Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Gamle Lode

StÀndigt, förrn han gick att strida
Och till anfall order gaf,
SĂ„gs den gamle Lode bida
För sin front med hatten af.
From och lugn med silfverhÄren,
Stod han sÄ och bad en stund;
Böner alltfrÄn barndomsÄren
Hördes Àn frÄn gubbens mund.

Hatten af i alla leder!
Stilla andakt, helig frid!
Kulor kommo, slogo neder
Än i truppen, Ă€n bredvid,
MÄngen kÀmpe bet i grÀset,
Halt dock! Ingen storm förut,
Innan ”Fader vĂ„r” var lĂ€set
Och vÀlsignelsen till slut.

Först nÀr han sin bön fÄtt Ànda,
Sagt sitt amen högt och gladt,
DÄ var gubben klar att vÀnda,
Slog pÄ hjÀssan ned sin hatt:
”Komme nu all afgrunds skara
Oss till mötes pÄ vÄr strÄt,
Gud Àr med oss, ingen fara,
Hurra gossar, raskt framĂ„t!”

Och sÄ bröt han in i elden
Med sin Gud och med sin tropp;
Inga makter, inga vÀlden
Skakat nu hans modd och hopp.
Lutad, men med kraft i armen,
Ömsom yr och allvarsam,
Snö i locken, eld i barmen,
SĂ„ gick gamle Lode fram.

Folket sade: ”Fyr och flamma!
Nu Àr gubben ung pÄ nytt;
Forna junkern Àr densamma,
Bor i hjÀrtat oförbytt.
TĂ€nder i hans blickar blossen,
Lyser oss till seger skön;
Nu kan fan ej skrÀmma gossen,
Sen han bedt sin moders bön.”

Blodig lek var bragt till Ànda,
Segern vÄr vÀl mÄngen gÄng;
HÀren fick till ro sig vÀnda
Efter slutad bön och sÄng.
Trötta skaror sökte tÀlten,
Höllo glade rast igen;
Lode? Nej, han mÀtte fÀlten,
Spökade kring nejden Àn.

Ensam gick han för det mesta,
Utan buller, utan stÄt;
NÄgra mÀn blott, af hans bÀsta,
Fingo följa honom Ät.
Hvar han varit vÀrst i klÀmma
Under dagen tung och lÄng,
DÀr, dÀr var hans tanke hemmat
DitÄt styrde han sin gÄng.

Hade han ej nog af striden?
Var dess hÄgkomst honom ljuf?
Var, fast kampen var förliden.
Han ej mÀtt pÄ blod Ànnu?
Ville han betrakta döden,
Fröjdas Ät dess offers tal?
Lode?-Nej, han sökte nöden,
Ville lindra likars kval.

Hvar af lif en gnista röjdes,
Hvar en puls Àn vaken fanns,
DÀr höll gubben rast, dÀr dröjdes,
DÀr försöktes vÄrd och ans.
Ingen fick i omsorg svika,
Ingen vÀlja kÀnd och kÀr,
VÀn och ovÀn, allt var lika,
Bröder voro alla dÀr.

MÄngen kÀmpe, van att akta
Lifvet blott som stundens lÄn,
Kunde stÄ och tyst betrakta
Gubbens vandring lÄngt ifrÄn,
Glömma bivuakens nöje
Blott för nöjet att en stund
Le, men med sitt bÀsta löje,
Åt hans underliga rund.

Och man sade: ”Hugg och klappa
Var hans rop i stridens ras;
Nu sÄ fÄr han gÄ och lappa
Hvad han nyss hÀr slog i kras.
Dock,-det var ej gamle Lode,
Som bröt leder och högg ned,
Det var gubben ej, den gode,
Det var pojken, som var vred.”

Pojke var han, men med heder,
Pojken satt i hjÀrtat lugnt;
Gammal tro med gamla seder
Höll det hemmet varmt och ungt.
Stilla allvar var hans yta;
SÄg man i hans blick likvÀl,
SĂ„gs den som i speglar bryta
GlÀdjen i hans barnasjÀl.

Enkel skrud och enkel Àra
Var hans fröjd, kampanjen lÄng.
Det blef fred. Han mÄste bÀra
Band och stjĂ€rnor sen nĂ„’n gĂ„ng.
O, dÄ var det som om stÄten
All hans vÄr kylt af till höst,
Som om pojken, halft förgrÄte
KlÀmts och frusit i hans bröst.

Kom han dÄ inför paraden
TvÀr och tung i högtidsdrÀkt,
Stod hans manskap hela raden
HÀpet, som ur sömnen vÀckt,
Ingen skyldring gick med gamman,
Ingen svÀng förtjÀnte ros,
Tills han gaf dem allesamman
Kort god dag och red sin kos.

SÄdant hÀnde. Dock blott sÀllan
Blott en stor parad till lags.
Höll han öfning dÀr emellan,
Var han klÀdd som fordomdags,
NÀr han dÄ red fram för skocken
Eja, det var sömn ej dÄ;
Gamla herrn och gamla rocken
Dem förstod man sig uppÄ.

Lif och kraft i hvar manöver,
Lust och fröjd, hvarhelst han kom,
Aldrig under, alltid öfver
Hvad han trott sin skara om.
Gubben fick ej annat göra
Än att gĂ„ frĂ„n man till man,
Nypa hÀr en kund i öra,
DĂ€r i skĂ€gget gladt en ann’.

Folket sade sen: ”Anamma!
Än har gubbens vĂ„r ej flytt
Forna junkern Àr densamma,
Bor i hjÀrtat oförbytt.
Tiden pÄ hans hjÀssa snögat,
År och mödor böjt hans kropp,
Pojken log dock Àn ur ögat,
SkĂ€lmen kröp ur gömman opp.”


Dikt Gamle Lode - Johan Ludvig Runeberg