Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Den heliga Agnes. Legend efter Kosegarten

Blott tretton år den ädla Agnes hunnit, när
Hon döden undgick och det sanna lifvet vann.
Skön till sitt yttre var hon; hennes like fanns
Bland hufvudstadens döttrar ej; dock skönare
Var hennes själ, af himmelsk kärlek genomträngd.
Högboren, adlad redan af sitt sinnelag,
Till kroppen vek, till själen stark hon var, ett barn
Till år, men som en mogen kvinna klok.

Och tretton år den ädla flickan hunnit blott
Och gick i skola än, när Titus Lucius,
Den yppersta af hufvudstadens ynglingar,
Prokonsulns son, för henne ren af kärlek brann.
Juveler, pärlor, kosteliga dräkter, guld,
Sin faders alla skatter han till brudskänk bjöd;
Men stilla talte flickan blott till ynglingen;
”Begär mig ej, jag kan dock aldrig blifva din,
En annan tillhör jag och är förlofvad ren.”

I spotsk förundran svarar denne: ”Du, så ung,
Så späd ännu, hur vore du förlofvad ren?
Hvem ville oförväget våga täfla här
Med mig, en son af landets högste styresman,
Hvem är förmäten nog att vilja mäta sig
Med mig i skönhet, adel, makt och rikedom?”

Men Agnes log och utbrast i sin älsklings lof:
”Skön är min älskling mer än alla sköna här,
Hans glans beundra solen, månen, stjärnorna;
En fläkt blott af hans andedräkt ger sjuka lif,
Ett löje på hans läppar väcker döda opp.
Af adel är min älskling mer än ädla här;
Hans fader tog ej kvinna, och hans moder har,
Jungfruligt hög och ren, ej vetat af en man,
Och därför lyda honom villigt andarne.
Och mäktig mer än jordens store är min vän,
Blott stoft mot honom äro folkens härskare.
Han rullar himlen som en klädnad hop, han slår
Mot bergen, och de spruta rök och lågor fram,
Han hotar vågen, och den sjunker kufvad ned,
Han näpser stormen, och orkanen blir en suck.
Nämn mig ej andra rika, blott min vän är rik;
Hans äro jordens skatter, hafvets skatter hans,
Hans schaktets guld, hans pärlorna i flodens djup,
Och alla Orientens ädla stenar hans.
Nämn mig ej kärlek, kärlek känner blott min vän;
Mer eldigt än en jordisk vän han älskar mig,
Och för sin älskarinna har han offrat allt,
Sin faders famn, sin himmels ljusa fröjd; sin jords,
Sin ungdoms blomning, ja, sitt lif, allt, allt han gaf,
I bitter död förblödd för mig, sin dyra brud.”

Så talte jungfrun, och med högre glöd ännu
Berömde hänryckt hon sin brudgums gåfvor sen:
”O se! Mig har min älskling fäst med gyllne ring,
Har klädt mig rikt, att ingen konungsdotter bär
En bröllopsdräkt som min, så himmelskt strålande.
Med pärlor har han prydt min hals; juveler stänkt
På mina armars smycken och omkring mitt hår
En brudkrans virat, härlig, oförvissnelig.
Har kinden glöd, är det hans kyss, som tänder den,
Har ögat eld, är det min kärleks låga blott.
Berusad af din skönhet, o min älskade,
Försmäktar jag, min trånads flamma bränner mig.
Kom, saknade, den sjuka bruden väntar ren;
Kom, låt mig hvila vid din barm och långsamt där
Min själ dig offra i en säll, fast kvalfull kyss!”

Så prisade den ädla nu sin älskare.
Men hem gick sorgsen ynglingen. Af stumma kval
Hans hälsa tärdes, och hans ungdomsfärg försvann.
Bekymrad lät hans fader kalla läkare,
Och af den sjukes vilda puls, hans tysta tår,
Hans kväfda suck förråddes snart hans hemlighet.

Då stod den sorgsne fadren upp. I skyndsam färd
Till Agnes gick han, af förtrogna vänner följd,
Och bad för sonens kärlek om förbarmande.
Men stilla svarade den ädla flickan så:
”Tilltro mig ej en känsla, som ej höfves mig,
Som med en annan längesen förlofvad är.”

Och Lucius Verus vände sig till vännerna:
”Så ung, så späd, och ren en annans!” sade han.
”Hvem är han, hvar att finna, att med hotelser,
Med löften eller kval jag honom tvinga kan
Att den beundransvärda flickan öfverge?”

När ingen nu förmådde nämna älskarns namn,
Framstod Rutilius, prokonsulns skrifvare,
De kristnas hätske ovän, och begynte spotskt:
”Ej första gången hör jag ord som hennes nu,
Jag hört dem hvarje gång, jag öfver kristna dömt.
Vid Herkules, hon är af denna blinda sekt,
Som mänskor hata, som de sälla gudar sky.
Och vilseförd af Galileens svärmare,
Har den på korset döde hon till älskling valt.”

När nu prokonsuln sådant hörde, träder han
Förgrymmad till sin domarstol, befallande
Liktorerna för honom föra jungfrun fram.
Och Agnes följer de med bilor väpnade
Och stannar oförfärad inför domaren.
Med knappt förborgad vrede börjar denne då:
”En evig oskuld, hör jag, svor din älskling du,
Vet, evig oskuld är hos oss vestalens ed.
Beslut dig då att till din lefnads sista stund
På Vestas altar vårda hennes helga eld.
Om ej, så vet, att till ett otuktsnäste här
Du föras skall, för folkets afskum där ett rof,
Ett nesligt offer för den sämstes vilda lust.”

