Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den Ă„ngrande

Göm, poppelskugga, i ditt trogna sköte
De ord, han sade vid vÄrt sista möte!
Hans djÀrfva bön, hans vrede och hans oro
För mig, för tystnaden och dig blott voro.

Ty solen sjunkit redan frÄn det höga,
Och ingen stjÀrna öppnat Àn sitt öga,
Och ingen vaken vind fanns mer i nejden,
NÀr om min afskedskyss han tÀnde fejden.

För dig blott kan jag yppa, hvad jag kÀnde,
Hur hvarje suck, hvar tÄr, han göt, mig brÀnde,
Hur gladt jag honom tusen kyssar unnat,
Om flickan vÄgat ge och blygseln kunnat.

SÀg honom du, om nÄgon gÄng han nalkas
Att drömma bort en stund hos dig och svalkas,
SÀg honom dÄ, ifall ett sprÄk du Àger,
De tysta ord, jag nu med bÀfvan sÀger:

”Glöm, goda gosse, hvad dig krĂ€nkt och smĂ€rtat!
Den köld, hon hycklar, Àr dock lÄngt frÄn hjÀrtat.
Förtörnas ej, fast henne hÄrd du tycker,
Och tröttna ej vid hennes blyga nycker!”


Dikt Den Ă„ngrande - Johan Ludvig Runeberg
 »