Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt De bägge Jakschitcherne

Månen förebrådde morgonstjärnan:
”Morgonstjärna, säg, hvar har du varit,
Hvarest jollrat bort den sköna tiden,
Då man dig ej sett på trenne dagar?”
Honom svarar åter morgonstjärnan:
Hvarest varit? Hvar förjollrat tiden?
Ofvan Belgrads hvita fäste stod jag
Och betraktade ett sällsamt under:
Hur två bröder delte fadersarfvet,
Jakschitch Dmitar och Jakschitch Bogdane.
Ren i godo öfverens de kommit,
Ren de hade delat fadersarfvet:
Dmitar ärfde Valakit och Moldau
Och Banatet odelt intill Donau.
Bogdan fick det flacka landet Sirmien,
Långs åt Savaströmmen alla ängar
Och till staden Ushitz hela Servien.
Dmitar tog den nedre deln af staden
Med ett torn, Neboischa, nära Donau.
Bogdan tog den öfre deln af staden
Jämte kyrkan Rushitza i midten.

Om en ringa sak blott blef man osams,
Om ett intet, knappast värdt att nämnas,
Om en falk och om en svartbrun fåle.
Dmitar, stödd uppå sin rätt som förstfödd,
Fordrar falken utom lott och rappen;
Bogdan skänker honom ingendera.

Nästa morgon, när det än knappt dagats,
Svingar Dmitar sig på rappen höga
Och tar med också den gråa falken
För att jaga uti bergets skogar.

Angelija, sin gemål, han ropar:
”Angelija, du min trogna maka,
Mottag detta gift och ge åt Bogdan!
Dock, ifall du ej min önskan fullgör,
Vänta mig ej mer i hvita borgen.”

När den trogna makan slikt förnummit,
Går hon med sig själf till råds bekymrad,
Pröfvar, tänker och sig själf tilltalar:
”Gråa gök, hvad skall väl blifva af dig?
Om min makes broder jag förgifver,
Är det mig en synd inför vår Herre,
Är det inför mänskor skam och nesa.
Stor och liten skulle om mig säga:
’Skåden, skåden där den olycksburna,
Som sin egen svåger har förgifvit!’
Ger jag åter icke gift åt honom,
Får jag mer ej vänta hem min make.”

Tänkte så och fattade beslutet:
Neder steg hon i den dunkla källarn,
Framtog bröllopsbägaren, den vigda,
Smidd af idel guld i drifvet arbet
Och ett minne af den dyre fadren.
Bägaren med gullgult vin till randen
Fyller hon och frambär till sin svåger,
Kysser honom sen på hand och klädfåll
Och, mot jorden böjd för honom, talar:
”Dig, min gode svåger, vill jag skänka
Denna guldpokal med vin till randen;
Skänk mig falken du, och skänk mig rappen!”
Och Bogdan, bevekt af hennes böner,
Skänkte henne falken strax och rappen.

Dmitar jagar dagen om i skogen,
Lyckas dock ej jaga opp ett villbråd,
Tills att ödet sent på kvällen honom
Till den säfbekrönta skogssjön leder,
Där en guldbevingad and byggt näste.
Dmitar låter gråa falken stiga,
Att på anden skjuta ned i säfven;
Se, men knappt berörd utaf hans vinge,
Har hon redan öfvervunnit falken
Och hans högra vinge sönderkrossat.

Nu, när Jakschitch Dmitar detta märkte,
Klädde han sin furstedräkt utaf sig,
Sam till ort och ställe hän i säfven
Och tog opp därur den gråa falken;
Och han frågte så den gråa falken:
”Säg, min falk, hur är du nu till sinnes,
Hur till sinnes nu förutan vinge?”
Falken hämtar andan djupt och säger:
”Så till mods är jag förutan vinge,
Som en broder är förutan broder.”

Då betänkte plötsligt Jakschitch Dmitar,
Att hans maka redde gift för brodren,
Och han svingar sig på rappen höga
Och mot Belgrad spränger fram som ilen,
Att sin bror vid lif kanhända hinna.
Som han nu var bryggan Tschekmek nära,
Sporrar han sin häst att fly däröfver;
Men med brak ger bryggans hvälfning efter,
Och i fallet bryter hästen benet.

När sig Dmitar ser i denna våda,
Löser han af hästen genast sadeln,
Fäster den vid fjäderprydda klubban
Och beger sig raskt till fots till slottet.
Och han kallar strax den trogna makan:
”Angelija, du min trogna maka!
Kanske har du ej min bror förgiftat?”
Och hon svarar gladt sin make detta:
”Nej, förgiftat har jag ej din broder;
Med din broder har jag dig försonat.”


Dikt De bägge Jakschitcherne - Johan Ludvig Runeberg