Med ädelt saktmod svarar honom jungfrun då:
”Gud tjänar jag och Kristus, den han skickat har,
Och bringar väsenlösa gudar ingen gärd,
Räds heller ej att träda in i lastens rum,
Ty äfven där är Herrans ängel nära mig
Och aktar kvinnan, att hon ej oskärad blir.”
Nu bjöd prokonsuln rycka hennes kläder af
Och ställa henne blottad fram för mängdens blick.
Då föll från hennes hjässa till sandalerna
En flod af ljusa lockar ned och höljde rikt
Den ädlas lemmar i en fotsid dräkt af guld.
Nu bjöd han henne föras till ett glädjehus
Till nesligt offer för den sämstes vilda lust;
Men se, oändlig klarhet fyllde syndens hem,
Och strålande af himmelsk glans stod jungfrun där,
I snöhvit dräkt af lätta änglahänder klädd.
Bestörta flydde lustans andar, synden vek,
Ett kyskhets tempel var det rum, där lasten bott.-

Men till sin son gick Lucius Verus, nämnde om
Hvar Agnes var och manade den sjuke gladt
Att skynda och i hennes famn sitt kval förströ.
Och upp stod ynglingen och gick, af vänner följd,
Till otuktshemmet, att sin låga släcka där.
Han fann det fullt af klarhet, såg en himmelsk glans
Omsluta jungfrun, där hon stod i snöhvit skrud,
Af skönhet strålande, förklarad, helgonhög.
Dock sökte han att egga sina vänners flock
Att nalkas skenet och att störa jungfruns frid.
”De nalkades, de stannade. En snabb minut,
Och gripna af demonisk fasa, flydde de.

Men Lucius Titus, eggad af begärets makt,
Af jungfruns skönhet, tadlar deras feghet spotskt,
Går fram och ärnar våga helgerånet själf
Och faller såsom död vid flickans fötter ned.

Då kom hans fader, skrämd af dystra budskap, dit
Och såg och böjde knä vid skenets rand och bad:
”Förbarma dig, du heliga, förbarma dig,
Och återgif af nåd åt mig min enda son!”
Och Agnes, lätt försonad, bad till Gud om nåd
För ynglingen, och han stod upp och lofsjöng Gud.
Bevekt häraf, beslöt den rörde fadren då
Att häfva domens kraft och gifva flickan lös;
Då stormade, af hednapräster eggadt, dit
I vilda skaror folket, och man hörde rop:
”Bort, bort med denna, bort med gudahäderskan,
Som kränkt det heliga och fräck med trolldomskonst
Förbländat våra söner, bort, att gudarne
I vrede ej förgöra oss och våra barn!”
Förgäfves sökte Verus att mot folkets våld
Den dyre sonens räddarinna ge beskydd.
Med kejsarns vrede hotad, vek han sorgsen bort,
Och i hans ställe lofvade Rutilius
Med flickans marterdöd försona gudarne.

Så börjades den helga Agnes’ lidande.
En ugn blef eldad; djupt ur härdens vida svalg
Bröt flamman hväsande med röda tungor ut.
Dit i den vilda brandens afgrundslågor bjöd
Tyrannen sina bödlar kasta flickan in.
Hon kastades i lågan; lågan slocknade,
I ugnens glöd befann den ädla flickan sig
Så väl som i en skuggrik löfsals svala hägn.

En vagga, smidd af järn, blef glödgad hvit i eld,
Och på dess bädd, af smältande metall beredd,
Befallte då tyrannen flickan lägga sig.
Hon lydde, prisade sin Gud och talte glad:
”Så får jag åter blifva, hvad jag fordom var,
Ett barn, och barn ju hörer himmelriket till.”
Så sade hon och sträckte sig på bädden ut
Och föll, af änglar svalkad, i en stilla sömn.

Då bjöd tyrannen, att hon skulle väckas opp
Och djupt begrafvas i en glöd af röda kol;
Men ej på kol, på rosor sågs hon hvila nu.

Ur stånd att genom eld betvinga jungfruns makt,
Befallte härskarn, att från klippans höga spets
I hvirfveln af en ström hon skulle störtas ned.
Hon störtades; men fridsamt förde vågorna
Den ädla flickan hän till grönklädd strand igen.
Då lät tyrannen hetsa tigrar, panterdjur
Och hungertärda lejon mot den heliga;
Men se, som spaka hundar smögo kufvade
De vilda djuren sig till hennes fötter då.
Då talte Afer, en af landets domare:
”Med svärd förgör den stolta; endast svärdets kraft
Kan kufva kristne, hvad ej eld, ej bölja kan!”
Och så blef stadgadt, att hon skulle dö för svärd.

Men Agnes, anande att stunden kommen var,
Såg opp, såg himlens portar öppnas, såg i ljus
Sin älskling sittande på Fadrens högra hand.
Med palmer och med segerkronor vinkad upp
Af himlens skaror, full af längtan, brudligt säll,
Hon böjde knä och blottade sin hvita hals,
Och lätt, liksom en blommas, hennes hufvud föll.

Så blef i blod fullkomnad nu försonarns brud;
Blod helgar, endast blod beseglar kärleken.


Dikt Den heliga Agnes. Legend efter Kosegarten - Johan Ludvig Runeberg
«