Dikt Den nygifta

Vatten öser gårdagsbruden,
Och, utöfver källan lutad,
Talar vid sig själf hon detta:
”Ve mig, arma, ve mig, sköna!
Bure än jag gröna kransen,
Vore jag långt mera vacker;
Skulle då en herde älska,
Konstantin, den unga herden,
Som där tågar framför lammen
Såsom månen framför stjärnor.”