Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Egen moder göms i mullen

I mitt hem en styfmor rÄder,
Egen moder göms i mullen.
Och jag hastar öfver hagen,
Skyndar stilla till den sörjda,
Ginar öfver gÀrdet stundom.
Men den frÀmmande förtörnas,
Hviskar, hvÀsande af vrede:
”Denna flicka gĂ„r pĂ„ grĂ€set,
Krossar klöfvern dĂ€r pĂ„ Ă€ngen.”

Fader, hör ej hÄrda orden!
LÀtt Àr flickans fot i loppet,
Stör ej mÄnga strÄn i farten.
Jungfrun har ej hÄrda sulor,
Trampar ej med tunga klackar.
Oskodd löper hon pÄ lindan,
Flyr med blottad fot pÄ fÀltet,
Far, som flÀkten far pÄ Àngen,
Skyndar sÄsom skuggan öfver.

Skulle ock ett blad bli brutet,
NÄgot grÀsstrÄ nedertryckas,
HjÀrtats sorg förtynga stegen,
Grönskar snart en grodd Änyo,
Fostras flere blad i stÀllet
Af den dagg, mitt öga gjuter,
Dessa blÄa stjÀrnors tÄrar.


Dikt Egen moder göms i mullen - Johan Ludvig Runeberg