Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt De bÀgge Jakschitcherne

MÄnen förebrÄdde morgonstjÀrnan:
”MorgonstjĂ€rna, sĂ€g, hvar har du varit,
Hvarest jollrat bort den sköna tiden,
DĂ„ man dig ej sett pĂ„ trenne dagar?”
Honom svarar Äter morgonstjÀrnan:
Hvarest varit? Hvar förjollrat tiden?
Ofvan Belgrads hvita fÀste stod jag
Och betraktade ett sÀllsamt under:
Hur tvÄ bröder delte fadersarfvet,
Jakschitch Dmitar och Jakschitch Bogdane.
Ren i godo öfverens de kommit,
Ren de hade delat fadersarfvet:
Dmitar Àrfde Valakit och Moldau
Och Banatet odelt intill Donau.
Bogdan fick det flacka landet Sirmien,
LÄngs Ät Savaströmmen alla Àngar
Och till staden Ushitz hela Servien.
Dmitar tog den nedre deln af staden
Med ett torn, Neboischa, nÀra Donau.
Bogdan tog den öfre deln af staden
JĂ€mte kyrkan Rushitza i midten.

Om en ringa sak blott blef man osams,
Om ett intet, knappast vÀrdt att nÀmnas,
Om en falk och om en svartbrun fÄle.
Dmitar, stödd uppÄ sin rÀtt som förstfödd,
Fordrar falken utom lott och rappen;
Bogdan skÀnker honom ingendera.

NÀsta morgon, nÀr det Àn knappt dagats,
Svingar Dmitar sig pÄ rappen höga
Och tar med ocksÄ den grÄa falken
För att jaga uti bergets skogar.

Angelija, sin gemÄl, han ropar:
”Angelija, du min trogna maka,
Mottag detta gift och ge Ă„t Bogdan!
Dock, ifall du ej min önskan fullgör,
VĂ€nta mig ej mer i hvita borgen.”

NÀr den trogna makan slikt förnummit,
GÄr hon med sig sjÀlf till rÄds bekymrad,
Pröfvar, tÀnker och sig sjÀlf tilltalar:
”GrĂ„a gök, hvad skall vĂ€l blifva af dig?
Om min makes broder jag förgifver,
Är det mig en synd inför vĂ„r Herre,
Är det inför mĂ€nskor skam och nesa.
Stor och liten skulle om mig sÀga:
’SkĂ„den, skĂ„den dĂ€r den olycksburna,
Som sin egen svĂ„ger har förgifvit!’
Ger jag Ă„ter icke gift Ă„t honom,
FĂ„r jag mer ej vĂ€nta hem min make.”

TÀnkte sÄ och fattade beslutet:
Neder steg hon i den dunkla kÀllarn,
Framtog bröllopsbÀgaren, den vigda,
Smidd af idel guld i drifvet arbet
Och ett minne af den dyre fadren.
BĂ€garen med gullgult vin till randen
Fyller hon och frambÀr till sin svÄger,
Kysser honom sen pÄ hand och klÀdfÄll
Och, mot jorden böjd för honom, talar:
”Dig, min gode svĂ„ger, vill jag skĂ€nka
Denna guldpokal med vin till randen;
SkĂ€nk mig falken du, och skĂ€nk mig rappen!”
Och Bogdan, bevekt af hennes böner,
SkÀnkte henne falken strax och rappen.

Dmitar jagar dagen om i skogen,
Lyckas dock ej jaga opp ett villbrÄd,
Tills att ödet sent pÄ kvÀllen honom
Till den sÀfbekrönta skogssjön leder,
DÀr en guldbevingad and byggt nÀste.
Dmitar lÄter grÄa falken stiga,
Att pÄ anden skjuta ned i sÀfven;
Se, men knappt berörd utaf hans vinge,
Har hon redan öfvervunnit falken
Och hans högra vinge sönderkrossat.

Nu, nÀr Jakschitch Dmitar detta mÀrkte,
KlÀdde han sin furstedrÀkt utaf sig,
Sam till ort och stÀlle hÀn i sÀfven
Och tog opp dÀrur den grÄa falken;
Och han frÄgte sÄ den grÄa falken:
”SĂ€g, min falk, hur Ă€r du nu till sinnes,
Hur till sinnes nu förutan vinge?”
Falken hÀmtar andan djupt och sÀger:
”SĂ„ till mods Ă€r jag förutan vinge,
Som en broder Ă€r förutan broder.”

DÄ betÀnkte plötsligt Jakschitch Dmitar,
Att hans maka redde gift för brodren,
Och han svingar sig pÄ rappen höga
Och mot Belgrad sprÀnger fram som ilen,
Att sin bror vid lif kanhÀnda hinna.
Som han nu var bryggan Tschekmek nÀra,
Sporrar han sin hÀst att fly dÀröfver;
Men med brak ger bryggans hvÀlfning efter,
Och i fallet bryter hÀsten benet.

NÀr sig Dmitar ser i denna vÄda,
Löser han af hÀsten genast sadeln,
FÀster den vid fjÀderprydda klubban
Och beger sig raskt till fots till slottet.
Och han kallar strax den trogna makan:
”Angelija, du min trogna maka!
Kanske har du ej min bror förgiftat?”
Och hon svarar gladt sin make detta:
”Nej, förgiftat har jag ej din broder;
Med din broder har jag dig försonat.”


Dikt De bÀgge Jakschitcherne - Johan Ludvig Runeberg