Svensk poesi

Dikt på svenska

Dikt Den vackra tolken

(Servisk folksång).

Upp mot Gravo drog han, paschan Mustaj,
Och omkring den höga muren föllo
Många af hans kämpar. Nu om kvällen,
När i härskarns öfver Gravo boning,
I Nikolos, turkar höllo måltid,
Bådo de om vatten. Ingen annan
Än Nikolos dotter kände språket;
Men den sköna ropte till sin moder:
”Skynda, goda moder, opp på föttren;
Dessa turkar vilja hafva vatten.”

Modren uppsteg straxt och kom med vatten.
Alla drucko; blott den unga Muza
Drack ej, utan bad en bön till modren:
”Ädla fru, med er må himlen vara,
Men förunna mig er sköna dotter
Till en trogen maka!” ”Skämta icke,
Paschans krigare”, hörs modren svara,
”Längesedan är min dotter lofvad
Zekulo, den stolte Jankos släkting.
Henne skänkte han af högrödt siden
Trenne öfvermåttan granna dräkter,
Tre agraffer utaf guld och trenne
Diamanter af en sådan klarhet,
Att vid skenet man kan spisa kvällsvard,
Kan vid midnatt, som om middag vore,
Tio hästar sko. Fördenskull, kämpe,
Kan åt dig ej flickan ges till maka.”

Sorgsen satt vid hennes vägran gossen,
Talte ej ett ord och slöt om natten
Ej sitt öga; men vid dagens ankomst
Sprang han opp på sina käcka fötter,
Gick till paschans tält och talte detta:
”Höge pascha, ibland alla sköna,
Som ditt vida rike åt dig skattar,
Finns af himmelsk skönhet här en flicka,
Kunnig i vårt språk, Nikolos dotter,
Hans, som kallas herre öfver Gravo.”

Paschan låter kalla grefven. Vänligt
Talar han till honom: Ӏr det sanning,
Som af ryktet säges, att din dotter
Vore öfvermåttan skön och älskvärd?
Vill du gifva henne mig till maka?”

Oförändrad svarar åter fadren:
”Skön och huld och älskvärd är min dotter,
Men för länge sen som brud förlofvad.
Zekulo, den stolte Jankos släkting,
Skänkte henne trenne sidendräkter,
Tre agraffer utaf guld och trenne
Diamanter.”

Vänligt talar paschan:
”Om så är, välan, min vän, Nikolo!
Låt den sköna flickan med sin brudgum
Komma till mig, att hon må förklara,
Hvem af båda hon vill välja.”

Smärta
Intog grefven, då han hörde detta.
Kommen hem, ett bref han sänder genast
Till Zekulo, till voivodens släkting.
”Zekulo, din sköna brud vill paschan
Söka röfva från dig; därför skynda,
Kom blott till min boning, och vi tåga
Bägge sen till paschans tält. I morgon
Måste flickan säga, hvem hon väljer.”

Ynglingen har knappast läsit brefvet,
När sin häst, den snabbaste, han sadlar,
Med sig tar tre hundrade vasaller
Och om kvällen sent till grefven kommer.
Knappt förlidna voro natt och gryning,
När till paschan brud och brudgum tåga.
Och de nalkas honom, och med ljufva
Ord begynner turken: ”Sköna flicka,
Välj och säg, med hvem du önskar följa,
Följa med Zekulo, eller maka
Åt en pascha bli?”

Och flickan åter
(Så af modren var hon undervisad)
Svarar hastigt: På det gröna gräset
Vill jag hellre stå med dig, o herre,
Än med Zekulo på högrödt siden.”

Vredgad höjer Zekulo sin stämma:
”Är då detta nu din tro och kärlek,
Som åt mig du vid din Gud har svurit?
Fort, du falska, gif mig blott tillbaka
Mina skänker, följ sen, hvem du lyster.
Räck blott ut din hand!” Bedragen räckte
Hon den ut att återge hans skänker;
Men en giftig huggorm bet den genast.
Zekulo drog ut sin hvassa sabel,
Afhögg hennes högra hand, den fala,
Och till paschan sade: ”Gläd dig, herre!
Denna högra hand var min besittning,
Tag hvad öfrigt är, och sitt ha båda!”

Harmfull ropar paschan: ”Djärfva yngling,
Och du vågar sådant i min divan?
Är du modig såsom dristig, yngling,
Upp, och ut till tvekamp då!” Zekulo
Tog med glädje upp hans maning. Båda
Redo med sitt sällskap ut på fältet.
Lyckan var likväl mot paschan oblid,
Och Zekulo med sin hvassa klinga
Klyfver man och sadel. Så bekom dig
Ditt förräderi, bedragna flicka!


Dikt Den vackra tolken - Johan Ludvig Runeberg