Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den döende krigaren

Försvunnen var en blodig dag,
Det var pÄ Lemos strand,
De slagnas sista andedrag
Ren tystnat efter hand;
Det mörknade kring land och haf
Och lugn var natten som en graf.

Vid brÀdden af den dunkla vÄg,
Som skÄdat dagens strid,
En gammal krigare man sÄg,
En man frÄn Höglands tid;
Hans panna lÄg mot handen stödd,
Hans kind var blek, hans barm förblödd.

Ej kom en vÀn, som kunde fÄ
Hans sista afskedsord,
Ej var den jord, han blödde pÄ,
En Àlskad fosterjord.
Hans hembygd Volgas bölja skar;
En hatad frÀmling hÀr han var.

Hans öga lyftes opp ibland,
Fast slocknande och matt.
PÄ samma slÀtt, pÄ samma sand,
Helt nÀra dÀr han satt,
En halft förstelnad yngling lÄg;
Han sÄg pÄ honom, nÀr han sÄg.

NÀr kulan hven, nÀr striden brann,
NÀr bÄdas blod rann varm,
Med vredens eld de mött hvarann
Och pröfvat svÀrd och arm.
Nu sökte ej den unge strid,
Nu höll den gamle kÀmpen frid.

Men natten skrider mer och mer,
Man hör ett Ärslags sus,
Och mÄnen gÄr ur moln och ger
Den hemska nejden ljus;
DÄ syns en julle tÀtt vid strand,
En ensam flicka ror i land.

En fridlös vÄlnad lik, hon steg
I spÄr, dÀr döden gÄtt.
Hon gick frÄn lik till lik och teg,
Hon tycktes grÄta blott.
Med hÀpnad hennes tysta tÄg
Den gamle, vÀckt ur dvalan, sÄg.

Dock mera mildt med hvar minut,
För hvarje steg, hon tog,
Och mera tankfullt Àn förut
Hans sorgsna öga log.
En aning grep hans hjÀrta visst,
Han tycktes veta, hvad hon mist.

Han tycktes vÀnta: och hon kom,
Som om ett bud hon hört,
SÄ tyst, sÄ lugnt, sÄ visst, som om
En ande henne fört.
Hon kom. Vid nattens bleka sken
Hon sÄg den fallne svensken ren.

Hon sÄg, och ropte högt hans namn,
Det kom ej svar igen;
Hon sjönk emot hans öppna famn,
Men slöts ej mer af den.
Hans genomstungna bröst var kallt,
Och stumt var allt, förvissnadt allt.

DÄ, sÀger sÄngmön, föll en tÄr
UppÄ den gamles kind,
DÄ talte han ett ord, hvars spÄr
Försvann i nattens vind,
DĂ„ stod han upp, ett steg han tog
Och hann till flickans fot och dog.

Hvad sade vÀl hans sorgsna blick,
Hans ord, ej tydda Àn?
Den tÄr, som ur hans öga gick,
Hvad mening lÄg i den?
Och nÀr till flickans fot han hann
Och föll och dog, hvad tÀnkte han?

Var det för hjÀrtats frid kanske,
Han höjde Àn sin röst?
Var det en bön, han ville be
Till ett försonligt bröst?
BegrÀt han mÀnskans hÄrda lott
Att plÄga och att plÄgas blott?

Han kom frÄn ett fientligt land
En ovÀns svÀrd han bar;
Dock fatta, broder, rörd hans hand
Och minns ej, hvad han var;
O, blott pÄ lifvet hÀmnden ser,
Vid grafven hatar ingen mer.


Dikt Den döende krigaren - Johan Ludvig Runeberg
«