans spjut till korset sÀnkt i barmen.
Sen försmÄende i raseriet
VÀrn och vapen, flög han fram lik örnen
Och med blottad hand spred död och fasa.
Intet hugg, hur skarpt det föll, han kÀnde.
Än den ena, Ă€n den andra mötte
Och med rifven strupe slogs till golfvet.

Sist var öfrig endast skarans höfding.
Honom grep till slut kring lifvet Tomas,
Krossade hans bröst och rygg tillika,
Att han dubbelviken föll pÄ stÀllet,
Skar frÄn kroppen sen den fallnes hufvud,
Tog sin broders, sörjande, frÄn dörren
Och begaf sig, sÄrad, matt och blodig,
Men med lÀttadt hjÀrta slutligt hemÄt.

Midnatt lÄg ren öfver jorden utbredd,
NÀr förblödd han hann sin faders boning.
Rök och aska mötte dÀr hans öga;
Blott en lada stod pÄ gÄrden obrÀnd,
Dit han gick att söka tak och hvila.
Som han nu, till dörren kommen, stannat,
Hörde han sin faders röst dÀr inne:
”Hvem kan svara mig, har Tomas svikit?
Kanske, kanske har han icke svikit.
Gif, o Herre, att han skuldlös vore!
Skicka honom hit med mannens hufvud,
Hans, som bar min sons pÄ piken fÀstadt,
Att min blick mÄ skÄda honom trogen;
Och din hÀmnd, som jag pÄ honom kallat,
MÄ du sÀnda pÄ mitt gamla hufvud.
Och pÄ askan af min gÄrd, som brunnit,
Och pÄ mina söners lik, som fallit,
Skall jag prisa dig, att Ă€n jag lefver!”

In steg Tomas, dÄ han hörde detta:
”Frid med dina grĂ„a lockar, fader!
I den stund, jag stÄr framför dig, andas
Dina söners banemĂ€n ej mera.”
SÄ han sade och för fadrens fötter
Kastade hans ovÀns bistra hufvud.

Opp frÄn golfvet sprang den gamle fadren
Och kring sonen slog sin famn,-men redan
Döende mot golfvet nedsjönk denne;
Och i fallet följde fadren Àfven.
Af förblödda sÄr dog Tomas Hane,
Och hans gamle fader dog i glÀdje.


Dikt Grafven i Perho - Johan Ludvig Runeberg