Svensk poesi

Dikt på svenska

Dikt Första brefvet

D. 2O juni -36.

Medan min gamle tjänare vattnar blomsterparterren och kammar masken af
fruktträden, begagnar jag den vackra aftonstunden för att efter min
herres önskan och min årliga vana skrifva några rader med hälsningar
från oss och trädgården. Jag säger än en gång, hvad jag förut sagt, att
jag icke förstår, hvarföre min herre ofta skrifver mig till med önskan
att få svar, då allt, hvad jag har att berätta, rör en liten fläck, som
jag med svett och kärlek upptagit, och tre, fyra afskilda personer,
hvilkas lif förflyter inom den utan stora förändringar och skiften, som
kunde vara nöjsamma att höra. Dock har jag fattat förtroende för er, min
herre, alltsedan er korta vistelse hos mig, då jag ofta såg i edra
ögon, att mina blommor voro er kära, och jag är viss, att något band
knyter oss vid hvarandra. Jag vill då åter börja utan bryderi och får
blott be er ursäkta, om min fägnad, öfver hvarje ringa sak inom min
värld narrar mig, att blifva för vidlyftig och trötta.

Gud ske lof, på tjugu år eller ända sen året förrän jag blef min egen
har jag ej sett en vackrare vår än denna. April var väl stormig och
regnig, och maj hade med köld, så att jag till och med nödgades täcka
drifbänkarne midt om dagen; men så ändrades åter vädret mot slutet af
månaden, och det är förunderligt att se, huru allt nu trifves och
hinner framåt.

Nu vore det tid att besöka oss för er, som älskar våren och det, som är
i sin växt. Nu stå mina parker här och alla holmar och stränder kring
sjön gröna. Tulpanerna hafva länge blomstrat, likaså narcisserna.
Äppel – och päronträden hvitna af blommor, och kring allt detta binda sig
såsom blåa bälten syrenhäckarne.-Hvarför skulle jag ej hylla
syrenerna? De taga för mycket rum, säger ni, och gifva ingen frukt! Det
märkes, att sommaren var längre hunnen, då ni var här. Kom nu, så skall
ni säga annat. För min del älskar jag dem från barndomen. Deras friskhet
fägnar mig, och deras fägring blomningstiden är en frukt för min själ.
Men låt oss lämna våra olika tankar i sitt värde, Jag vill nu hellre
nämna några ord om de anordningar jag gjort, sedan ni var här, till
en del efter edra egna råd och lutkast. Jag är väl icke mycket böjd
för förändringar, men dels har jag velat göra er ett nöje, dels hafva
omständigheter, dem jag längre fram skall antyda, tvungit mig att gå
ifrån mina vanor.

Vet ni, att ert utkast till det lilla templet på körsbärsholmen tar sig
förträffligt ut i utförandet, i synnerhet från Rosas fönster, hvarifrån
man genom hela längden af poppelallén ser det höja sig som en stor
näckblomma ur sjön. Jag blef mer och mer belåten med er, ju längre
arbetet framskred. En vacker början är gjord med vidgandet af utrymmet
för köksväxterne, så att jag nu kunnat intaga för fruktplanteringarna
hela trakten från den gamla körsbärsskogen till sjön. Ymparne lofva
godt, om jag blott förmår hålla masken borta. Min gamle Anders har de
sista dagarne fått ha bestyret härmed. Ännu visar blott här och där ett
härjadt blad eller en hoprullad löfknippe, men jag minns med fasa de
år, då midt under blomningens och fullhetens tid förödelsen kom och
härjade grönskan och glansen, öfverdrog med hvit svepning de afklädda
kvistarna och lät träden försofva sina skönaste dagar och såsom stela
vinterspöken bortskrämma all glädje af sommarn. Jag dröjer ogärna med
minnet härvid, ty af allt i naturen är mig intet så förfärligt som
åsynen af lefvande, oskyldiga väsendens långsamma aftyning och
förtidiga död för den frätande tanden af en mask, som de själfve
medvetslöst skydda och nära. Ack hvad vore väl lifvet utan kärlek till
sitt stoft, hvad är väl plantan, om den icke fått och gladt bär sina
förgängliga blommor, och blad?

Den täcka löfsaln af alar, som ni inredde vid stranden, dit jag nu
sträckt fruktplanteringen,-jag glömde att säga er det-har jag ej haft
hjärta att rubba. Den står ännu midtibland äppel – och päronträn som ett
kärt minne af er. Rosa syr ibland där inne och berömmer anblicken af den
höga kullen och kyrkan på andra sidan om sjön. För min del tycker
jag mindre om detta ställe, för det svåra stengrundet där utanför, och
det beständiga skrålet af måsar, som alltid äro vana att vistas där.
Det är förunderligt, huru lätt jag störs af minsta oljud. Kanske kommer
denna min otålighet däraf, att jag lefver hela min tid bland dessa
fromma och tysta väsenden, hvilkas högsta skrål är en sakta hviskning,
då vinden rör deras sviktande grenar och blad.

Vet ni, min herre, ibland ledsamheter, för hvilka icke en gång vi här
äro frikallade, hände oss för några dagar sedan en af särdeles
märkvärdighet. Det hade varit klart hela morgonen, och vädret var
vackert, utom det att luften var ovanligt kvalmig. Längre in på
förmiddagen började moln samla sig och åska höras. Snart mörknade
himlahvalfvet helt och hållet, flere störtskurar följde hvarandra, och
ljungeldarne blefvo tätare, verkeligen sällsynt täta. Vi suto just och
åto vår frukost, jag och Rosa, då den gamle tjänaren kom in. Jag
förgäter aldrig hans förstörda utseende. Han hade, såsom jag sedan
hörde, länge envisats med att täcka melonbänkarne och, då regnet blef
våldsammare, sökt skygd under en af de större rönnarna vid udden. Hvad
skydd skulle dock den kunna ge mot ett sådant oväder? Hans gamla
halmhatt hängde som en våtduk i hans hand, då han kom in, sommarrocken
slöt sig som ett kålblad till hans lemmar, håret låg spridt och drypande
kring anletet, och hans hälsning bestod i ett pustande utan ord. De
första ögonblicken kunde jag ej låta bli att le, men detta förtörnade
honom så, att han fick sin tunga lös.

