Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Flickans klagan

(En finsk runa).

Aldrig gå de ur mitt sinne,
Ur mitt minne plånas aldrig
Dessa hulda, ljufva dagar,
Då jag sjöng, ett barn till ålder,
Kvittrade som liten flicka
Med den muntra fågelns glädje,
Lärkans glädje, som med vingen
Nära molnens barm i höjden
Fri och lätt och sorglös leker.

Hjärtat fritt ifrån bekymmer,
Flög jag förr, som vinden flyger,
Fördes, som en gnista föres,
For, som löfvet far i lunden,
Såsom fjäriln öfver lindan,
Drack mig mätt af ljufva safter
Från den gyllne blommans kalkar,
Som af silfver öfverstänktes.

Främmande för alla sorger,
Satt jag, glädjens bild, på fältet,
Satt med honings-håg på tufvan,
Satt, en blomma lik, på lindan,
Lekande, förtroligt sluten
Till den muntra syskonringen,
Sakta smekt af vädrets ande,
När han kom med blomsterdofter
Från det honingsrika landet.

Hvilans afbild, sen på bädden
Sof jag, lik en liten fågel,
Och det blida lugnet redde
Vid min sida sig ett läger,
Störde ej min sömn med hotet
Om en nytänd dags bekymmer,
Om de sorger, hvilka plåga
Nu mitt sakta tärda hjärta.

Hvarken vet jag eller kan jag
Rätt och tydligt uppenbara,
Hvad som rann uti mitt sinne,
Hvad som drabbade mitt hufvud,
Denna underliga tanke,
Som uti mitt bjärta tändes,
Som, förut ej känd, mig nådde,
Efter det min moder sagt mig,
Sen hon sagt: ”Min lilla dotter,
Snart du redan femton vårar
Lämnat efter dig i spåren.”-
Jämte mina bröst, som stego,
Steg en okänd eld i hjärtat,
Jämte mina bröst, som svällde,
Svällde oron under duken
1 den ovant höjda barmen.

Ledsamt är det nu i stugan.
Tungt är sinnet nu på fältet,
Lugn finns icke mer i lunden,
Trefnad icke mer i skuggan
Under trädens mörka grenar.
Oron tvingar mig till hvilan,
Oron stör mig under sömnen,
Oron väcker mig till ljuset,
Till den nya dagens möte.
Nu det brinner i mitt hjärta,
I den skymda gömman brinner
Hoppets eld, den oförstådda,
Den besynnerliga elden,
Hvilken jag ej vet att släcka,
Icke hjärta har att kväfva.-
Dit de ila skyndsamt alla,
Alla ord ifrån min tunga,
När jag ej af någon höres;
Dit min hjärnas alla tankar,
Dit mitt hjärtas lugn och hvila,
Dit till hoppets dunkla vägar,
Aningarnas trånga vägar,
Sorgefulla för mitt hjärta,
Glädjefulla för mitt hjärta.
Af de önskningar, jag hyser,
Är blott en beständigt viktig,
Bland behofver, dem jag känner,
Känner hjärtat ett allena;
Sorgefullt det är för hjärtat,
Glädjefullt det är för hjärtat.


Dikt Flickans klagan - Johan Ludvig Runeberg