Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt De tvÄ

I palatsets salar glimma
Tusen lampor, sollikt klara,
Och i ljusets strömmar simma
Dofter, fina, underbara.

Allt Àr ordnadt. GÀster komma,
Svindlande pÄ lyckans branter;
Höstar vissna, vÄrar blomma
Mellan guld och diamanter.

Nu blir tyst, helt tyst för stunden,
Som till andakt allt sig skickar.
Festens hjÀlte stÄr i runden,
Ren ett mÄl för allas blickar.

Han Àr brudgum. Ordnar smycka,
StjÀrnor tynga högtidsskruden.
Med en himmel full af lycka
VÀntar han den sköna bruden.

Och hon kommer. Af sin fader
Ömt ledsagad, ses hon skrida
Mellan höga gÀsters rader
Till sin höge brudgums sida.

Är hon lycklig, kan hon sakna
NÄgon sÀllhet Àn pÄ jorden?
Kan vÀl mer en önskan vakna,
Som ej ren Àr uppfylld vorden?

Ack, hon stÄr dÀr blek i glansen,
Den hon tyckes varsna föga;
Locken darrar under kransen,
TÄrar skymma hennes öga.

Vigselns frÄga, förelÀsen,
Hörs blott lÀppens ja besvara;
Med sin tanke, med sitt vÀsen
Tycks hon fjÀrran, fjÀrran vara.

Utanför palatset svallar
Mot en ödslig klippstrand hafvet;
FjÀllet med sin krans af tallar
Är i mörker ren begrafvet.

PÄ den skumomstÀnkta hÀllen
Kan du dock en vÄlnad röja.
Ensam i den kulna kvÀllen
Ses en yngling Àn dÀr dröja.

Hösten sina stormmoln skockar,
Men han syns dock icke vika.
Daggen stelnar i hans lockar,
Men för honom Àr det lika.

Hafvets hvita brÀnning strömmar
Mot hans skuldra öfver fjÀllet.
O, han gÄtt med sina drömmar,
Blott hans skugga Àr pÄ stÀllet.

O, nÀr hjÀrta Àr som hjÀrta,
Hvilken enhet mellan tvenne!
Honom se i nattens svÀrta,
I palatsets strÄlglans henne.

Nattens mörker, dagens flamma,
Allt det bittra, allt det glada,
Blir det icke allt detsamma,
O, nÀr lifvets rot fÄtt skada!


Dikt De tvÄ - Johan Ludvig Runeberg