Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Döbeln vid Jutas

Herr prosten talte: ”Döbeln Ă€r en hedning,
Förtappad Àr han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,
Och han, han ligger tyst en stund och hör:
DÄ reser han sig plötsligt upp i sÀngen:
’Drif ut prelaten’, ropar han Ă„t drĂ€ngen,
’Och akta dig, om han slĂ€pps in hĂ€rnĂ€st!’
Är det ett sprĂ„k af en, som nalkas döden?
Dock, han mÄ svara sjÀlf för sina öden,
Jag har gjort nog som mĂ€nniska och prĂ€st.”

SĂ„ talte vid sitt middagsbord, det rika,
Herr pastorn, dÀr han satt i all sin stÄt,
Han talte sÄ och drog en suck tillika
Och skar en bit af steken Àn och Ät.
Men pÄ sin bÀdd lÄg Döbeln tÀrd af plÄgor,
Hans barm sÄgs kÀmpa, ögat brann i lÄgor,
Och feberflammor fÀrgade hans hy.
I strÀcktÄg nyss hans skaror norrut ilat,
PĂ„ tvenne dygn, de sista, icke hvilat;
SjÀlf var han kommen till Nykarleby.

Han led af pulsens brand, men i sitt sinne,
En eld, mer tÀrande Àn den, han bar;
SÄg man hans öga, röjde sig dÀr inne
En oro djupare, Àn feberns var,
Han rÀknade hvar stund, som hann förlida,
Han tycktes lyssna, vÀnta, Àngsligt bida,
Och ofta var hans blick pÄ dörren fÀst.
Den upplÀts, flÀrdlös trÀdde genom salen
En yngling fram till bÀdden, till genralen;
Och Döbeln talte till sin unga gÀst.

”Herr doktor, flĂ€rd Ă€r mycket, som vi dyrke,
Och bland fritÀnkare Àr jag visst en;
TvÄ ting dock lÀrt mig akta lÀkarns yrke:
Min brÀckta panna och min vÀn Bjerkén.
Hvad ni förordnat, har jag dÀrför tagit,
Har som ett barn hÀr legat och fördragit
Det batteri, ni radat pÄ mitt bord.
Jag vet det vÀl ni följer konstens lagar:
Men binda de mig hÀr för timmar, dagar,
SÄ bryt dem som en man, det Àr mitt ord.

Jag vill, jag skall bli frisk, det fÄr ej prutas,
Jag mÄste upp, om jag i grafven lÄg.
Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas;
DÀr afgörs finska hÀrens ÄtertÄg.
Jag mÄste dit, förrÀn min trupp Àr slagen.
Skall vÀgen spÀrras, Adlercreutz blir tagen?
Hvad blir, du tappra hÀr, ditt öde sen?
Nej, doktor, nej, tÀnk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufaldt vÀrre,
Men hjĂ€lper mig i dag pĂ„ mina ben!”

Den unge lÀkarn hörde mulen ordet,
Dock plötsligt fick hans Àdla anlet dag;
Han sÀnkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet
Och strök det tomt uti ett enda drag.
”Nu, herr genral, gör ej min konst er hinder.”
En högre rodnad flög pÄ Döbelns kinder,
Och upp han sprang, fast sviktande och svag:
”Ha! Tack, min unge vĂ€n, en kyss pĂ„ pannan!
Ni har förstÄtt mig, ni, som ingen annan;
Ni Ă€r en man, och sĂ„ Ă€r Ă€fven jag.”

Vid Jutas hade skotten tystnat alla,
Sen döden gjort dÀr ren sin första skörd,
Den finska truppen, fÀrdig blott att falla.
Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd;
Ett anfall var tillbakakastadt bara,
Och Kosatschoffski ordnade sin skara,
Beredd att allt förkrossa med ett nytt.
En dyster stillhet rÄdde under tiden,
Som dÄ en Äsksky, nyss frÄn hvalfvet skriden,
StÄr dubbelt hotfull Äter, dÀr den flytt.

Hvem skulle samla vÄra glesa leder,
En Äterstod frÄn dyra segrars dar?
Af mod, af kraft, af guldren tro och heder
Fanns nog, men ordnarn borta var.
Den man, som tÀndt vÄrt hopp i nödens tider,
Som fört i hundra blodigt sköna strider
Sin tappra björneborgska skÀra an,
Han skulle nu ej se dess sista öden,
Hans veteraners lugna gÄng mot döden,
Den skulle slumpen leda, icke han.

Det glömmes ej, du var dock dÀr tillstÀdes,
Du, som sÄ ofta sÄgs i stridens lek,
Du, vid hvars namn det fosterland Àn glÀdes,
Som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek!
Men du och dina Àdla vÀnner alla,
I kunden kÀmpa, icke sÄ befalla;
Det var hans konst, den sjukes, endast hans.
Du stod dÀr, du, men stum, med klingan dragen,
Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen,
Blott Konow svor, och bister röt von Schantz.

