Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den femte juli

”Nu lyser julisolen klart,
Mitt sinne stÀms sÄ underbart
I denna morgonstunden;
Kom, yngling, om du vill som jag,
Kom, lÄt oss andas nÄgra drag
Af sommarluft i lunden;
Det Ă€r i dag en högtidsdag.”

Den gamle knekten talte sÄ,
Sköt nÀtet bort, stod upp att gÄ
Och tog mig tyst vid handen;
Och genom byn vi följdes Ät
Och öfver Àngens blomsterstrÄt
Till blÄa sjön och stranden,
I pÀrlor klÀdd af daggens grÄt.

O, hvilken himmel, hvilken jord!
Den gamle talte ej ett ord,
Han tycktes blott betrakta.
En tÄr föll Ä hans kind ibland
Omsider tryckte han min hand
Och log och sporde sakta:
”SĂ„ kan man dö för detta land?”

Jag teg. En blick ur hjÀrtat var
Mitt enda, lÀttförstÄdda svar,
Han sökte ej ett annat.
Och tystnad rÄdde en minut,
Han sÄg kring nejden som förut
FrÄn kullen, dÀr vi stannat;
DÄ tog han ord, dÄ brast han ut:

”Ja, yngling, hĂ€r frĂ„n denna strand
Du ser ett stycke af det land
Som fosterland du kallar:
Skönt som vid Virdois sjöar hÀr
Är det kring Saimens tusen skĂ€r
DÀr Vuoksens bölja svallar,
DÀr Imatra i skum sig klÀr.

Och stod du nu lÀngst upp i nord,
Du sÄg en lika hÀrlig jord
IfrÄn dess fjÀllar höga;
Och om den flacka kust du sÄg,
Som sköljs af Bottenhafvets vÄg,
LÄg Finland för ditt öga
Och tÀnde kÀrlek i din hÄg.

Men vet du, hvad jag syftar pÄ
Kan du den tysta tÄr förstÄ,
Som i mitt öga sitter?
Och denna dag, sÀg, anar du,
Hur den kan vara mig sÄ ljuf
Och likafullt sÄ bitter?
Det Àr den femte juli nu.

En dag gryr opp, en dag förgÄr;
Hur mÄngen lÀmnar ens ett spÄr,
NÀr den frÄn oss Àr tagen?
Den femte juli, ack, den drog
Ej spÄrlöst bort, jag minns den nog
Sen sjutton Ă„r den dagen.
Det var den dag, dÄ Duncker dog.

HĂ€r fanns ett folk i Suomis land,
Det finns Ànnu: vid sorgens hand
Det lÀrt att bÀra öden,
Det kÀnner intet offer svÄrt,
Dess mod Àr tyst, dess lugn Àr hÄrdt,
Dess trohet trotsar döden,
Det Àr det folk, vi kallar vÄrt.

Du ser det i dess hvila, du,
Det hÀrjas ej, det störs ej nu,
Dock kan för det du flamma;
Jag sÄg det i dess pröfningstid,
I frost, i svÀlt, i storm, i strid,
Jag sÄg det dÄ detsamma;
Hvad, tror du, kÀnde jag dÀrvid?

Jag sÄg det blöda dag frÄn dag,
Jag segrar sÄg och nederlag,
Men ingen sÄg jag svika;
I bygder, dÀr ej sol gick opp,
Stod kÀmpen Àn med ishöljd kropp
Och nekade att vika,
Fast utan hem och utan hopp.

Hvad tÄlamod, hvad mannamod,
Hvad kraft i hug, hvad eld i blod,
Hvad lugn i skiften alla,
Hvad bragder krÀfdes ej af den,
Som detta folk, som dessa mÀn
Sin hjÀlte skulle kalla
Och dyrka efter döden Àn?

Men frÄga, om du trÀffar pÄ
En veteran frÄn kriget dÄ,
En af de tappras skara,
Spörj, om han kÀnde dock en man,
Som priset öfver alla vann
Och trofast skall han svara:
’Ja, herre, Duncker hette han.’

Och utan höga anors lÄn
Kom denne man, en hyddans son,
FrÄn obemÀrkta trakter
Och vann en storbet, knappast drömd,
Blef landets stolthet, blef berömd
Som starkast bland dess vakter
Och blir i Finlands tid ej glömd.

Och denna Àras rena glans,
Hans kÀrlek gjorde den till hans,
Hans varma hjÀrtas lÄga.
Sin fosterjord han trohet svor,
För den som för en brud, en mor
Sitt allt han ville vÄga,
Med denna kÀrlek blef han stor.

Han föll; och dock, hvad hÀrlig lott
Att dö som han, sen sÄ man fÄtt
Sitt lif med Àra hölja!
Det Àr att trotsa glömskans sjö,
Att lyftas som en grönklÀdd ö
Ur djupet af dess bölja;
Det Àr att dö, och dock ej dö.

Nu strÄla blomsterprydt, o land,
Höj öfverallt en löfrik strand
Ur sommarvarma vÄgen,
LÄt rodna dina fjÀllars topp,
LÄt skimra dina strömmars lopp
Och slÄ mot himlabÄgen
I glans ditt Saima-öga opp!

Att minnet, nÀr pÄ denna dag
Det nÀmner Dunckers namn som jag,
Kan stolt till dig sig vÀnda
Och sĂ€ga: ’Se, sĂ„ hĂ€rligt log
Det land, som hjÀltens kÀrlek tog;
SÀg, kan det hjÀrtan tÀnda?
Det var för denna brud, han dog’.”


Dikt Den femte juli - Johan Ludvig Runeberg