Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Femte sÄngen

SÄ fördrefvo sin dag pÄ den vÀlbemedlade herrgÄln
Ryssarnas glÀdtiga tropp och drucko och friade ömsom,
Medan pÄ holmen skyttarna gladdes af skott och af jaktrop.
Men dÄ af solen en strimma ej mer var öfrig i vÀster,
Fanns pÄ den skogiga ön ej heller en Àlg, som ej stupat.
Sex skidlöpare, dröjande kvar vid bytet att vakta,
Suto pÄ snön i en rund och förnöjdes af mat och af brÀnnvin;
Petrus igen och med honom den aktade herr kommissarien
TÄgade lÄngsamt fram mot sitt hem pÄ det glimmande trÀsket.
Åter ett stycke frĂ„n dem, sĂ„ lĂ„ngt, att det vingade lodet
NÄtt, men ej trÀffat sitt mÄl, skrann flÀmtande vÀrden pÄ Hjerpvik;
Honom följde, fast nÀra dock ej, den raske Mattias.
Snabba som skuggor af moln, af stormarna drifna pÄ fÀstet,
Flögo pÄ isen de fram med glattade skidor i tÀflan,
Öfvade bĂ„da och bĂ„da för skidlopp vida berömda.
Nu det gÀllde ett vad: hvem först till den aktade herrgÄln
Hunne och skaffade hÀstar att Àlgarne forsla frÄn skogen,
Skulle med ett stop öl och en sup af den andra förplÀgas.
Vargen hade ej tÀflat i lopp med den Äldrige Hjerpvik,
DÀr han för vadet ilade fram; den raske Mattias
Skyndade skamfull efter och stötte med kÀpparna drifvan.
Men nÀr omsider han kom till den sluttande backen vid herrgÄln,
Mötte han ren Zakarias, som stod stormodig pÄ frÀmsta
SlÀdan och följdes af tvÄ frilöpande fÄlar i spÄret.
Glad, dÄ de möttes, talte den Àrade vÀrden pÄ Hjerpvik:
”Nu, nu, laga, Mattias, att ölet mig vĂ€ntar och supen,
NĂ€r jag med Ă€lgarne kommer i kvĂ€ll och behöfver mig vĂ€rma.”
Sade och eggade hÀsten till fÀrd. Men den raske Mattias
TÀnkte pÄ Hedda och fattade strax och slÀppte ej tygeln,
Innan han henne begÀrt af den Äldrige fadren till maka.
”VĂ€l”, sĂ„ sade han, ”öl skall du finna i afton och brĂ€nnvin;
Lofva dock ett, Zakarias, Ät mig tillbaka i hast hÀr,
Innan du fĂ€rdas, lofva mig Hedda, din dotter, till hustru.”

Leende svarade dÄ Zakarias, den Àrlige gubben:
”Ej Ă€r det jag, som skall bĂ€dda din sĂ€ng och syra din rocka,
FrÄga ej mig, men henne, och lofvar hon, lofvar jag Àfven.
VĂ€l med en sĂ€mre kunde hon vandra och vandra till sĂ€mre.”
Sade och ropade högt Ät hÀsten och Äkte sin vÀg bort.
Men till stugan begaf sig med fröjd den raske Mattias.

Inne fann han vÀl ej, hvad han sökte, den blomstrande Hedda,
Ty hon satt dÀr oppe i hushÄllskammaren ensam,
Full af bestyr att snart fÄ slut pÄ den randiga vÀfven;
Ryssarna sÄg han dock dÀr och med dem rotfattiga gumman.
NÀra till muren satt den skröpliga, halta Rebecka,
Krumpen och tyst, lÄngskÀggige brödren lÄgo dÀr spridde,
Icke pÄ valda stÀllen, men hvar de af hÀndelse fallit.
Vakne voro de ej, de njöto det ljufliga rusets
Döfvande ro och glömde i lugn besvÀrliga fÀrder;
Endast den brunskÀggyfvige Ontrus satt vid sin kanna,
Drucken och sÀll, och sÄg pÄ de fallna kamraternas hvila.

Men dÄ i dörren han mÀrkte den raske Mattias frÄn Kuru,
Sprang han frÄn bÀnken strax och började dansa i glÀdjen.
Skriande sjöng han och mÀtte den rymliga stugan med stegen,
SÄ att hon skyndade, skrÀmd af hans sprÄng, den gamla Rebecka,
Bort i en vrÄ och fördömde med slutna hÀnder hans upptÄg.