Gif akt, tyst, hör! Det ljöd hurra pÄ höjden.
En man till hÀst syns nalkas. Hvem Àr han?
Hör, hvilken storm af rop! Hvad vÄllar fröjden,
Som brusar jublande frÄn man till man?
Hurra, hurra far öfver fÀlt och kullar,
Det slukar massor, vidgas, vÀxer, rullar
Som en lavin af röster ned mot dala.
Ha, han har kommit, han och ingen annan,
Den lilla mannen syns med band om pannan,
Den Àdla, tappra, varma generaln.

Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar
Till detta folk, som striden nyss förspred;
Han rider fram, de sluta sig, hans hopar,
Och det blir skick pÄ nytt frÄn led till led.
I tÀta rader blixtra ren gevÀren,
Den svartnade, i trasor klÀdda hÀren
StÄr ordnad, hotfull, fruktansvÀrd igen;
Den har ej mer blott döden att förbida,
Den tÀnker segra nu, ej endast strida;
En annan ande hvilar öfver den.

Men Döbeln reds fronten af sin skara,
Sen han den Ă„ter stark och tryggad fann,
Hans skarpa öga tycktes öfverfara
Hvar trupp, hvar rote, hvarje enskild man.
Det syntes klart för alla, svensk som finne,
Att stora planer hvÀlfdes i hans sinne,
Och slukar han mer, Àn han var van;
Dock var han ovant mild ocksÄ den dagen,
Och ofta ljusnade de bistra dragen
Mot nÄgon vÀlkÀnd, trumpen veteran.

En sÄdan stod dÄ i din trupp, von Kothen,
Det var korpralen numro sju, Standar.
Han stod med söndrig sko pÄ ena foten,
Den andra foten blödde och var bar.
DÄ Döbeln hann den gamle, sÄgs han stanna.
Med blicken mörk, med handen pÄ sin panna,
BesÄg han stum den grÄa krigarns skick.
”Du var dock med”, sĂ„ talte han omsider,
”PĂ„ Lappos slĂ€tt, vid Kauhajokis strider
Är det den lön, du för vĂ„r seger fick?”

”Herr general”, sĂ„ svarte veteranen,
”Se hĂ€r Ă€r det gevĂ€r, ni sjĂ€lf mig gaf.
Ännu Ă€r pipan utan fel, och hanen
Ger eld som fordomdags, det Àr nog af.
Att jag Àr dÄligt klÀdd, lÀr ingen klandra;
Man Àr ej sÀmre, dÄ man Àr som andra,
Och drÀkten Àr ej mannen, vill jag tro.
Skodd eller oskodd gör till saken ringa;
Sörj ni blott för att vi fÄ stÄ, ej springa,
SĂ„ hjĂ€lper nog sig foten utan sko.”

Och Döbeln talte icke mer men höjde
Af aktning hatten vid den gamles ord.
SÄ red han hÀn till Brakels trupp; dÀr dröjde
PÄ nytt han nu, han sÄg trumslagar Nord.
Det var en gubbe, kÀnd sen ÄttiÄtta;
Nu var han stel i armen utan mÄtta
Och kunde föga mer en hvirfvel slÄ;
Men fast han sÀllan slÀpptes till paraden,
Stod han, dÀr blod det gÀllde, med i raden.
Till honom talte generalen sÄ:

”Kamrat, fĂ„r du dĂ„ aldrig nog af slagen?
Finns ingen yngre hÀr till hands Àn du?
HÀr har du stÄtt och styfnat hela dagen,
Hur vill du röra dina pinnar nu?”
Den tappre hörde halft förtrytsam orden:
”Herr general, vĂ€l Ă€r jag gammal vorden,
Och att som pojkar drilla blir mig svÄrt;
Men att ha kraft armen, det Àr summan.
Skrik ni som Armfelt: ’Marsch, framĂ„t, rör trumman!’
Och Nord slĂ„r trögt sin hvirfvel, men slĂ„r hĂ„rdt.”

Och Lappos hjÀlte log och rÀckte handen
Åt mannen frĂ„n den tappre Armfelts dar.
SÄ red han hÀn och kom till Än, till stranden
DÀr Gyllenbögels frikÄr uppstÀlld var.
DÀr stod en yngling, nyss frÄn plogen tagen;
Genralen sÄg de bleka anletsdragen,
Höll in sin hÀst och röt med vredgad ton:
”Hvem Ă€r du, bonde? SĂ€g, hvad gĂ€ller nöden?
Har du ej lÀrt dig Àn förakta döden,
Din kind Ă€r hvit som snö, Ă€r du pultron?”