”Ja, ja”, sade han, ”det är lätt att skratta, men nu är det slut!”

”Nå, min vän”, sade jag och höll mig allvarsam, ”tag blott torra kläder
på dig, så kommer du väl i skick igen.”

”Hvem bryr sig om mig?” inföll han med stigande förtrytelse; ”jag säger,
att det är slut med mamsell Rosa, Gud hjälpe mig, gamle man! Ja, där
sitter hon nu ung och röd, men nästa år är det väl annorlunda.”

”Hvad är detta för en spådom, Anders”, sade jag och steg opp, ”hvad
fattas dig?”

Och nu kom han ändteligen fram med saken. Åskan hade slagit ned på Rosas
alm, det sköna trädet, som ni minns stod just vid hörnet af byggningen
till vänster, då man kom in från landsidan, hade splittrat sönder
grenarne och bräckt stammen vid roten. Ni kan föreställa er min
ledsnad. Det hade verkeligen någonting ovanligt med sig, detta träd. Så
ungt ännu, och ändå så yppigt! Stammen så rak och hög, och kronan
sen-kommer ni ihåg, att vi just anmärkte, hur regelbundet den fyllde
sig? Anders har jag sökt trösta, så godt jag kunnat. Han tycks
sannerligen vara mera bekymrad öfver Rosa än öfver trädet, Rosa
själf skämtar ofta med honom öfver hans lustiga förskräckelse; men den
gamle mannen skakar ännu alltid betänksamt på hufvudet, så ofta det
blir fråga härom. Det är skada, att han utsatt en så lång tid för sin
spådom, ty nu kommer han väl att ända in på nästa sommar förbli vid sin
villfarelse.

Men ännu en ledsamhet. Jag ser snart ingen annan utväg än att flytta
planket, som skiljer min lilla halfö från den öfriga världen, längre in
mot ösidan af näset, emedan den stora vägen, som nu löper tätt förbi det
på landsidan, stör mig med sitt damm och sin ständiga oro. Jag vet icke,
men jag tycker, att de resandes antal ökas år från år. Hvar morgon är
jag tvungen att damma och ansa växterne i trakten af staketet och får
lof att uppehålla mig på detta ställe längre än på något annat i
trädgården. Ofta händer det då, att en obekant hejdar hästarna, då han
blir mig varse, och begär att få stiga in och bese mina anläggningar;
och ehuru jag gärna unnar hvar och en det ringa nöje, han kan hafva af
dem, äro mig dock dessa besök ej sällan olägliga. Detta är likväl icke,
hvad som mest besvärar mig. Långt mera störande är mig anblicken af
några bland mina grannar, hvilka dageligen, just på morgonstunderna,
göra sina promenader här förbi. Jag vore frestad att tro, att samma
mask, som de senare åren skonat fruktträden, nu flyttat sig öfver på
människorna. Min herre, här lefver en sekt af gudaktiga, tysta, hemska
varelser, som räkna det för sin seger att förkasta jordlifvets fröjder
och som betalat, hvad de anse för sin högre skatt, med kindernas
daggfärg och ögats eld. Hvilket ombyte att från mina friska, glada
blommor se ut på dem! Jag kommer ständigt från sådana möten med en
nedslagenhet, en tryckande känsla, som följer mig hela dagen, och
ofrivilligt hvilar jag med min tanke på det bekymmer, jag skulle känna,
om jag vore en dessa människoblommors högre broder och hade dem under
min vård, såsom jag här har stoftblommorna i min trädgård.

Och nu slutar jag mitt långa bref med de varmaste hälsningar från Rosa.
Hon ber fråga, huru blomsterlökarna, som hon senast sände till er
dotter, vilja trifvas och gå. Till hösten lofvar hon ett parti andra.
Kanske gör hon dem då sällskap själf, om ni tillåter. Hon behöfver se
sig litet omkring i världen; hon är redan sexton år. O, min herre, hon
var ett barn blott, då ni var här; nu är hon fullvuxen, och hvarför
skulle jag frukta att med glädje säga, huru skön hon är? Hvad har jag
dock själf kunnat uträtta till hennes bildning, jag här i mitt dammiga
förkläde, med händerna mörka af stoft och hufvudet fullt af bekymmer för
mina örter och trän? Hennes mor har länge hvilat i grafven, och jag har
blott kunnat se hennes tillväxt och glädjas. Själf har hon vuxit upp
utan ledning af en mänsklig hand, med den blåa himmelen till far och
hemmets lugna blomstervärld till moder. Jag vet ej, hvarföre jag med
sådan kärlek dröjer vid tanken på henne nu. Kanske öker saknaden min
svaghet för henne, ty för närvarande är hon sedan några dagar borta
hemifrån. Hon kommer nu att vistas oafbrutet hos en släktinge, till dess
hon blifvit förberedd till sin första nattvardsgång. Efter tre veckor
väntar jag henne tillbaka.-

Jag kan ej utan blygsel läsa igenom mitt långa bref, som så litet
innehåller. Förlåt er gamla vän, min herre, han ger så godt han har och
ursäktar sig därmed, att han uppfyller er egen begäran. Förblifver etc.


Dikt Första brefvet - Johan Ludvig Runeberg