Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Flickan vid Zetinja

Vid Zetinjas djupa, svala bölja
Satt i dryckeslag en skara hjältar,
Och en vacker flicka bjöd dem vin där.
Men när bägarn hon åt någon räcker,
Fattar han, i stället för pokalen,
Hennes hvita hand att henne famna.
Flickan åter sträfvar mot och talar:
”Nå, i sanning, mina tappra hjältar,
Allas eder tjänarinna är jag;
Men åt en blott kan jag fästmö vara,
Blott åt den, som i sin vapenrustning,
Med sin divansmantel därutöfver,
Från den ena stranden till den andra
Genomsimma kan Zetinjas vågor.-
Dennes trogna fästmö vill jag blifva.”

Dock med nedsänkt hufvud ser hvar hjälte
Tigande emot den svarta marken,
Utom en, den käcka Radoitza.
Hurtigt opp ifrån sin plats han springer,
Gjordar om sig sina blanka vapen,
Sveper sig i mångahanda dräkter,
Kastar öfver dem sin divansmantel,
Och så störtar han sig ned i böljan.
Snart från ena stranden till den andra
Har den djärfve simmarn redan hunnit;
Dock när dädan han sin hemfärd börjar,
Dykar han i böljan oförmodadt,
Icke så, att krafter honom felats,
Men att pröfva älskarinnan endast,
Om han skulle få en trogen maka.
Hur han sjunker, märker då den kära,
Ser det, ilar, kastar sig i strömmen.
Hastigt stiger ynglingen ur djupet
Och med kraft den dunkla vågen klyfver,
Tills han hunnit till sin älskarinna.
Och han fattar hennes hvita händer
Och den hulda till sin boning leder.


1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (3 votes, average: 5,00 out of 5)

Dikt Flickan vid Zetinja - Johan Ludvig Runeberg