VÀl af hans dans förnöjdes den raske Mattias frÄn Kuru,
Hellre han skÄdat Hedda ÀndÄ; men han hejdade Ontrus
Midt i hans fart och fÄngade ögonblicket och talte:
”Hej dock! GĂ„r det sĂ„ lĂ€tt, danskunnige broder, att röra
Fötterna nu, dÄ du lyder den glÀdtiga takten allena,
Skulle vÀl stugan ej mer inrymma de luftiga sprÄngen,
Om med en vacker flicka du fick kringsvÀnga i polska?
SĂ€g, hvar Ă€ro de nu, de blomstrande pigorna alla?”

Honom svarade Äter den brunskÀggyfvige Ontrus:
”Hvem vill passa dĂ€rpĂ„, hvar de öfriga springa pĂ„ gĂ„rden:
Endast den fagra Hedda, som sitter vid vÀfven dÀr oppe,
Söker jag glad, ty hon brygger och sÀljer det hÀrliga ölet.
Snart skall hon visa sig hĂ€r med en skummande stĂ€fva Ă„nyo.”
Glad nedsatte sig dÄ den raske Mattias att vÀnta.

Men i detsamma syntes i dörrn den saknade flickans
Rodnande kind, och hon kom att spola sitt fÀrgade ullgarn.
StÀfvan bar hon i handen ocksÄ, af det jÀsande ölets
Fradga bestÀnkt, dÄ hon skred som en morgonstjÀrna till bordet
Och med ett leende fÀste sin blick pÄ den raske Mattias.
”Nu”, sĂ„ sade hon, ”mĂ„ste du strax, vĂ€rderade frĂ€mling,
Skilja en tvist, som jag har med en annan flicka i gÄrden:
Om det Àr hon eller jag, som skall fÄ af den andra ett nÄlbref.
Om pÄ er jakt du trÀffade bÀst, fÄr jag, och hon tappar;
Åter om Petrus trĂ€ffade bĂ€st, fĂ„r hon, och jag tappar.”
Sade och knöt kring röret en Ànda och började spola.

NÀrmare henne satte sig dÄ den raske Mattias,
TÀnde pÄ pÀrtans eld sin stoppade pipa och sade:
”Flicka, ej mer mĂ„ du vĂ„ga pĂ„ frĂ€mlingens lycka ett nĂ„lbref.
SÄ har det gÄtt med vÄr jakt, att af fyra Àlgar, som fallit,
TvÄ jag skjutit, och en vÀlaktade herr kommissarien,
En blott Petrus ocksÄ; men det yppersta skottet Àr hans dock.
Se, dÄ vi slutade ren och voro beredda till hemfÀrd,
Sköt Zakarias ett skott, dÀr han stod vid stranden allena,
Sköt och höjde sin röst och skrek som ett dÄnande tordön:
’Hit, hit! Skynden er, skynden med laddade bössor i tid hit!’
Ingen hade vÀl dÄ, om icke den flyende haren,
TÀflat om yppersta priset i lopp med den Àrlige Petrus;
SÄ framskyndade han, dÄ han hörde det skallande ropet.
Stranden nÄdde ock jag och sÄg, hur han lossade skottet,
SÄg, hur pÄ hÄll, oskadad och fri, den flyende Àlgen
StrÀckte sin fÀrd i galopp utöfver det snöiga trÀsket.
Men i ett obetvingeligt skratt utbrast jag och sade:
’Hvar Ă€r ditt vett, förstĂ„ndige vĂ€n, dĂ„ du skjuter pĂ„ allvar?
Snarare trĂ€ffar du skyn, Ă€n den flyende Ă€lgen pĂ„ slikt hĂ„ll.’
Tigande ryckte han vred ur min hand det gamla gevÀret,
Lade det genast till ögat och sköt. Ett rop af förundran
Följde hans dÄnande skott, ty den fjÀrran trafvande Àlgen
Stannade, reste sig högt och störtade blodig pÄ drifvan.
Icke i mannaminne ett skott, likt detta, förspordes.
Dock, hvi talar jag hÀr om vÄr jakt? LÄngt annat i hÄgen
Har du vÀl nu, dÄ du spolar ditt garn, kanhÀnda till brudskÀnk,
Kanske till vĂ€st Ă„t en man, som fĂ„ngat och Ă€ger ditt hjĂ€rta?”

