Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Den skrämda

Maras hår uppflätar modren,
Fem – och niodelt i växling,
Och hon talar, ömt bekymrad:
”Om du färdas ner till fältet,
Till en ringdans där på fältet,
Må du ej med Tomas dansa;
Tomas är en yster sälle,
Se, och du en ogift flicka.”

Mara lyder ej sin moder,
Utan vandrar ner till fältet,
Till en ringdans där på fältet,
Och hon svänger om med Tomas.

Tomas, dansande med ringen,
Ger en vink åt sina svenner,
Att de skulle hämta hästar,
Hämta dit hans fux och skymmel.
Svennerna förstodo genast,
Förde fålarna till ringen,
Förde dit hans fux och skymmel.

Tomas hoppar opp på fuxen,
Lyfter Mara opp på skymmeln,
Och de flyga genom lunden,
Såsom stjärnor fly på himlen.

Ren var fältet lagdt till rygga,
Och till Mara talar Tomas:
”Ser du där den murkna lönnen?
Märk, i den vill jag dig hänga;
Kråkan skall ditt öga hacka,
Örnen slå dig med sin vinge.”

Mara började att snyfta:
”Ve mig, ve mig! Gud förskone!
Så det hände hvarje flicka,
Som sin moders råd ej följer!”
Tomas ler och tröstar henne:
”Frukta icke, hulda Mara!
Ingen murken lönn där synes,
Nej, min hvita gård allenast.
Min du är, min boning städar
Du från denna stund som maka.”


Dikt Den skrämda - Johan Ludvig Runeberg
«