Dikt De fångna
På den röda älfvens botten
Fiskade en gosse pärlor,
Fann en pärla, blå som himlen,
Och som himlens stjärna rundad.
Men en flicka låg i pärlan,
Och hon bad en bön och sade:
”Offra upp din pärla, gosse,
Bryt mitt fängsel, låt mig fara,
Och en tacksam blick i stället
Vill jag för min frihet skänka.”
”Nej, vid Gud, min goda flicka,
Pärlan är för mycket dyrbar;
Bär blott stilla du din boja,
Mången bar en vida värre.”
Flickan bräckte sakta skalet;
Morgonrodnan lik i fägring,
Sköt hon upp vid gossens sida;
Gyllne lockar skylde pannan,
Rosens hy på kinden glödde.-
Stum, i hennes skönhet fången,
Stod i trenne timmar gossen.
När den tredje timman slagit,
Bad han tyst en bön och sade:
”Offra upp din skönhet, flicka,
Bryt mitt fängsel, låt mig fara,
Och en tacksam tår i stället
Vill jag för min frihet skänka.”
”Nej, vid Gud, du goda gosse,
Pärlan är för mycket dyrbar.
Bär blott stilla du din boja,
Mången bar en vida värre.”