”HĂ„ hĂ„!” suckade nu den skröpliga, halta Rebecka,
DÀr vid ugnen hon satt hopkrumpen och stödde i stilla
Gungning mot hÀndernas par den rynkiga hakan betÀnksam:
”HĂ„ hĂ„! Vore jag Ă€n, som jag var i min blomstrande ungdom,
Vore jag Àn, som jag var, dÄ vid lagmanstinget jag tjÀnte,
Frodig och frisk och förnöjd och röd som en skinande glödhög,
BÀttre jag visste att skicka mig sÄ, som det Àgnar en flicka.
MÄngen förnÀmare man, som mig kom med förmÀtenhet nÀra,
Fick sig en trasa i synen och Àfven en skopa med vatten.
Icke ville jag dÄ med alla, som komma och fara,
Sitta och sprÄka förtroliga ord, som den flyktiga Hedda
Sitter med frĂ€mlingen nu och slutar ej spola i kvĂ€ll hĂ€r.”

SĂ„ hon sade; och djupt grep tadlet den blomstrande flickans
Sinne, och rodnande tog hon sin korg och begaf sig ur stugan.

Men som dÄ noten en kvÀll af fiskare kastas i lugnet,
Varpet i början Àr blankt och knappt vid flarnena krusas,
Tills omsider det trÄnges ihop, och fiskarna stÀngda
Spritta ur sjön, och vÄgen i rörelse bringas och hÀfves,
SÄ, vid den Äldrigas tal, ju nÀrmre sin mening hoa hopdrog,
Skiftade frÀmlingens anletes drag frÄn lugn och till vrede.
Vred frÄn sin bÀnk uppstod han och talade bittert och sade:
”Gamla Rebecka, om tyst pĂ„ den sotiga muren du drefve
Syrsor och russakor bort, dÄ de springa i kÀrlekens upptÄg,
Utan att mÀnniskor störa och hindra förtroliga samtal,
Hade om dagen du frid och en lugnare hvila om natten;
Men som en dĂ„re, och ej som det Ă€gnar en klok, du beter dig.”
SĂ„ han sade. Ett ord gaf icke Rebecka till gensvar,
Utan hon gungade stilla, och tyst hÄhÄade endast.
Men i detsamma syntes igenom den öppnade gluggen
Petrus pÄ gÄrden ren och den aktade herr kommissarien.
Ut begaf sig Mattias och lÀmnade vreden i stugan.

Strax, dÄ de komna han nÄtt, begynte han tala och sade:
”Petrus, förut du varit en gĂ„ng med lycka min talman,
Var det Ànnu och gÄ, om den aktade herrn det ej nekar,
Snart att fria för mig till Hedda, ty henne begÀr jag;
Allt hvad min förra hustru du lofvat, lofve du henne.”

Bifall nickade strax kommissarien och talade vÀnligt:
”GĂ„ blott, gĂ„, fast gĂ„rden sin yppersta piga förlorar,
Mer Àn en piga, ty kÀr som ett barn har hon varit oss stÀndigt;
Men om hon villigt och gladt, som jag tror, förslaget emottar,
Skola i stugan i kvĂ€ll ej dans och förplĂ€gningar saknas.”

”Hej, Hej!” ordade Ă„ter den vĂ€lförstĂ„ndige Petrus,
”Icke dock sĂ„, ej gĂ„r jag Ă„stad som en tiggares talman,
Hvilken för bruden en narr och knappast tobak för sig sjÀlf fÄr.
Talar jag, mÄste en stÀfva med öl först lossa min tunga,
Sen skall en brudgumsgĂ„fva ocksĂ„ jag Ă€ga för bruden.”

Leende inbjöd strax kommissarien den aktade Petrus,
Skaffade öl, och hans torpare tömde med glÀdje en stÀfva;
Men till stugan igen begaf sig den raske Mattias.

”Ontrus”, ropte han gladt, dĂ„ han öppnade dörren och inkom,
”Fram med en sidenduk ur din vĂ€ska, sĂ„ sluta vi handel!”
Liksom en sommarsky, af den glimmande blixten itu deld,
Lyste af glÀdje din blick vid hans ord, förstÄndige Ontrus.
Ej köpslagades lÀnge, och ej afprutades mycket,
HÀlften dock prutades strax, och den raske Mattias frÄn Kuru
Förde den köpta duken i hast till sin svÄger i salen.

