Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt De tvÄ dragonerne

StÄl sÄ hette en, den andra
Gick i fÀlt med namnet Lod;
BĂ„da liknade hvarandra
SĂ„ i kraft som mod.
Samma trakt vid Saimens strÀnder
Hade fostrat dem,
Gnabbats hade de som frÀnder,
Bott i samma hem.

Och dragoner hade bÄda
Blifvit sen pÄ samma dag,
Delat troget hvarje vÄda
I hvartenda slag,
Gnabbats Àn som stridskamrater,
Huggits man mot man,
Allt om Àran att i dater
ÖfvergĂ„ hvarann.

Snart i rykte framom alla
I skvadronen stodo de;
Ingen vÄgade sig kalla
BĂ€ttre, tapprare.
Till korpraler af befÀlet
Gjordes snart de tvÄ,
Men emellan dem blef grÀlet
Icke slut ÀndÄ.

Hvad dem eggat som gemena,
Samma tÀflan fanns Àn kvar,
Ännu var alltjĂ€mt den ena,
Hvad den andra var.
BÄda stodo lika nÀra
Ett gemensamt mÄl:
Hvar gÄng Lod blef nÀmnd med Àra,
NÀmndes Àfven StÄl.

Lyckan svÀngde dock omsider,
Att den ena seger vann:
Lod gick fri i alla strider,
StÄl blef sÄrad, han
Dömd till hvila pÄ det sÀttet,
LĂ„g han tyst och led,
LÄg som sjuk pÄ lasarettet,
DĂ„ kamraten stred.

LÄnga mÄnar af elÀnde
Hade smÄningom dock flytt,
Och den tappre ÄtervÀnde
Till sin trupp pÄ nytt;
Men dÄ stod han frÀmst ej mera,
Som han fordom stod;
För hans likar gÀllde flera,
Och medalj bar Lod.

StÄl, han sÄg kamratens lycka,
Hörde, hur hans rykte steg;
Hvad hans hjÀrta kunde tycka,
Spordes ej, han teg,
LÀt ett ord ej det förrÄda,
Ej ett anletsdrag.
Nu pÄ ströftÄg hade bÄda
HĂ„llit ut en dag.

Gjordt var allt, som borde göras,
Det blef tid att vÀnda om.
Plötsligt sÄgs ett stoftmoln röras,
En kosackhop kom.
Lod tog ordet: ”SvĂ€ng, ty faran
Skall dock gagnlös bli;
Broder, fem man stark Àr skaran,
TvĂ„ blott Ă€ro vi.”

StÄl, han log ett hÄnfullt löje
”Du har talat klokt och rĂ€tt;
Blöda fÄr du, om vi dröje,
Hittills slapp du det.
GÄ, jag möter ensam skocken,
Förrn den hinner oss,
Du, som bÀr medalj pÄ rocken,
Är för god att slĂ„ss.”

Sagdt; sin sabel sÄgs han skaka,
SprÀngde af med stolt förakt,
Och han sÄg sig ej tillbaka
Sen sitt ord han sagt.
PÄ den harm, kamraten röjde,
Föga akt han gett’;
Om han följde, om han dröjde,
Var för honom ett.

KĂ€mpa vill han, icke stanna,
Fram till mÄlet bÀr hans fÀrd;
StÀppens son med blodig panna
Pröfvar ren hans svÀrd;
Dödsrop gny, pistoler knalla,
VÀn vill hÀmnas vÀn;
Midt i skocken, högst bland alla,
Syns dragonen Àn.

Ändtligt tycks dock lyckan svika;
Segrarn segrar icke mer,
HĂ€st och ryttare tillika
Hafva störtat ned.
FÄfÀngt Àn i stoftet brottas
KĂ€mpens starka arm,
Fyra blanka pikar mÄttas
Mot den fallnes barm.

Stum och bister hotar döden,
En sekund blott öfrig Àr;
Finns ej mera hjÀlp i nöden?
VÀnta, Lod Àr dÀr.
Han har kommit, sprÀngd Àr ringen,
Sluten kring hans vÀn;
PĂ„ den fallne aktar ingen,
Allt Àr strid igen.

En har stupat af de fyra,
Se, dÄ sÄras Àfven Lod;
Ögonblicken Ă€ro dyra,
Strömvis spills hans blod;
Styrkan ren hans arm förlÄter,
Segerns hopp har flytt;
DÄ Àr StÄl pÄ fötter Äter
Och i kamp pÄ nytt.

Den blef kort, sÄ ryktet sÀger;
Samma rykte nÀmner om
Att till Sandels i hans lÀger
Lod om kvÀllen kom.
Lugnt med sin medalj i nÀfven
Steg dragonen in:
”Gif Ă„t StĂ„l en penning Ă€fven,
Eller tag ock min!”


Dikt De tvÄ dragonerne - Johan Ludvig Runeberg