Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt FrÀmlingens syn

Hvems Àr palatset, som jag for förbi
I kvÀllens mörker nyss? Hvem bor dÀri?
SĂ„ graflikt hemskt det stannat i mitt minne:
Det höjde sig sÄ stolt bland nejdens hus,
Men det var mörkt och tomt och dödt dÀr inne,
Blott ur ett rum, ett enda lyste ljus.

Jag stannade en stund och sÄg. Det var
Palatsets stora sal, som lyste klar;
Den lÄg som öppen för mitt skÀrpta öga.
Jag sökte mÀnniskor i salen, men
Min vÀntan sÄg sig fylld sÄ ganska föga,
Blott tvÄ gestalter rörde sig i den.

En svartklÀdd kvinna, hög, fast böjd af Är,
Med rika lockar af ett silfverhÄr,
Som föll pÄ skuldran ned, var en af dessa;
En svartklÀdd man, den andra af de tvÄ,
Höll lugnt en kandelaber, och hans hjÀssa,
Än buren upprĂ€tt, sken som snö ocksĂ„.

Mitt öga följde dem. Det fanns en bild,
En tafla fÀst pÄ salens vÀgg, och skild
FrÄn den pÄ ringa afstÄnd fanns en annan.
NÀr kvinnan nÄdde dessa pÄ sin rund,
DÄ höjde fridsamt hon den sÀnkta pannan
Och sÄg mot dem liksom i bön en stund.

Hvem var hon? En minut, och allt förgick:
Hon hade vandrat. NÀsta ögonblick
SÄgs ej ett ljus sig mer i slottet tÀnda.
Hvem var hon, sÀg? En vÄlnad utan ro?
En enslig bilderdyrkerska kanhÀnda.
FrÄn andra lÀnder och af annan tro?

Nej, frÀmling, ingen vÄlnad, ingen strid
Du skÄdat,-allt var verklighet och frid.
Dock, om i morgon du vid samma timma
Vill följa vÀgen, som till slottet bÀr,
Skall du som nyss se ljus i salen glimma
Och se den gamla kvinnan Äter dÀr.

Sen lÄnga tider ren, sen mÄna Är
Med samma tjÀnare i samma spÄr
Hon vandrar sÄ hvar gÄng till natt det stundar:
Hon dröjer en minut, sen syns hon gÄ;
I nÀsta stund hon hvilar ren och blundar,
Och det Àr fridens sömn, hon sofver dÄ.

De bÄda bilderna, du kunde se,
TvÄ Àdle bröder Ramsay voro de,
I denna boning vuxna med hvaranda.
Den ena stupade pÄ Lemos strand,
Helt kort dÀrpÄ vid Lappo föll den andra,
Och bÄda för ett Àlskadt fosterland.

Om dem vet sÀgnen tÀlja mÄnga drag,
Och Finlands skalder sjunga Àn i dag,
Hur gladt sitt unga hjÀrteblod de blödde.
De fingo segra i sin Älders vÄr,
De fingo falla för det land, dem födde,
En tjugoett, den andra nitton Ă„r.

Men kvinnan, Àdle frÀmling, som du sÄg
Med dyster undran, nÀr i stilla tÄg
Hon lÄngsamt skred frÄn broder och till broder,
Hon lefver nu af sina minnens skatt:
Det var de bÄda tappres gamla moder,
Hon tillbad bilder ej,-hon tog god natt.


Dikt FrÀmlingens syn - Johan Ludvig Runeberg