Denne, sÄ snart han druckit sitt öl och gÄfvan i hand fÄtt,
Gick högtidlig och stolt i sitt vÀrf till den blomstrande flickan,
DÀr vid sin randiga vÀf hon i hushÄllskammaren dvaldes.
Kommen, tog han sig plats vid den sprakande brasan pÄ spiseln,
Stoppade pipan, tog med hÀrdade fingrar ett eldkol,
TÀnde den lÄngsamt, rökte och teg. Den blomstrande Hedda
Skötte sin vÀf och slÀngde den flyende spolen behÀndigt.

Men dÄ den vÀlförstÄndige Petrus sutit en stund dÀr,
TrÀdde han fram och lade den glimmande duken pÄ vÀfven:
”Denna”, sade han, ”ger dig den raske Mattias frĂ„n Kuru,
GÄfva som karl, ej ofta bestÄdd Ät den fattiga flickan,
Är hon ock vacker som du, och som du vĂ€rderad af alla.”
Sade och satte sig ned och rökte och började Äter:
”Icke blott duken han ger, men sig sjĂ€lf han bjuder dig Ă€fven.
Men att du icke mÄ tveka och tro, att en fattig begÀr dig,
Se, sÄ vill jag förtÀlja dig allt, hvad han har och besitter,
Löst och fast, det förnÀmsta; det ringare nÀmner jag icke,
Ty upprÀkna det allt förmÄdde jag ej pÄ en kvÀllstund,
Hade en tunga jag Àn mer rörlig Àn löfvet pÄ aspen.
FrÀmst pÄ en kulle nÀra den toppade granen med flaggstÄng
Ligger hans vÀlupptimrade gÄrd, en glÀdje för fiskarn,
NÀr i sin gungande bÄt frÄn trÀsket han ser den pÄ afstÄnd.
Under den ligga i rund hans noggrant gÀrdade Àgor,
Åkrar, som skiftevis gro och skiftevis ligga i trĂ€de,
Bördiga, fulla af svartmylls-kokor pÄ botten af lerjord.
Ville jag nÀmna dÀrhos hans gifvande sveder, dÀr skogen,
HÀrjad af lÄgorna, tvingas att ge sin fetma Ät sÄdden,
Eller hans kyttlands-tegar, som midt i det sumpiga kÀrret
StrÀcka sin lÀngd och mellan bestÀndigt flödande diken
Synas som holmar af guld, nÀr grödan mognar om hösten.
Åkrarna plöjer han lĂ€tt med fem hullglĂ€nsande hĂ€star.
Ängar Ă€ger han ock, kring hela hans socken berömda,
BÄde pÄ höglÀnd mark och pÄ lÄg, vÀlrödjade alla,
Hvilka om vÄren gro blomrika och bÀrgas om sommarn.
Aldrig betar en tand pÄ hans vÀl omhÀgnade Àngar,
Medan de stÄ i sin vÀxt, de betas af lian allenast.
Ty med det första marken om vÀrn frÄn drifvor befriats,
Lösas hans frodiga kor ur spiltan och drifvas till skogen,
DÀr de i dalarna finna en frisk och rikelig föda.
SĂ„ kringvandra de dagen igenom om sommarn och njuta
Grönskande grÀs och dricka sig mÀtta ur rinnande bÀckar,
Men hvar afton komma de hem, en glÀdje för Àgarn.
Lyster dig höra ocksÄ, hur mÄnga hans frodiga hjordar
Lefva om sommarn pÄ holmar och skÀr, dem han Àger i trÀsket?
Femtio ulliga fÄr och tjugu behornade getter.
Aldrig störas de dÀr af vargar, ty sÄ Àr Mattias
Oförtruten och kÀck att skjuta förödande rofdjur,
Utan de trifvas i ro och föröka sin afvel bestÀndigt.
Mycket bekymra ej heller de lönande fÄren om vintern,
Ty dÄ stÄ de i stall och Àta en rikelig löfskörd;
Getterna Äter kunde den sÀmsta tiggare Àga,
SÄ behÀndiga Àro de stÀndigt att söka sig foder.
Kommer en frÀmling med hÀst och stannar pÄ gÄrden att hvila,
Genast springa de fram till hans lass och sköfla hans hösÀck,
Tills han förtörnad svÀnger sin piska och drifver dem unnan.
Se, sÄ har jag beskrifvit hans gÄrd och bördiga Àgor
Utan ett svekfullt ord, och pÄ samma sÀtt Àfven hans husdjur,
Tager jag hönorna bort och den vaksamt galande tuppen,
Hvilka i stugan vistas och bo med mÀnniskor gÀrna.
SÄdant Àger han allt, den raske Mattias i Kuru,
Rik och förnöjd, och befaller Ànnu, som om herre han vore,
Tre vÀlmÄende torparegods pÄ hans bördiga hemman.
Se, och en sÄdan man, med sÄdana hÄfvor och skatter,
Sedda med ÄtrÄ Àfven af den, som rikare nÀmnes,
Bjuder dig lyckan nu att Àga och ensam besitta.
Ty sÄ lofvar han dig, den raske Mattias i Kuru,
Om som en trogen hustru du vill, tillgifven och godsint,
Dela hans möda om dagen och dela hans lÀger om natten:
Först skall du rÄ som vÀrdinna i allt och befalla i huset
DrÀngar, pigor och barn; din man skall du rÄda allenast.
Nycklarna Àge du sjÀlf; hvad lÄs dig lyster att öppna,
Öppne du fritt, hvad skatter som helst, du finner dĂ€r inom,
Kan du betrakta som dina med fröjd och icke med afund.
Men om du hvÀlfver ibland ett förslag i ditt sinne, som strider
Mot hvad din man har tÀnkt, dÄ mÄste du vika med saktmod,
Om jordbruket det rör eller penningens kloka förvaltning.
GÀller det Äter mat eller dryck och anstÀndiga klÀder,
Eftergifver din man och vill detsamma, som du vill.
TÀnk dÄ ej mer, förstÄndiga Hedda, hitÄt och ditÄt,
Likasom mÄngen gör, som, förledd af sitt flyktiga sinne,
StÀndigt föraktar det goda, han vann, för det bÀttre, han hoppas;
Icke sÄ rik Àr pÄ blommor en Àng i den varmaste sommar,
Barn, som pÄ glÀdje den vÀg, dÀr vi gÄ mot grafven bestÀndigt,
Endast vi akta oss vÀl, att ej hoppet, det hala, bedrager;
Ty hvar vi stanna en stund att njuta en lycka, i blinken
Springer dÀr hoppet förut och visar en bÀttre pÄ afstÄnd;
DÄren följer det lysten frÄn en till en annan och ratar,
Aldrig förnöjd, tills slutligt han suckande hinnes af döden.”

