Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den serviska jungfrun

LÄnga hÄr uppÄ Militzas ögon
Öfverskuggade dess röda kinder,
Röda kinder och dess hvita anlet.
Ren tre runda Är jag sett pÄ henne,
Men dock aldrig lyckats se dess öga,
Svarta öga och dess hvita anlet.

Och jag samlade en jungfruskara,
Och bland skaran Militza, den unga,
Att mÄhÀnda lyckas se dess öga.

Nu, nÀr ringen dansade pÄ fÀltet,
Var det klart, men hastigt blef det mulet,
Och frÄn molnen flögo blixtens viggar;
Alla flickor sÄgo upp mot himlen,
Militza den unga sÄg dock icke;
Men blott För sig pÄ den gröna marken.

Sakta hviska flickorna till henne:
”Militza, du underliga flicka,
Är du oklok eller öfverklok hĂ€r?
StÀndigt ser du pÄ den gröna marken,
Och du blickar ej med oss mot molnen,
DĂ€r de gyllne blixtrar Ă„terstrĂ„la.”
Dem besvarar Militza den unga:
”Oklok ej och öfverklok ej heller,
Ingen Vila, att jag moln mÄ samla,
Flicka Ă€r jag,-att jag mĂ„ Se för mig.”


Dikt Den serviska jungfrun - Johan Ludvig Runeberg