Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Den trogna flickan

(Skottländsk visa).

Falskt eller rätt, man säger lätt:
”En kvinnas tro är fal;
Hon snart bedrar och lämnar kvar
Åt kärlek endast kval.”
Det säges så. Nu lyssnen på
Hvad om en flicka här,
Som ej för lek sin trohet svek,
Till att förtäljas är.

Till hennes tjäll en mulen kväll
Dess älskling smög på tå.
”Låt dörren opp, låt skyndsamt opp,
Förrn någon vakna må.”
Och dörrn gick opp, gick skyndsamt opp:
”Jag snart ifrån dig drar,
Till döden fälld af dom och väld,
Jag nu blott afsked tar.

Jag måste hän, bland skogens trän
Kan jag en fristad få.”
”O nej, o nej, allena ej,
Men jag vill med dig gå.
Hvad är all fröjd, i lifvet
Som bubblan den förgått.
O älskling, nej, allena ej,
Oss skiljer döden blott.”

”Nej, stanna kvar, där förr var,
Du kan ej följa mig!
Hur skall det bli att lefva i
En öde skog för dig?
Bland snår och ris, bland frost och is,
Bland hunger, kval och strid;
Nej, hulda, nej, du följer ej.
Blif kvar och lef i frid!”

”Nej, gode, nej, gå ensam ej,
Jag dig med tårar ber.
Förlåten, o, hvar får jag ro,
Hvad är mig lifvet mer?
Bland snår och ris, bland frost och is,
Bland hunger, kval och strid,
Här vid ditt bröst jag har min tröst,
Min värma och min frid.”

”Ack, hulda, nej, du får det ej,
Blif här, ej mera min!
Hvar sorg, så vild, gör tiden mild;
Han mildrar äfven din.
Hvad skall vår stad, dess tungor hvad
Ej hvässa skarpt som svärd,
Att hugga ned ditt rykte med,
Sen man försport din färd?”

”Nej, gode, nej, säg sådant ej;
Mig tröstar ingen tid;
Med hvarje dag, blott mera svag,
Skall jag bestå min strid.
Hvad rör vår stad, dess tungor hvad
Min smälek eller dygd?
Kom, gode, hän till skogens trän,
Och där vi finna skygd.”

”Se skogen, den är hemsk, min vän,
Och farlig likaså;
Ser du min hand på bågens band,
Skall du ej bäfva då?
Och gripes jag, fast vek och svag,
Min lott du dela får.
På år af nöd blir slutet död;
Nej, dröj, jag ensam går!”

”Nej, gode, nej! Ger kärlek ej
I farans stund oss mod?
Af kvinna kan den göra man,
Af svaghet hjältemod.
Ser jag din hand på bågens band,
Skall jag ditt öga bli,
Och så mot nöd och så mot död
Förente kämpa vi.”

”Se, skogens famn är blott en hamn
För vilddjur och för brott;
På ditt gemak blir molnet tak,
Och skyl ge löfven blott.
Din kammar där en håla är,
Din bädd blir snö och is,
Till vin du får en vattentår
Och hunger blott till spis.”

”Nej, skogens famn skall bli en hamn
För friheten och dig;
I ditt förvar mitt tak jag har,
Och hydda är du mig.
Din starka hand skall lägga band
På röfvare och djur,
Och hvad vi mer behöfva, ger
En kärleksrik natur.”

”O nej, o nej, du får det ej!
Din kind skall blekna där,
Din lätta dräkt mot storm och fläkt
Ej något värn beskär.
Ej moders röst, ej systrars tröst
Skall finna dina spår.-
En kvinnas barm blir kall som varm;
Farväl! Jag ensam går.”

”Farväl, min mor! Din dotter for
Med den, hon trohet svor.
Farväl! Ej mer, o systrar, er
I hemmets sal jag ser.-
Se dagens sken! Det ljusnar ren:
Upp, älskling, låt oss fly;
Hvad rör mig värld, hvad mod och flärd,
Hvad rör mig kind och hy!”

”Välan, så stå, hur fast du må;
Men hör ett ord ännu:
I skogen där en flicka är,
Som bättre är än du.
Den gamlas lag föraktar jag,
Den nya är mig kär.
Jag söker frid, ej kvinnostrid,
Du kan ej vara där.”

”Låt vara så, en flicka må
I gröna skogen bo:
Ock henne vill jag höra till
Med ömhet och med tro,
Vill älska dig och öfva mig
I tålamod och fog
Och tjäna den, du tar till vän,
Om hundrade du tog.”

”Mitt enda väl, du trogna själ,
Hvem finner fläck hos dig?
Ej såg jag en som du så ren,
Så kär var ingen mig.
Var lugn och glad; hvad nyss jag sad’,
Var blott en dikt, ej mer;
Ett grefligt namn, en skuldfri famn
Jag åt din kärlek ger.”

”Hvemhelst du är, den du har kär,
Är som en drottning spord.
Hvad är så halt, så lätt, så falt
Som falska männers ord?
Din tro består. I känslans vår
Min kärlek nu du har,
Och samma vän i hösten än
Skall du i mig ha kvar.”


Dikt Den trogna flickan - Johan Ludvig Runeberg