Men ynglingen steg fram och höjde armen
Och ref sin slitna grÄa tröja opp.
DÄ lyste fram ett blottadt sÄr ur barmen,
Och frisk en ström af blod i dagen lopp.
”Det fick jag, herr genral, hĂ€r nyss i striden.
Jag blödt kanske för mycket under tiden,
Och dÀrför har min kind ej rodnad mer;
Dock kan jag Àn de tappres antal öka,
Jag lÄg vÀl fallen, men lÄt mig försöka,
Jag har fĂ„tt kraft pĂ„ nytt, sen jag sĂ„g er.”

DÄ bröt en tÄr ur Döbelns stolta öga:
”VĂ€lan dĂ„, Ă€dla folk, till strid, till slag!
Jag har sett nog, att tveka bÄtar föga,
VÄr kamp blir skön, i dag Àr Döbelns dag.
SprÀng af, herr adjutant, vÄr skörd Àr mogen;
Befall pÄ höjd, pÄ slÀtt, lÀngs bort i skogen
VÄr hela front, att den sig framÄt rör.
Ej hÀr, dÀr borta mÄ vi pröfva svÀrden:
Med dessa trupper kan man trotsa vÀrlden,
Man vĂ€ntar ej med dem attack, man gör.”

LÀngs linjen hördes snart ett jubel skalla:
”FramĂ„t, framĂ„t till seger eller död!”
En Äska var, Standar, din röst för alla,
Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,
Och ynglingen med barmen sönderskjuten,
Gick fram pÄ slÀtten, med hans blod begjuten,
Och frÀmst red Döbeln sjÀlf med draget svÀrd.
Och innan kvÀllen hann sin skugga sÀnda,
Var ryska styrkan kastad öfver Ànda,
Och rÀddad Adlercreutz och fri hans fÀrd.

Och krigets skaror hade ren försvunnit
IfrÄn den nejd, dÀr först de mött hvarann;
Men pÄ det fÀlt, dÀr striden hetast brunnit,
Stod kvar i kvÀllens sena frid en man.
Invid hans sida var hans stridshÀst bunden.
Han stod dÀr ensam i den hemska runden
Bland lik och spillror pÄ en blodstÀnkt jord.
LÄngt, lÄngt i fjÀrran hördes segerfröjden;
Den bleka mannen sÄg med lugn mot höjden,
Och frÄn hans lÀppar ljödo dessa ord:

”En plikt Ă€r fylld, de segra, mina leder;
Ett vÀrf Àr öfrigt, Àfven det Àr mitt,
FritÀnkare jag nÀmns, det Àr min heder;
Friboren Àr jag, och jag tÀnker fritt.
Dock vet jag, att hvarthelst min tanke hunnit,
Har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,
Du, i hvars vilja lifvets banor gÄ.
Det Àr till dig jag blickar mot det höga;
HÀr, dÀr blott döden ser med slocknadt öga,
Kan utan vittnen jag dig tacka fÄ.

Du skÀnkt mig Äter fosterland och vÀnner
Den stund, vÄrt hopp var djupt i mörker sÀnkt;
Du skÄdar allt, rannsaka, hvad jag kÀnner,
Och se, om jag vet skatta, hvad du skÀnkt!
MÄ slafven för sin Gud i stoftet ligga;
Jag kan ej krypa, har ej lÀrt att tigga,
Jag söker gunst ej och begÀr ej lön.
Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna
Med eldadt hjÀrta och med upprÀtt panna,
Det Àr min manliga, min fria bön.

Du gaf mig kraft att stridens massor hvÀlfva
I omotstÄndlig fart frÄn trakt till trakt;
Min kropp Àr brÀckt, och mina lemmar skÀlfva,
Hvad hade jag förmÄtt af egen makt?
Ja, jag har segrat. KringhvÀrfd, innesluten,
Ser Finlands hÀr en vÀg till rÀddning bruten,
En ban till bragder öppnad genom mig
Dock Àr det du, blott du, som frÀlst oss alla,
Min Gud, min broder, hur jag dig mÄ kalla,
Du segergifvare, jag tackar dig.”

SÄ talte mannen, och hans öga sÀnktes,
Han steg till hÀst och syntes snart ej mer;
Och dagen slöts, och nattens tÄrar stÀnktes
PÄ dödens skuggomhöljda skördar ner.
O fosterland; hvem spanar dina öden?
Förborgadt Àr, om lyckan eller nöden
En gÄng skall röjas i din framtids drag,
Men hur du jublar dÄ, men hur du klagar,
Skall stÀndigt dock bland dina skönsta dagar
Du minnas denna, minnas Döbelns dag.


Dikt Döbeln vid Jutas - Johan Ludvig Runeberg