Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den öfvergifna

Löf och örter och blommor smÄ,
Ljusa liljor med dagg uppÄ,
Purpurros, som sÄ vÀnligt ler,
Jag vill vÀlja till brudkrans er.
Minnesblomma vid böljan klar,
Inga törnen din stÀngel har.
O, hur liknar dig icke den,
Som gror upp i min barm igen,
Som har taggar pÄ hvarje skott
Och som sÄrar mitt hjÀrta blott.

Sjungen, bÀckar, min bröllopssÄng!
Ljufva kÀllor och vattensprÄng,
Sjungen gladt om en framtids dar,
Att jag glömmer den tid, som var,
Glömmer lifvet med kval och lek,
Glömmer den, som min trohet svek!
Sjungen, bÀckar, min bröllopssÄng!
Ljufva kÀllor och vattensprÄng,
Sjungen ömt ur min egen sjÀl
Åt den falske ett lĂ„ngt farvĂ€l!

Jag vill vĂ€lja till vĂ€n en ann’,
Som ej sviker sÄ lÀtt som han,
Som ej kysser mig vÄren ut
Och försvinner, dÄ den Àr slut.
Kom, o död, och mitt hjÀrta tag,
LĂ„t det hvila vid ditt i dag!
Fast din brud Àr af tÄrar blind,
Fast din flicka har mulen kind,
Fast din ros icke mer Àr röd,
Kom, o död, kom, o ljufva död!


Dikt Den öfvergifna - Johan Ludvig Runeberg