Sagdt; och han teg, uppblickade högt och tryckte förnöjsamt
Med pekfingret pÄ askan, som pöst i den rykande pipan,
Medan hon, rodnande djupt, den unga, förstÄndiga flickan,
Nedslog ögat, fingrade halsdukssnibben och svarte:
”Icke vill jag förtiga för dig, vĂ€rderade Petrus,
Huru med glÀdje jag hör, att den raske Mattias begÀr mig;
Ty du kÀnner dock vÀl, hvart den fattiga flickan bestÀndigt
Riktar en lÀngtande blick och sitt hjÀrtas innersta tanke.
Tungt Àr tjÀna en annan, om Àfven den gode man tjÀnar,
NÀr för den lön, han ger, han Àger att fordra vÄr möda,
Tyngre blir det en gÄng att kraftlös lefva af nÄdbröd.
DÀrför hyser ej flickan en gladare önskan pÄ jorden,
Än att sin egen bli och rĂ„ som vĂ€rdinna och stĂ€ndigt
TjÀna en godsint man af kÀrlek och icke af nödtvÄng.
Ofta nÀr ensam jag satt hÀr oppe och trampade vÀfven,
TÀnkte jag sÄ: NÀr skall du vÀl, Hedda, vÀfva ditt eget?
Spolen flydde ock dÄ rÀtt ofta den mötande handen.
Medan en rullande tÄr föll ned pÄ den randiga vÀfven.
Nu, om min fader det vill, vill gĂ€rna jag följa Mattias.”

Sade och grÀt af glÀdje och fattade Petrus i handen,
Skakande den; och han grÀt, den gamle, af glÀdje tillika.

Men dÄ sitt vÀrt han slutat och allt aflupit med framgÄng,
Gick han till stugan och trÀffade dÀr den raske Mattias.
”Saken Ă€r afgjord”, sade han glad vid ett ljudande handslag,
”Vandra till kammaren du och jollra och lek med din fĂ€stmö!
SjĂ€lf skall pĂ„ skidor jag skynda mig hem att hĂ€mta mitt folk hit.’
Sade och lÀmnade svÄgern och steg pÄ sitt glattade skidpar,
Skyndande fjÀten hem till sitt torp med glÀdje i hjÀrtat.


Dikt Femte sÄngen - Johan Ludvig Runeberg
«